Fenomenet med bortförande av kulturföremål genom plundringar, stölder, krig och olagliga exporter sträcker sig långt tillbaka i tiden. Under flera århundraden gällde endast krigets lagar, och ett bortförande av kulturföremål hade inga rättsliga konsekvenser. År 1899 kom den första juridiskt bindande regleringen på området för kulturföremål som stadgade skyddet av dessa under väpnad konflikt. Trots det har det dröjt till senare delen av 1900-talet innan återlämnande av kulturföremål på allvar börjat ta plats inom juridiken.     Uppsatsen syftar till att undersöka vilka rättsliga möjligheter det finns att återkräva – och att återlämna – kulturföremål över landgränserna inom och utanför Europeiska Unionen (EU). Gränsöverskridande återlämnanden aktualiserar den internationellt privat- och processrättsliga regleringen (IP). Problematiken väcker bl.a. frågor om domstolars internationella behörighet eller andra tillgängliga tvistlösningsmekanismer samt möjligheter att verkställa utländska avgöranden i den egna staten. Eftersom ämnet regleras i både svenska nationella lagar, internationella konventioner, EU-förordningar och EU-direktiv så har området för kulturföremål kopplingar till både IP-, folk-, och EU-rätt.