Det här är delar av romanen med arbetsnamnet Lita på Processen. Den inlämnade texten utspelar sig mot slutet, där protagonisten John i en vändpunkt tar ett aktivt beslut i ett val som hur än han väljer innebär ett svek. Jag uppskattar att det återstår tre till fyra kapitel kvar att skriva. Det huvudsakliga temat, själva andemeningen som jag vill lämna till läsare, är hur alla behöver någonting att sträva mot och tro på. Jag vill också gestalta de goda psykiska hälsoeffekter löpning kan ge. Visa andra sätt att leva och använda en barnvagn på, bortom det normativa. Och eftersom jag gillar att läsa och skriva om antihjältar som på olika sätt har det mycket svårt ­­så satte jag en antisocial, tv-spelsberoende, självföraktande alkoholist i ett par löparskor. Fick honom att möta och acceptera en mission från en annan av byns särlingar. TokTuva, som känner samhörighet med John och vill hjälpa honom. Hon ber honom frakta en totempåle från Örnsköldsvik till Treriksröset och berättar hur pålen kommer att laddas av Johns kval. Hur goda energier kommer att flöda ner över värden, om nu John lyckas med sin mission. Han är, efter att hans före detta flickvän ramlat ihop i en hjärnblödning och hamnat i ett vegetativt tillstånd på ett vårdboende, än mer ångestdriven, förvirrad och skuldtyngd. John isolerar sig, äter snabbmat, dricker rosé och spelar tv-spel. Framför allt Red Dead Redemption, där han kan vara John Marston i stället för John Häggkvist. Han ikläder sig cowboyens identitet också fysiskt, tar på sig rock, Kentuckyboots, Stetsonhatt och inte minst snusnäsduk under de få tillfällen han går ut. Han kan, på ett liknande sätt som Mr Marston gör i Red Ded Redemption när han behöver mer tid för att prickskjuta fiender, bromsa in tiden om han gnuggar näsduken med fingrarna. Så upplever John Häggkvist det åtminstone. Han övertalas av sina barndomskompisar Stor-Tommie och Hurdå att följa med på en fest. De försöker koppla ihop honom med en tjej, och när det går upp för honom att det hela tiden varit planen, så drar han i väg. Han springer ut i höstmörkret. Bestämmer sig i ett infall för att springa en mil och sedan vända mot sin lägenhet. Det är själva starten på hans karaktärsutveckling. Det är något med löpningen, med tuktandet av kroppen som han fastnar för, och han fortsätter att springa. Han köper löpardojjor från Lidl men skadas och går deprimerad i skogen när han möter TokTuva. Ett led i karaktärsutvecklingen mot acceptansen av en mer hel John Häggkvist, är att våga öppna dörrar och vara kvar i det som är jobbigt. Att ta egna beslut i stället för att vara passiv och låta slumpen råda. Att slutföra saker, att lita på processen, som Tuva säger. Löpningen är såklart en del i detta, men jag låter också John bli förälskad i Linda-Lee som han möter på vägen mot Treriksröset. Han vågar släppa in henne och inte minst hunden Billy, eller Luke som han döper den till.

Vännerna Atim, Felicia, Elin och Noor bor i Bollnäs. Bollnäs är en vacker stad i Hälsingland, men under det vackra finns även ett mörker. Vännerna upplever mörker i sin uppväxtmiljö; samhället, skolan, familjen och även mellan varandra. Året 2002 blir Hårgasägnen verklig när vännerna råkar påbörja en ritual som väcker spelmannen från sin boning. Det blir en lång och plågsam resa att försöka stänga den dörr de en gång öppnat. Tjugo år senare är Atim tillbaka i Bollnäs för att en gång för alla avsluta det som påbörjats under barndomen. Men inget är desamma längre, vännerna är splittrade, lojaliteten är bruten men störst av allt är ljuset inombords som har slocknat.

I denna samling mer och mindre korta noveller kom jag på mig själv att undersöka begreppet empati, vad som utlöser det och vad det utlöser. Jag märkte hur känslan gjorde vågor i livsväven hos karaktärerna jag skapade i de olika berättelserna. Hur det ibland kastade ut dem i känslomässig ödemark, andra gånger trasslade in dem i skuldkänslor eller förlorade dem i ånger. Några verkar ha gått oberörda förbi. Ibland verkar känslan fungerat som jag tänkt att den ska.  Jag har också vågat mig ner i förlustens avgrund. Jag har försökt se hur de, mina fiktiva karaktärer, hanterar faktiskt förlust, men kanske ännu mer – och jag tror något vi talar mer sällan om – vad deras vetskap om risken att förlora någon de älskar gör med dem. Mellan dessa allvarliga tankar ser jag skämtsamhet och en ton av sarkasm. Det kan vara ett försök att orka fortsätta le. Livet går vidare, för det mesta, trots allt. Det finns korn i eländet att vara glad över. Vackra små saker. Eller nått sånt. Kanske tänkte jag att ett leende nu och då kan hjälpa mig att inse det? Eller så är det en flyktmekanism.

Examensarbetet innehåller slutet på en roman om relationer och våld i nära relation. Ett avslut på en berättelse som tidigare lagt grunden för det som avslutas i denna del. Det var inte meningen handlar om Johanna som lever tillsammans med sitt livs kärlek Richard. De senaste två åren har de upplevt många fina stunder och hon väntar på att de ska ta sitt förhållande till nästa steg. Frågan är bara hur långt hon kan gå för att behålla det liv hon byggt upp tillsammans med honom? När är det dags att gå vidare när något inte blir som hon tänkt sig? Johanna har allt! Ett bra jobb som sjuksköterska, fina vänner, ett hem tillsammans med kärleken, en stabil ekonomi och en trygghet. En dag förändras allt detta. Det börjar med hårda ord, små handlingar som hon till en början inte förstår och en dag kommer hon att förstå hur hennes liv kan bli om hon inte gör något. Hur mycket ska hon tåla innan hon har fått nog? Romanen handlar om hur ett liv snabbt raseras och blir till en mardröm. När drömprinsen förvandlas till odjuret på ett ögonblick och det finns få människor att lita på under en kris. Det handlar även om vänskap över alla gränser och hur de man minst anar ställer upp även om det orsakar dem problem. Det visar hur snabbt en människa bryts ner och förlorar sig själv när den hon litat på mest sviker.

Genom molnen är en del av en historisk roman baserad på verkligha händelser i Stockholm försommaren 1890. Den unge ballongflygaren Victor Rolla kom till Stockholm för att göra uppstigningar med ballong och därefter hoppa ned med fallskärm. Han kallade sig kapten Rolla och hanns uppstigningar blev mycket uppmärksammade och populära i staden och tusentals människor följde hans nummer. Pressen bevakade förstås Rollas nummer och uppståndelsen runt honom. En av journalistrna, Sven Svensson på Dagens Nyheter skrev om Victor Rolla och blev berörd av den unge mannens öde. För historien om Victor Rolla har  ett tragiskt slut, den tredje uppstigningen slutade illa. Ballongen steg upp från Mosebacke, men kapten Rollas fallskärm hade fallit till marken. Rolla hade ingen möjlighet att sänka ballongen utan steg högt och flög bort ut mot skärgården. Nästa dagen hittades han död i vattnet utanför Ljusterö. I berättelsen vill jag skilda händelserna runt kapten Rolla, men också vad som gjorde att de inträffade. Vad kom en ung man att riskera livet i ett farligt värv och hur kom det sig att stockholmarna fäste sig så vid den unge mannen. När han begravdes följde tiotusentals människor hans likfärd mot Norra begravningsplatsen i Solna.

Annie Ernaux skriver i En flickas memoarer att i livets början reder vi alla ut tvånget att göra något för att försörja oss, med ögonblicket när vi ”väljer” och slutligen känslan av att vara, eller inte vara, där vi ska vara. Drömmen om att leva på sin passion tar Kiki och Karim till Akademien för dans och musikal. De går nu sista året. Att landa en huvudroll i examensshowen kommer att bli avgörande. Kiki vill sedan vidare till ett prestigefyllt danskompani, du Maurais i Paris. Med Kikis egna ord: ”Om Akademien kan ta henne i vilken slumpmässig riktning som helst, som en brisé, är en fot in hos Maurais som en flygande brisé volé rakt in i framtiden med stort F.” Karims framtidsplaner är mer diffusa, öppen som han är för vad livet har ett erbjuda och låta det avgöra hans nästa steg. Men som Ernaux säger: det fria valet är grumligt. Styrs vi snarare av allt det som händer? Stark målmedvetenhet och hård fasad skyddar inte mot känslor av osäkerhet. Bristande tillit lamslår tanke och kropp. Likt många som har valt krävande, kreativa yrken tvivlar Kiki på sitt val och sin kapacitet. Karims lojalitet och omtanke däremot har hon aldrig behövt tvivla på. Karim har länge klarat sig på egen hand eftersom hans familj inte vill veta av honom. Karim undrar om han någonsin kan bli älskad för den han är. Ändå är hans blick på sig själv, sin omvärld och livet paradoxalt nog mycket mildare än Kikis. Men hans längtan efter kärlek – leder den bara in i återvändsgränder och omöjliga relationer? Kiki och Karim. Att ha och inte ha. Danslivets vardag. I världen terrordåd och flykting-strömmar. Och så Kikis pappas grusade förhoppningar. Hur kan de ha någon som helst betydelse för två unga människor med siktet inställt på framtiden? Ett besked omkullkastar Kikis planer och hon behöver Karim mer än någonsin. Hur mycket press, prestation och konkurrens kan hon utsättas för innan hon går itu? Kikis och Karims vänskap – håller den verkligen för allt?

Spegelburen är första tredjedelen i en ungdomsroman. Ash och Angelica möts på ett slottshotell där Ash börjar sitt första sommarjobb och Angelica ska förbereda sin systers bröllop. Det visar sig att de är barndomsvänner, men har utvecklats åt väldigt olika håll. På slottet upplever de märkliga händelser och hittar en gammal dagbok som avslöjar att slottet tjänade som mentalsjukhus för unga överklassflickor på 40-talet. Dagboken är skriven av en av patienterna. De unga kvinnorna brottas med sina problem i nutiden samtidigt som de möter mörka aspekter av kvinnohistorien i spöklik gestalt. / The Mirror Cage is the first third of a YA novel. Ash and Angelica meet at a castle hotel, where Ash starts her first summer job, and Angelica comes to prepare her sisters wedding. They are childhood friends, but have grown in very different directions. At the castle they encounter weird things, and find an old diary that reveals that the castle was an asylum for upper class girls in the 40:ies. The diary is written by one of the patients. The young women struggle with their problems in the present and face a ghost shaped by the dark aspects of women history at the same time.

No description available.

Det här är en berättelse om personer och händelser i min släkt, där vi huvudsakligen får följa min morfars och min mammas liv. Historien startar i en tidigare text där jag berättar om min morfars uppväxt i ett fattigt hem i Högstena i Västergötland, hans flytt till Stockholm och etablering av ett eget skrädderi där. Hans historia utspelar sig från 1907 och cirka fem decennier framåt. Min morfars liv har jag skrivit om i Kreativt skrivande I-II.  När vi nu kommer in i historien har vi kommit fram till år 1954. Då är min mamma nybliven mor och familjen är bosatt i Skövde. Hon har därmed gjort samma resa som sin far fast åt motsatt håll. Vi får följa min mammas liv under cirka trettio år. Mitt mål med den här släktkrönikan är framför allt att ge barn och barnbarn kunskap om och minnen från tidigare generationers liv. Samt vetskap om hur dessa generationers livsval haft avgörande betydelse för deras egna liv.

No description available.