Bakgrund: Den vanligaste formen av självskadebeteende kallas för ytligt självskadande. Det innebär att personen skär eller rispar sig själv med ett vasst föremål. Sjuksköterskor och annan vårdpersonal bör uppmanas att tänka över sina egna värderingar och sedan införliva det i arbetet med personer som skadar sig själva. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskans upplevelser och attityder i omvårdnaden av personer med självskadebeteende. Metod: En litteraturstudie utfördes där 13 vetenskapliga artiklar inkluderades. Artiklarna granskades och bearbetades och sammanställdes till ett resultat. Resultat: Resultatet presenterades i två huvudkategorier och dessa var; upplevelser och attityder hos sjuksköterskan och behov av stöd. Sjuksköterskor bar på många känslor, så som frustration, rädsla, ångest och stress. Utbildning gav sjuksköterskorna nya färdigheter i omvårdnaden av personer med självskadebeteende. Diskussion: Den mest genomgripande känslan hos sjuksköterskorna i arbetet med personer som skadar sig själva var frustration. Den känslomässiga motviljan hos sjuksköterskorna gentemot dessa personer reducerades efter utbildningen. Slutsats: Brist på kunskap hos sjuksköterskorna kunde leda till en försämrad förståelse av självskadebeteende som i sin tur kunde leda till ett sämre bemötande. Behoven som sjuksköterskorna hade i omvårdnaden av personer med självskadebeteende var utbildning och en god arbetsmiljö.

Syftet med denna uppsats var att beskriva vad som låg i fokus i ungdomars diskussioner, på ett webbaserat community, kring självskadebeteende. Urvalet blev 114 ungdomar mellan 13 och 25 år på communityt Helgon.net. Frågeställningarna var: ”Vilka huvudteman ligger i fokus i ungdomarnas diskussioner?”, ”Fungerar diskussionerna på forumen som ett socialt stöd?” och ”Vilka erfarenheter har ungdomarna av professionell hjälp?” Den metod som användes var en kvalitativ analys av de fyra huvudtemana ”Självskadetrend”, ”Varför skada sig själv”, ”Sårskador, ärr och skamkänslor” och ”Behandling och stöd”, som skapades utifrån vad som låg i fokus i ungdomarnas diskussioner. Enligt Alderman, Ahmed och Stacey är självskadebeteende ett sätt att hantera känslomässigt svåra situationer och att därigenom återställa den inre balansen, alltså en slags överlevnadsstrategi. Studien visar att diskussionerna på forumen fungerat som ett socialt stöd för ungdomarna, där de har kunnat ta del av varandras erfarenheter, information och tips. De flesta ungdomar hade negativa erfarenheter av professionell hjälp eftersom de bland annat kände sig felaktigt bemötta. Studien har även visat att flera ungdomar tycker att det är lättare att skriva om sin problematik till andra på Internet än att berätta om det till professionella. Uppsatsförfattarnas idé utifrån detta har varit att det vore lämpligt om de professionella använde sig mer av Internet för att kunna nå ut till ungdomarna. Detta skulle i sin tur ge en möjlighet till att arbeta mer förebyggande och fånga upp de ungdomar som ligger i riskzonen.

Ämnet för denna studie var professionella behandlares syn på självskadebeteende bland unga flickor. Självskadebeteende är något som på senare tid rapporterats i media som ett ökande problem. Syftet med studien var att öka kunskapen kring problemområdet samt att beskriva likheter och skillnader mellan de professionellas synsätt berörande tänkbara funktioner, orsaker och lämpliga arbetsmetoder. Studien följde kvalitativ metod och empirin bestod av tre halvstrukturerade intervjuer med professionella behandlare inom vårdgivande/behandlande yrken. De intervjuades utsagor analyserades utifrån ett psykodynamiskt samt ett kognitivt perspektiv. Resultatet visar på att de professionella behandlarna ser självskadebeteende bland unga flickor som ett ökande problem vars främsta funktion är ångestlindring. Beteendets orsaker står att finna delvis i samhälleliga förändringar som försvårar för föräldrar att vara närvarande för sina barn och där det även saknas ställföreträdare inom barnomsorg och skola, på grund av nedskärningar. En tonvikt lades på det tidiga föräldraomhändertagandets roll i utvecklandet av ett självskadebeteende. I arbetet med dessa flickor var informanterna eniga om att beteendet ska ses som ett symtom på underliggande problematik.

Studien är kvalitativ med en hermeneutisk utgångspunkt och insamlingsmetoden är semistrukturerade intervjuer. Studiens syfte var att belysa hur personal inom barn- och ungdomspsykiatrin uppfattar självskadebeteende och insatser hos barn och ungdomar samt vilka överväganden de gör vid val av insatser. Frågeställningarna var: hur uppfattar personal inom barn- och ungdomspsykiatrin självskadebeteende, hur uppfattar personalen de insatser som barn- och ungdomspsykiatrin erbjuder barn och ungdomar med självskadebeteende och vilka överväganden gör personal inom barn- och ungdomspsykiatrin i val av insatser till barn och ungdomar med självskadebeteende? Resultatet tolkades med hjälp av Moira von Wrights punktuella och relationella perspektiv. Resultatet visade att självskadebeteende är ett beteende med flera orsaker där ångest och relationsproblem är mest framträdande. Insatserna som erbjöds var få och dialektisk beteendeterapi var förstahandsbehandlingen. Det fanns flera olika överväganden som till exempel missbruk, intensitet och motivation. Insatserna individanpassades vid behov.

Syftet med studien var att belysa hur professionella från två olikaverksamheter, en öppenvårdsmottagning och en slutenvårdavdelning, tänker kring självskadebeteende och sitt arbete medindivider med denna problematik. Studiens frågeställningar var;hur tänker professionella kring självskadebeteende och dessbehandlingsarbete. Vilka likheter och skillnader finns det mellanen öppenvårdsmottagning och en sluten vårdavdelning. Studienutgår från en hermeneutisk forskningstradition och bygger påsemistrukturerade intervjuer med fyra professionella inomområdet. Studiens teoretiska utgångspunkter är det professionellaförhållningssättet och behandlingsrelationen mellan professionellaoch individer med självskadebeteende. Resultatet visar på attprofessionellas personliga egenskaper är det som är viktigast imötet med individer som har ett självskadebeteende. DBTbehandlinghar visat sig vara en effektiv metod, men andrametoder som används är även miljöterapi och motiverande samtal.Det är problematiskt att jämföra behandlingsarbetet mellan öppenochslutenvård då verksamheterna har olika förutsättningar.

Syftet med denna studie är att beskriva och analysera medlemmars diskursiva konstruktioner av självskadebeteende och de konsekvenser dessa konstruktioner får för medlemmarnas identitetsskapande på ett Internetcommunity. Studien har en kvalitativ forskningsansats med grund i diskurspsykologi. Två diskurser har identifierats och döpts till ”naturlighetsdiskurs” och ”onaturlighetsdiskurs”. Inom dessa konstrueras självskadebeteende på skilda vis och medlemmarna av communityt rör sig mellan båda diskurserna. Resultatet visar att medlemmarna växlar mellan att konstruera självskadebeteendet som en naturlig teknik för ångesthantering och som något äckligt och onormalt, vilket resulterar i ett antal konflikter och stora konsekvenser för medlemmarnas identitetsskapande. Detta då diskurserna medför att medlemmarna växlar mellan att se på sig själva som unika, starka och normala, och som svaga, ensamma och onormala. Resultatet visar även på en stor komplexitet vad gäller förhållandet mellan självskadebeteende och självmord.

<p><strong>Bakgrund: </strong>Patienter som avsiktligt skadar sin egen kropp blir allt vanligare inom dagens sjukvård. Självskada innebär att personer tillfogar yttre skador på sin egen kropp med olika föremål, och kommer därmed inte enbart i kontakt med psykiatrin, utan även med den somatiska vården. Därför är det av vikt att även sjuksköterskor inom den somatiska vården kan ge dem en god vård. Människor som skadar sig själv har ofta traumatiska erfarenheter i sin bakgrund och det kräver att sjuksköterskan både kan behandla och se bakom de fysiska skadorna för att hjälpa. <strong>Syfte: </strong>Syftet med litteraturstudien var att beskriva vårdpersonalens känslor gentemot patienter som skadar sig själva. <strong>Metod: </strong>Metoden för studien var en litteraturstudie med kvalitativ ansats där vetenskapliga artiklar granskades. Totalt var det fyra kvalitativa artiklar och tre kvantitativa artiklar som granskades och sammanställdes med hjälp av en manifest innehållsanalys. <strong>Resultat: </strong>Resultatet presenterades i de fem olika kategorierna; ”<em>känslor av oförståelse”, ”känslor av otillräcklighet”, ”känslor av ilska och frustration”, ”känslor av ambivalens”, </em>samt <em>”känslor av stress och bristande stöd”</em>. Resultatet visade att personalen kände att de inte hade tillräckligt med kunskaper för att kunna hjälpa patienter som skadar sig själva. Detta ledde till att känslor som oförstående, ilska, frustration och otillräcklighet uppstod hos vårdpersonalen. Resultatet visade även att vårdpersonalen var stressad och i behov av stöd från kollegor och ledning, för att orka kunna ge en god vård till patienter som skadar sig själva. <strong>Slutsats: </strong>Vårdpersonalen behöver mer utbildning och kunskap för att kunna förstå och hjälpa patienter som skadar sig själva. De behöver även mer stöd från sina kollegor och ledning för att kunna bemöta patienterna på ett professionellt sätt. </p>

Uppsatsens syfte var att undersöka hur skolkuratorer definierar begreppet självskadebeteende, hur frekvent de anser att beteendet är på respektive skola samt vilka orsaker till självskadebeteende de anger. Uppsatsen undersökte vidare skolkuratorernas arbete med flickorna samt deras upplevelse av detta arbete. Sex kvalitativa intervjuer med skolkuratorer genomfördes. Det framkom att skolkuratorerna definierade självskadebeteende som ett begrepp som rymmer en mångfald av beteenden. Kuratorerna hävdade att det inte gick att ge något enhetligt svar till varför en flicka skadar sig själv, utan detta varierade från flicka till flicka. Krav och ideal i dagens samhälle nämndes dock särskilt. Skolkuratorerna var av skilda åsikter beträffande huruvida självskadebeteende är vanligt förekommande eller inte. Kuratorsrollen beskrevs av informanterna som relativt oreglerad och fri att utveckla. Samtliga kuratorer framhöll uppgiften att hjälpa flickorna vidare till professionell hjälp. Det betonades även att föräldrarna var viktiga att engagera för att kunna hjälpa flickorna. Förebyggande arbete ansågs viktigt, men förekom inte i någon större utsträckning på skolorna. Våra resultat har jämförts med tidigare forskning och analyserats utifrån ett socialkonstruktivistiskt perspektiv.

Syftet med studien var att ta del av professionellas erfarenheter av smittoeffekter vid självskadebeteende, liksom förebyggande insatser för detta. Fyra stycken semistrukturerade intervjuer har utförts på olika behandlingshem där huvudfokus har varit flickor med självskadeproblematik. Studien är kvalitativ och intervjuerna har tolkats ur en hermeneutisk-fenomenologisk forskningstradition. Tre teorier har legat till grund för analysen av resultatet: social inlärning, imitation som rekonstruktion och socialisation. Resultatet visar att smitta kan ske bland flickor på enheterna, men också via internet. Alla tre teorier har fungerat hjälpande i förståelsen av fenomenet. När det kommer till negativ inlärning av beteendet, har denna studie, liksom tidigare forskning visat att en riskfaktor för att påverkas av andras självskadebeteende har att göra med exponering för andras självskador. Arbetssättet för att minska på smitta av självskadebeteende indikeras vara att bemöta problematiken neutralt. Det viktigaste i förhållningssättet är att inte vaka över beteendet då detta bland annat leder till att flickor som inte självskadar får mindre tid med personal. Sammanfattningsvis är ett förstående, nyfiket bemötande med mycket fokus på det preventiva arbetet i terapi det viktigaste för att förhindra smitta av självskadebeteende. Börjar personalen vaka över flickorna uppstår också smittoeffekter då övriga flickor lär sig att de behöver självskada för att få personalens uppmärksamhet.

SAMMANFATTNING BAKGRUND: Suicidalt beteende och självskadebeteende kan förekomma hos personer med emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS). Det kan finnas en negativ attityd till patienter med EIPS och liknande ohälsa hos personal som vårdar denna patientgrupp. Tidigare studier beskrev att sjuksköterskor upplevde att de hade för lite kunskap och utbildning i hur självskadebeteende ska bemötas i vården. SYFTE: Syftet med litteraturstudien var att analysera och sammanställa relevant vetenskaplig litteratur som utifrån vårdpersonalens och patientens perspektiv belyser bemötande och vård av patienter med emotionell instabil personlighetsstörning och liknande ohälsa. METOD: Systematisk litteraturstudie. Litteratursökningarna utfördes i databaserna, CHINAL, PubMed och SCOPUS. RESULTAT: Resultatet består av 21 inkluderade studier. Data genererade fyra teman vilka var vårdpersonalens attityder, vårdrelationens betydelse, behov av kunskap i vårdandet och vårdlidande. Personer med EIPS och liknande ohälsa kunde uppleva att de fick ett icke respektfullt bemötande och en negativ attityd från personalen. Vad som även kunde påverka vårdandet var ifall vårdpersonalen hade bristande kunskap, förståelse och verktyg för att behandla och vårda denna patientgrupp. Personer med EIPS och liknande ohälsa ansåg att viktiga aspekter för att lindra lidande kunde vara respekt, stöd, tillit, förståelse och omsorg. Att känna sig hörd av vårdpersonalen och delaktig i såväl sin behandling som beslutsfattande kring medicinering ansågs vara av stor betydelse. SLUTSATS: Negativa attityder och bristande kunskap hos vårdpersonal bekräftades av både vårdpersonal och patienter. Dessa aspekter kunde leda till stort vårdlidande hos patienten. Att minska lidandet hos patienten kunde göras genom att få patienten att känna sig delaktig i sin vård, känna sig hörd samt att ha ett respektfullt sätt gentemot patienten. Nyckelord: Emotionell instabil personlighetsstörning, självskadebeteende, vård / BACKGROUND: Suicidal and self-harming behaviour can present itself in people with borderline personality disorder. There can be a negative attitude towards patients with borderline and similar disorders among staff caring for these patients. Previous studies highlights that nurses feel they have too little knowledge and training in how to adress self-harming behaviour. AIM: The aim with this literature review was to analyse and compile relevant literature highlighting treatment and care of patients with borderline personality disorder and other similar disorders from the viewpoint of healthcare professionals and the patient’s perspective. METHOD: Systematic literature review. Literature search was made in the databases CHINAL, PubMed and SCOPUS. RESULTS: The result consists of 21 included studies. Data generated four themes which were attitudes of health care professionals, the importance of the nursing relationship, the need for knowledge for caring and care suffering. Patients with borderline and other similar disorders may experience that they are treated with non-respectful behaviour and a negative attitude. Another aspect that may influence the care is whether or not the nursing staff had the adequate knowledge, understanding and tools to care for these patients. Patients with borderline and other similar disorders considered respect, support, trust, understanding and care important aspects of alleviating suffering. To feel heard and to feel involved in their treatment as well as decisions regarding medication was considered of great importance. CONCLUSION: Negative attitudes and lack of adequate knowledge among health care professionals could be confirmed from both the health care professionals themselves and the patients. These aspects can result in suffering for the patient. This suffering can be alleviated by getting the patient to feel involved in their care, to feel heard as well as approaching the patient with a respectful manner.