No description available.

Bakgrund: Diabetes typ 2 är en sjukdom som tre procent av Sveriges befolkning lever med idag, vilken genom livsstilsförändringar kan bli kontrollerbar utan bruk av medicin. Patienter med diabetes typ 2 uttrycker en känsla av osäkerhet och att de ofta blir utsatta för krav, kritik och tillrättavisanden. Detta kan relateras till dålig kunskap hos både patient och sjuksköterska men även till brist på tid. För att en livsstilsförändring skall kunna ske är motivation en viktig faktor för utförandet. Syfte: Syftet är att beskriva hur sjuksköterskan kan motivera livsstilsförändringar hos patienter med diabetes typ 2. Metod: En litteraturöversikt baserad på tio kvalitativa artiklar och en kvantitativ artikel har utförts. Databaserna som använts är Cinahl, PubMed, Medline och SwePub. Artiklarna är publicerade 2009-2012. Analysen är baserad på rekommendationer för analysförfarande vid en litteraturöversikt. Resultat: I resultatet har det framkommit fem teman som svarar på syftet. Dessa är: empatisk relation i mötet för att skapa motivation, sjuksköterskans stödjande roll på vägen till en livsstilsförändring, sjuksköterskan som utbildare med patientens vardag som bas, betydelsen av att patienten är drivande och övertar makten och organisationens betydelse för inlärning. Diskussion: I diskussionen belyses betydelsen av att skapa en miljö där patienten vill och kan överta makten över sina livsstilsförändringar. Det ställer stora krav på sjuksköterskan och dennes färdigheter, men också på patienten och organisationen bakom. Diskussionen har skett med utgångspunkt från Dorothea Orems egenvårdsteori, vilken i flertalet punkter ger stöd till resultatet. Nyckelord: Diabetes typ 2, Motivation, Livsstilsförändringar, Egenvård / Background: Diabetes type 2 is a disease that three percent of the Swedish population are living with today, which through lifestyle changes may be controllable without the use of medicine. Patients with diabetes type 2 have expressed a sense of uncertainty and often feel that they are victims of demands, criticism and correction. This can be related to poor knowledge among both patient and nurse, but also to a lack of time. To be able to do a lifestyle change, motivation is an important factor. Aim: The aim is to describe how nurses can motivate lifestyle changes in patients with diabetes type 2. Methods: A literature review based on ten qualitative articles and one quantitative article has been made. The databases used were Cinahl, PubMed, Medline, and SwePub. The articles were published 2009-2012. The analysis is based on recommendations for analysis procedure for a literature review. Results: The results have revealed five themes that give answers to the purpose, they are: the empathic relationship in the meeting to create motivation, the nurse’s supportive roll on the way to lifestyle change, the nurse as a mentor with the patient’s everyday life as a base, the importance of the patient’s ability to being proactive and to take control,and the organization’s impact on learning. Discussions: The discussion highlights the importance of creating an environment in which the patient is willing and able to take control over their lifestyle changes. This places great demands on not only the nurse and her skills, but also on the patient and the organization. The discussion has been based on Dorothea Orem’s self-care theory, which in most points provide support for the results. Keywords: Diabetes type 2, Motivation, Lifestyle changes, Self-care

Purpose: The prevalence of diabetes (DM) is increasing globally with type 2 diabetes (T2DM) being primarily responsible for this alarming trend. Age and DM have been associated with an increased prevalence of AR cataract in earlier studies but T2DM has not been considered separately from type 1 diabetes. Furthermore, study results have been inconsistent in terms of whether nuclear sclerosis (NS), cortical cataract (CC) or posterior subcapsular (PSC) are specifically associated with DM. The purpose of this thesis was to provide Canadian data on these issues while considering the limitations found in earlier studies in terms of variable age group selection and cataract definition. Logistic regression analysis was extended beyond risk analysis to model the prevalence of AR cataract across the human age range. Finally, as statins are commonly prescribed for patients with T2DM, the impact of using this pharmaceutical on AR cataract prevalence was investigated. Methods: A file review of over 6397 clinic files was performed to create the Waterloo Eye Study (WatES) database. Abstracted data included patient age and sex, the presence of early to late AR cataract (NS, CC, PSC or related lens extraction-LE), systemic health diagnoses including a diagnosis of T2DM or type 1 diabetes, and any medication used. Data quality was looked at through repeatability with double-entry of files and calculation of missing data rates. Comparisons were done between the study population demographics (age and sex) and those available on the general population and representative Canadian optometric patients. Prevalence of AR cataract was determined for the entire study group and for yearly age-groups. The probability of AR cataract generated from logistic regression analysis was used to model the prevalence of AR cataract over the entire age range of patients. Similar functions were determined for T2DM and non-diabetic (ND) subgroups and then again after further subdividing them into patients who did and did not use statins. The age of 50% prevalence of AR cataract were determined for each of these functions. Distribution rates of mixed and uniform cataract were calculated and compared for the T2DM and ND subgroups. Age of first lens extraction and differences in LE rates were also determined for these groups. Multivariable logistic regression analysis was done to determine odds ratios (OR) for associations between variables (patient age, being female, having a diagnosis of T2DM, smoking, systemic hypertension, and statin use) and the outcome of AR cataracts or its subtypes. Results: Data abstraction repeatability was found to be high and missing data rates were found to be low. While significant differences existed between the demographics of the general population and this clinic population, the sex and age distributions were comparable to optometric practices in Canada. The overall prevalence of AR cataract, NS, CC,and PSC in this population was 35.3%, 28.8%, 9.9%, and 3.6% respectively. The yearly prevalence of AR cataract in this population was found to increase in a sigmoid trend over the course of the human age span that began to rise after 38 years of age and approached 100% by 75 years of age. When modelled into a probability of cataract function, 50% prevalence of AR cataract occurred at 56.6 years of age. T2DM was reported in 452 WatES patients; 97% of whom were over 38 years of age. The probability of 50% AR cataract, NS, and CC prevalence occurred almost four years earlier in the T2DM subgroup compared to those without diabetes. PSC was much less prevalent and did not reach 50% levels, but the age of 10% prevalence was eight year earlier in the T2DM group compared to the ND group. Patients with T2DM had more mixed cataract, a higher rate of LE and an earlier age of first LE than non-diabetics. Statin use was reported in 761 patients; 96% who were over 38 years of age. Statin use was 3.5 times more common in patients with T2DM compared to non-diabetics. When the diabetic subgroups were further subdivided by those who do and do not use statins, the age of 50% probability of AR cataracts was now almost eight years earlier in the T2DM patients using statins compared to the ND patients who did not. The probability functions were similar between T2DM patients not using statins and ND patients who did report statin use. Having a diagnosis of T2DM was significantly associated with early to late NS and CC when controlling for statin use, whereas statin use was significantly associated with NS and PSC when controlling for a diagnosis of T2DM. Conclusions: AR cataract, T2DM and statin use were prevalent conditions in this clinic population, especially over 38 years of age. Modelling the prevalence of AR cataract over a broad age range could assist predicting cataract in Canadian optometric patients. A diagnosis of T2DM resulted in an earlier development of all three cataract subtypes, resulting in increased rates of LE and mixed cataract. However, the association was only significant for NS and CC when controlling for statin use. Given the frequent use of statins in patients with T2DM, the significant association found between statin use and increased risk of AR cataract warrants further study.

Compared to other Canadians, Aboriginal people suffer disproportionately from Type 2 diabetes and its complications. In an attempt to fill gaps in services for Aboriginal people to support better management of diabetes and to prevent further complications, the West Side Community Clinic launched a monthly outreach diabetes education program using an informal hands-on approach to learning about meal planning and other forms of diabetes management. The purpose of this qualitative study was to determine the impact that the program has had on the participants' health and well-being through the stories they shared in a group or individual interview. Out of the core group of 30 women, most of them Aboriginal, eleven participated in the group interview and five women participated in individual interviews.<p>Findings reveal that the program's impact on participants' health and well-being is embedded within the context of their lives. Diabetes is managed within multiple life realities in an individual, a familial and a community context. The women report learning management skills and sharing support among participants and staff of Diabetes Morning; and altered health status such as regulated blood glucose levels and weight loss. Opportunities for change include more programming like Diabetes Morning, more often, more information, access to low-cost diabetes-friendly foods, communication with health care practitioners, and integrating knowledge on a day-to-day basis. Domains for outcome indicators and contextual indicators are suggested for the program.

Damage to cardiac contractile proteins such as myosin light chain 1 (MLC1), during oxidative stress is mediated by reactive oxygen species such as peroxynitrite (ONOO-), resulting in impairment of cardiac systolic function. The purpose of this study is to investigate the effects of the increased level of ONOO- on MLC1 degradation by the proteolytic enzyme matrix metalloproteinase-2 (MMP-2) during oxidative stress which ultimately decreases cardiac function.<p> In the present study two distinct models were utilized to demonstrate the mechanism by which MLC1 is modified by ONOO- and how these post-translational modifications lead to its increased degradation by MMP-2. In a model of newborn hypoxia-reoxygenation in piglets we demonstrated that ONOO--induced nitration and nitrosylation of tyrosine and cysteine residues of MLC1 increase its degradation by MMP-2. Furthermore, we found nitration of a tyrosine residue located adjacent to the cleavage site for MMP-2. We verified these results by using a model of isolated rat heart myocytes to determine that the same mechanism responsible for cardiac dysfunction in newborn piglets occurs in isolated myocytes and that the MMP-2 involved in degradation of MLC1 is located within the myocytes. Moreover, we were able to determine that this mechanism occurs during ischemia itself before the onset of reperfusion. Furthermore, we have found that pharmacological intervention aimed at inhibition of MLC1 nitration/nitrosylation during ischemia by the ONOO- scavenger FeTPPS (5,10,15,20-tetrakis-[4-sulfonatophenyl]-porphyrinato-iron[III]), or inhition of MMP-2 activity with phenanthroline, provides an effective protection of cardiomyocyte contractility. The work presented here provides new evidence on the mechanisms of regulation of contractile proteins during the development of contractile dysfunction.

Bakgrund: Enligt flera studier finns det inte någon skillnad i prevalens av smärta mellan personer med nedsatt kognitiv förmåga och äldre som själv kan skatta smärta. Syfte: Var att undersöka hur vårdpersonalen vid särskilt boende skattade smärta hos äldre med och utan kognitiv nedsättning och hur den äldre själv skattade sin smärta samt vad som kännetecknade smärta hos den äldre. Metod: En beskrivande och jämförande design med kvantitativ ansats. Smärtan bedömdes av sjuksköterskor och vårdpersonal med hjälp av VAS-skalan (Proxy-VAS). Under interventionstiden skattades alla äldre med Doloplus-2 av vårdpersonalen därefter skattade de äldre som själv kunde bedöma sin smärta med VAS-skalan. Resultat: Resultaten visar att vårdpersonalen har en tendens att skatta de äldre med mer smärta än vad de äldre själv anser att de har (61.3%). Med proxyVAS har vårdpersonalen skattat att 83.8% av de äldre hade symtom på smärta och 73.3% med Doloplus-2. Det fanns ingen signifikans utifrån den kognitiva förmågan hos de äldre som hade symtom på smärta. Vårdpersonalen såg symtom på smärta i omvårdnadssituationer som t.ex. vid toalettbesök eller vid påklädning(64.5%). Vanligast var att individen själv påtalade att denne hade ont (69.1%) eller att det såg ut som om de äldre hade ont vid rörelser (64.5%). Slutsatser: Det är svårt att smärtskatta andra människor, speciellt personer med demens. Användning av smärtskattningsinstrument ökar chansen att hitta individer med oupptäckt smärta.

Diabetes typ 2 är en kronisk och allvarlig sjukdom och är en av de vanligaste ämnesomsättningssjukdomarna.Den kan leda till en rad olika komplikationer som neuropati, mikro-makrovaskulära förändringar i stora och små blodkärlen. Att leva med en kronisk sjukdom kan innebära stora utmaningarför den drabbade personen och dennes livsföring. Syfte var att beskriva vuxna personers upplevelse av att leva med en kronisk sjukdom som diabetes typ 2.Systematisk litteraturstudie användes som metod och vetenskapliga artiklar söktes i databaserna CINAHL, PubMed, PsycINFO samt genom manuell sökning och elva vetenskapliga artiklar inkluderades i studien. Dessa granskades och kvalitetsbedömdes. Resultatet visade att personer upplever sjukdomen på olika sätt beroende på kön och kulturell bakgrund.Fem teman framkom vid analys av resultatet: Positiva och negativa upplevelser av sjukdomen, hälsoupplevevelsen av sjukdomen, coopingstrategier samt diabetikers vårderfarenhet. Kunskap om patientens kulturella och religiösa bakgrund är även av betydelse för att kunna ge en god omvårdnad vid diabetes typ 2. Genom en ökad kunskap om vuxna personers upplevelse av att leva med diabetes typ 2 kan sjuksköterskan tillämpa god omvårdnad och kunna hjälpa till att lindra lidandet hos dem och deras familj. Slutsatsen var att det är betydelsefullt att anpassa omvårdnaden efter individens behov.

Idag ökar förekomsten av diabetes typ 2 allt mer. Om inte hälso- och sjukvården gör patienterna mer delaktiga i undervisningen om hur de ska behandla sin diabetes, kommer även diabeteskomplikationerna öka. En del i utbildningen kan vara att läsa webbsidor och som sjuksköterska är det därför viktigt att kritiskt kunna granska hur texten är skriven, liksom innehållet på webbsidorna. Syftet med studien var att undersöka hur kostråd vid diabetes didaktiskt framställs på svenska webbsidor. I resultatet framkom en näringsläre-, en medicinsk-, en historisk- och en vårdvetenskaplig diskurs, där näringslärediskursen var mest framträdande i de analyserade texterna. Utifrån ett didaktiskt perspektiv studerades vilka konsekvenser texten kan få för läsaren. Sedan studerades SBU:s (2009b) resultat i rapporten om patientundervisning vid typ 2-diabetes. Sammanfattningsvis påverkar didaktiken bakom undervisningen hur patienten ska kunna ta till sig texten. SBU:s rapport visar att utbildningen av patienter med typ 2-diabetes ger bäst resultat om den ges i grupp. Det bästa sättet kan vara att utbilda patienter i grupp och komplettera undervisningen med webbsidor där patienten kan läsa informationen i sin egen takt, när patienten känner sig redo för det.

Aim: The aim of this study was to compare how patients with diabetes type 2 self-estimate their self-consciousness, problem identification, stress management and the willingness to change before and after a daycare week. The aim was also to compare if the value on HbA1c have changed after the daycare week compared to before. Method: A total of 60 patients who recived offer to participate in a daycare week at a clinic on a university hospital in Sweden. Patients replied a form (SWE-DES-SF-10) before (n=60) and three months after (n=35) the daycare week. They also left a blood sample for HbA1c before (n=60) and three months after (n=42) the daycare week. The forms and HbA1c-values were analyzed using wilcoxon´s signed-rank test and paired t-test.   Results: After the daycare week estimated the participating patiens their self-consciousness and problem identification higher than before the daycare week. The value on HbA1c had reduced after the daycare week compared to before.   Conclusions: A daycare week for patients with diabetes type 2 may affect patients´ self-consciousness and their ability to identify problems and therefore increase their ability to manage their disease.

Syftet med litteraturstudien var att kartlägga sjuksköterskans och patientens syn på egenvård vid typ två diabetes. Studien genomfördes som en systematisk litteraturstudie. Materialsökningen har skett via facklitteratur, Internet samt databaserna Blackwell Synergy, EBSCO HOST, Elin@Dalarna och Ovid. Sökorden var diabetes, education, empowerment, management, nurse, nursing, patient, satisfaction, selfcare. Totalt användes 31 referenser till studien varav 16 empiriska artiklar låg till grund för resultatet. Artiklarna granskades med hjälp av Forsberg & Wengströms modifierade granskningsmall. Av resultatet framkom att sjuksköterskorna och patienterna önskade att de hade mer tid för att tillgodose patientens önskemål. Sjuksköterskorna hindrades av tidsbristen och det påverkade patienterna, vilket ledde till att patienterna inte kunde utveckla sig i hanteringen av sin egenvård. Patienterna önskade även att tillgängligheten av sjuksköterskor fanns kontinuerligt så att de kunde få svar på sina frågor och funderingar kring sin egenvård. Mer ansvar borde läggas på en sjuksköterska som arbetade självständig med diabetespatienter då detta tenderade till att patienterna fick empowerment och ökad kunskap om sin egenvård. Patienterna hade erfarenhet av olika utbildningar som ledde till att deras egenvård förbättrades. Sjuksköterskorna önskade sig mer utbildning som kunde hjälpa patienterna till en god egenvård.