<p>Syftet med denna studie var att få fördjupad kunskap om hur personer som vårdar en äldre anhörig med en utvecklad demenssjukdom beskriver och upplever sin vardag och livssituation och hur de kan känna meningsfullhet trots den påfrestande livssituation de befinner sig i.</p><p>Mina frågeställningar var: hur upplever anhörigvårdarna sin livssituation och i vilken utsträckning ser de en mening i den, hur ser anhörigvårdarna på de resurser som står till deras förfogande och hur påverkar det deras känsla av att kunna möta och hantera händelser i sina liv samt hur och i vilken utsträckning upplever anhörigvårdarna livet som förutsägbart och förståeligt och vilka komponenter bidrar till denna upplevelse? Till analysen av resultaten användes Antonovskys teoretiska perspektiv kallat ”känslan av sammanhang”. Jag valde att intervjua personer som vårdar anhöriga med en utvecklad demenssjukdom. Det verkade vara främst fyra aspekter i intervjupersonernas liv som påverkade deras upplevelser av meningsfullhet i livet. De var deras positiva syn på livet, deras starka och täta nätverk, deras möjligheter att komma ifrån för attutöva sina respektive arbeten och intressen samt deras upplevelse av att den de vårdar kan uppskatta och njuta av den vård och omsorg de ger till dem.</p>

Problemställning: Forskningen om stöd till personer som erhållit den medicinska diagnosen demenssjukdom är bristfällig. Även hur olika vårdteam med sjuksköterskor kan använda stödet, ordinera oberoende och få ordinerat beroende omvårdnadsåtgärder behöver kartläggas och vidareutvecklas. Vad erbjuds för stöd direkt till och hur kan sjuksköterskan stödja personer med demensdiagnos. Syfte: Syftet var att belysa stöd för personer med demenssjukdom.Metod: Studien genomfördes som en litteraturöversikt och baserades på 15 vetenskapliga artiklar. Dessa granskades, analyserades och kategoriserades för att finna stöd för personer med demenssjukdom. Resultat och Konklusion: I resultatet framkom sex kategorier som genererar stöd för personer med den medicinska diagnosen demenssjukdom, som benämndes: ”Behov och stöd”, ”Subjektiva upplevelser av stöd för person med demens”, ”Stödgrupper och föreningar”, ”Utbildning av vårdgivare”, ”Hjälpmedel” och ”Omgivning och miljö”.Implikation: Ytterligare forskning ur ett subjektivt perspektiv angående stöd för personer med demenssjukdom krävs för en ökad förståelse av vad stöd är för personer med demenssjukdom. / Problem: The research on support for people who have received themedical diagnosis of dementia is inadequate. Also, how different care teamswith nurses may use the support, prescribe independently and get prescribeddependent care measures need to be identified and developed. Whatkind of support is offered directly to and how can the nurse supportpeople with dementia diagnosis.Aim: The aim was to highlight the support for people with dementia.Method: The study was conducted as aliterature review and was based on 15 scientific articles. These were reviewed,analyzed and categorized in order to find support for people with dementia. Results and Conclusion: The results revealedsix categories that generate support for persons with the medical diagnosis ofdementia: ”Needs and support”, ”Subjective experience of support for peoplewith dementia”, ”Support-groups and compounds”, ”Education of caregivers”,”Tools” and ”Surrounding and environment”. Implication: Further research concerningsupport for people with dementia from a subjective perspective is needed for abetter understanding of what support is for people with dementia.

Bakgrund: Människor blir allt äldre och det innebär att antalet demenssjuka ökar och därmed även antalet anhörigvårdare. Att vara anhörigvårdare till en närstående med demenssjukdom innebär ökade påfrestningar som blir en central del i deras liv. Syfte: Studiens syfte var att belysa anhörigas upplevelser och erfarenheter av att vårda en närstående med demenssjukdom i hemmet. Metod: En litteraturstudie med kvalitativ ansats, som baseras på tio vetenskapliga artiklar. Analys av artiklarna genomfördes med Lundman och Hällgren Graneheims (2008) kvalitativa innehållsanalys. Resultat: Anhöriga upplevde att vårdandet av sin närstående innebar påfrestningar och att relationen förändrades. De upplevde ensamhet och menade att det var viktigt att bevara sin egen hälsa. De upplevde förluster av vänner och bekanta samt uttryckte oro inför framtiden. De utvecklade strategier och knep för att hantera svåra situationer. Stöd och information var viktigt för anhöriga men tillgången var många gånger bristfällig. Slutsats: Anhörigvårdare upplevde en förändrad livssituation i form av påfrestningar, relationsförändringar och ensamhet samt oro inför framtiden. Lidandet kunde minska och välbefinnandet öka genom att dels använda strategier i vårdandet, dels genom stödgrupper som hjälpte till att hitta strategier. Detta är betydelsefullt som sjuksköterska att ha kunskap om för att förhoppningsvis kunna öka anhörigvårdares välbefinnande.

No description available.

Syfte: Att utifrån litteratur beskriva hur sjuksköterskor kan identifiera smärta hos äldre personer med demenssjukdom, samt att undersöka vilka mätinstrument som finns att tillgå för att beskriva smärta. Metod: Litteraturstudien var av deskriptiv design. Litteratursökningen gjordes i databaserna PubMed och Cinahl. Resultat: Resultatet baserades på 14 vetenskapliga artiklar som visar att det finns många uttryck för smärta som sjuksköterskan kan använda sig av för att identifiera smärta hos äldre personer med demenssjukdom. Resultatet visade att det är mycket svårare att identifiera smärta vid omvårdnad av äldre demenssjuka, då de inte kan kommunicera som kognitivt intakta personer. Därför är det viktigt att sjuksköterskan känner patienten för att kunna notera avvikelser i beteendet och kroppsspråket, vilket kan tyda på smärta. Resultatet visade även att det finns en mängd olika mätinstrument för att skatta smärta hos äldre med demenssjukdom. Smärtskattningsinstrumenten delas in i självskattningsskalor och observationsskalor. Slutsats: Identifieringen av smärta hos denna patientgrupp kräver att sjuksköterskan är lyhörd, innehar kunskap och erfarenhet samt tar sig tid för bedömningen. Vid smärtskattning är observationsskalor att föredra då demenssjuka individer har svårare att självskatta sin smärta. / Aim: To describe from literature how nurses can identify pain in older people with dementia and to examine the instruments available to describe the pain. Method: The literature study was descriptive design. The literature search was done in PubMed and Cinahl databases. Results: The result was based on 14 scientific articles that show that there are many expressions of pain that nurses can use to identify pain in older people with dementia. The results showed that it is very difficult to identify pain in care of older persons with dementia, because they can not communicate as cognitively intact persons. It is therefore important that the nurse knows the patient to record deviations in behavior and body language, which may indicate pain. The results also showed that there are a variety of different sensors to estimate the pain in the elderly with dementia. Pain measurement instruments are divided into self-rating scales and observation scales. Conclusion: The identification of pain in this population requires that the nurse is attentive, have knowledge and experience and take the time for assessment. The pain assessment is observation scales to prefer demented individuals are less able to self-rate their pain.

Syftet med litteraturstudien var att belysa vuxna barns erfarenheter av att vara anhörigvårdare till en förälder med demenssjukdom. I databaserna Cinahl och PubMed söktes tolv artiklar fram. Tio av dessa inkluderades och kvalitetsbedömdes. Artiklarnas resultat analyserades utifrån syfte och frågeställningar och sammanfördes till teman. Sex teman framstod: Känslor och förändrade roller, Förlust, Plikt, Vårdande tillfredställelse, Stöd och Stöd från sjuksköterska. Olika känslor som vuxna barn uttryckte om förälderns personlighetsförändring var ledsamhet, rädsla, frustration, oro, förlust och skam. Skyldighet och pliktkänslor upplevde anhörigvårdarna inför vårdandet samt känslor av otillräcklighet, frustration och obekvämhet. Psykologiskt välmående handlade om att ha mening med livet och känna tillfredsställelse över sin situation. Anhörigvårdarna hade svårt att prata om demenssjukdomen med närstående, men ville ha praktisk hjälp. Män ville ha mer information omkring vårdandet medan kvinnor mer ville prata känslor. Att som sjuksköterska fokusera anhörigvårdarens positiva erfarenheter och känslor kunde stärka och stödja dennes självkänsla och självförtroende. Slutsatsen blev att negativa känslor var framstående hos vuxna barn till en förälder med demenssjukdom. Att anhörigvårdaren hade behov av praktiskt stöd och samtal. Gruppundervisning och stärkande samtal med en sjuksköterska var omvårdnadsåtgärder som kunde stärka vuxna barn i vårdandet.

Sammanfattning Huvuddelen av denna uppsats beskriver hur några anställda vårdgivare i en svensk kommun upplever sitt arbete med dementa brukare och deras aggressioner. Undersökningen bygger på nio djupintervjuer med vårdpersonal som arbetar inom demensvården. Studiens fokus ligger på att utforska hur vårdgivare reagerar på och påverkas av hot och våld från vårdtagare samt vilka strategier vårdgivaren väljer för att förhindra hot- och våldssituationer. Uppsatsens teoretiska grund är symbolisk interaktionism och empati. Anledningen till detta val är mitt stora intresse att studera hur samspelet mellan vårdgivaren och vårdtagaren ser ut. Från symbolisk interaktionism har jag bl.a. använt Meads begrepp jaget och Goffmans drama­turgiska inriktning, vilken handlar om roller som spelas på och bakom scenen. Även Cooleys begrepp the looking-glass self och sympathetic introspection samt Holms teori gällande em­pati har använts i tolkningen av materialet. Studiens analys bygger även på Trost och Levins sammanfattning av symbolisk interaktionism d.v.s. de fem hörnstenarna; definition av situa­tionen, social interaktion, signifikanta symboler, aktivitet och nuet. Grundad teori har använts som analysmetod för att kategorisera och koda intervjumaterialet. Mitt resultat delades därmed in i tre delar. Första delen beskriver hur hot och våld på arbets­platsen uppstår och ser ut. I andra delen redogör jag för vilka konsekvenser hot och våld får och i tredje delen presenteras vad vårdpersonalen gör för att förhindra uppkomsten av hot- och våldssituationer. Studien visar att det finns flera olika former av våld inom demensvården och att våldet påver­kar vårdgivaren olika. Tre sätt att se på våld framträdde; fysiskt och psykiskt våld, förväntat och oförutsägbart våld samt medvetet och omedvetet våld. Fysiskt, medvetet och oförutsäg­bart våld upplevdes av vårdgivaren som svårast i arbetet. I undersökningen framkom att hotets och våldets konsekvenser bl.a. var att vårdgivarna upp­levde stress, trötthet, rädsla, obehag och misslyckande, vilket delvis berodde på uppfattningen att de inte hade kontroll, t.ex. när våldet var oförutsägbart och det inte gick att kommunicera med vårdtagaren. Följden blev att brukaren undveks. En annan konsekvens var att vårdgivar­na ibland negligerade våldet, genom att de undantryckte sina känslor och accepterade våldet som en naturlig del av arbetet. Resultatet visar att vårdgivarna hade olika strategier och metoder för att minimera uppkoms­ten av våld. Utbildning, kompetens och erfarenhet visade sig ha stor betydelse för hur lätt eller svårt arbetet blev. Dessa faktorer bidrog till att brukare bättre kunde förstås och bemötas. Det framkom att vårdgivarens förhållningssätt och bemötande var avgörande för hur vården av de dementa blev. Möjlighet till handledning och samtal med kolleger samt dokumentation var också av stor vikt. Att vara flera som hjälps åt, ha god bakgrundsinformation om bruka­ren, kunna tolka symboler, känna kontroll, vara förberedd och planera hade även stor bety­delse för vårdarbetets utformning och resultat.

Det här är en studie om omsorgspersonals resonemang och erfarenheter av etik i deras yrkesutövning inom äldreomsorgens särskilda vård- och omsorgsboenden med demensinriktning. Studiens resultat bygger på kvalitativa intervjuer med fem undersköterskor från ett vård- och omsorgsboende i Stockholm. Metoden som använts för datainsamling är semistrukturerade intervjuer. Tolkning och bearbetning av den insamlade empirin har skett genom tematisk innehållsanalys där huvudteman och underteman identifierats och analyserats med hjälp av teorin om Accounts samt de etiska teorierna konsekvensetik, deontologisk etik och dygdetik. Slutsatser som gjorts utifrån resultat och analys är att undersköterskornas arbete är präglat av en mängd etiska val, men också av olika aktörers intressen som påverkar dessa val och vilka ibland försätter undersköterskorna i svåra lojalitetskonflikter. Det finns också en ovisshet kring huruvida de beslut och handlingar som undersköterskorna utför gentemot de äldre är till de äldres fördel. Andra konstateranden som kunnat göras är att det föreligger en maktobalans i förhållandet mellan undersköterskorna och de boende samt att ökade resurser och större förståelse för undersköterskornas arbete är viktiga aspekter för att kunna tillhandahålla en god vård och omsorg för de äldre.

Bakgrund: Demenssjukdom är den fjärde största folksjukdomen i Sverige och antalet insjuknanden beräknas öka. Begreppet demens inbegriper progredierande sjukdomar som framförallt påverkar minne, humör och kommunikationsförmåga. Många personer med demenssjukdom vårdas i hemmet av en eller flera anhöriga. Att vara anhörigvårdare innebär ett stort ansvar och påverkar alla medlemmar i familjen. Syfte: Att beskriva anhörigas upplevelser av att vårda en närstående med demenssjukdom. Metod: En litteraturöversikt som bygger på en analys av tio vetenskapliga artiklar med kvalitativ design.  Resultat: I resultatet påvisades negativa och positiva upplevelser. Vissa anhöriga upplevde sig ha blivit starkare i sig själva genom vårdandet av sin närstående men ett flertal uttryckte även känslor som ilska och frustration. Det framkom att anhöriga var i behov av stöd i vårdandet, men att de ofta tyckte att det var jobbigt att be om stöd då de inte ville vara en börda till andra eller till samhället.  Med sjukdomens uppkomst upplevde många en förändrad identitet hos den närstående som påverkade relationen mellan dem. Vissa upplevde rollförändringar i familjen och en saknad av social samt emotionell närhet, medan andra vittnade om att de kommit varandra närmare. Diskussion: Resultatet visar att det finns en stor komplexitet i anhörigvårdares attityder gentemot hjälp och stöd utifrån, detta bör uppmärksammas av sjuksköterskor. Kunskap om anhörigas resurser och styrkor samt deras upplevda börda är en viktig del i sjuksköterskans omvårdnadsarbete. Sjuksköterskan behöver även vara medveten om att det förekommer känslor som ilska och frustration och identifiera dessa hos anhöriga för att undvika att den demenssjuke kommer till skada. Resultatet tyder även på att kvinnor och mäns upplevelser kan skilja sig åt och således kan deras behov se väldigt olika ut. Sjuksköterskan kan därför dra nytta av att beakta ett genusperspektiv i mötet med anhöriga. Resultatet har att diskuterats utifrån Dorothea Orems teori om egenvårdsbalans. / Background: Dementia is the fourth most common endemic disease in Sweden and the number of people diagnosed with dementia is estimated to increase. Dementia includes diseases that affect the brain with symptoms on memory function, mood and communication skills. Several people with dementia is cared for at home by family members. Being an informal caregiver is a large responsibility and affects the whole family. Aim: To describe relative’s experiences of caring for a family member with dementia. Method: A literature review based on the analysis of ten scientific articles with qualitative design. Results: The results showed both positive and negative experiences. Some relatives expressed the feeling of becoming stronger and more resilient as a result of caring for their loved one but there where feelings of anger and frustration as well. The results showed that the relatives where in need of social and formal support but often had a hard time asking for help due to the feeling of being a burden for others and the society. Many experienced that their family member’s identity changed with the disease, which caused a change in the relationship as well. Some expressed role changes within the family and the lack of social and emotional closeness, while others expressed a feeling of becoming closer to each other. Discussions: It became clear that there was a complexity in relative’s attitude to social and formal support and nurses in contact with informal caregivers should be aware of this. Knowledge about informal caregiver’s perceived burden and what they perceive as their strength is an important key part for nurses in their work with dementia patients and their relatives. Nurses need to be aware of the occurrence of feelings of anger and frustration in relatives to be able to spot these and make sure the patient welfare is not compromised. Due to differences in men and women’s experiences it could be useful for the nurse to have a gender aspect in their meeting and caring for informal caregivers. The results were discussed from the perspective of Dorothea Orems self-care theory.

Personer med måttlig eller svår demenssjukdom förmedlar känslor, tankar och behov utifrån nedsatt kognitiv och emotionell förmåga. Då sjukdomen innebär annorlunda kommunikation och uttryck försvåras samspelet med vårdaren vilket kan minska välbefinnande och öka lidande. Syftet med denna litteraturstudie var att belysa hur sjuksköterskan kan stödja demenssjuka personers upplevelser av identitet, integritet och välbefinnande. Sökningar av artiklar gjordes i databasen Cinahl och kvalitetsgranskningen resulterade i att sju artiklar inkluderades i studien. Artiklarna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framkom det vårdande mötet som gränsöverskridande samband av fem teman. Kärnan bestod i att bjuda in och närvara som grund för bekräftelse vilken länkades samman med fyra överlappande teman. Dessa var att främja för identitet och integritet, att återkoppla för historiskt sammanhang mot tidigare rollidentitet, att sörja för meningsfullhet genom samvaro och interaktion och att skydda mot utsatthet och sårbarhet. Författarnas slutsats var att det vårdande mötet gav upplevelser av glädje, humor, ökad funktion samt upplevelse av identitet, integritet, välbefinnande och minskat lidande.