Introduktion: Den inställning akutsjuksköterskor har till patienter med självskadebeteende kan vara den faktor som påverkar huruvida patienten till slut begår självmord. Denna koppling gör att det är av vikt att undersöka med vilken inställning akutsjuksköterskor bemöter dessa patienter. Syfte: Att undersöka akutsjuksköterskors inställning till patienter med självskadebeteende och vad som påverkar deras inställning samt deras upplevelse av omvårdnaden  Metod: Allmän litteraturöversikt med deskriptiv design, baserad på elva vetenskapliga artiklar. Resultat: Akutsjuksköterskor hade varierande inställning, positiv eller negativ. Analysen sorterades fram utifrån syftets tre delar, under de två sistnämnda mejslades två underrubriker fram. Inställning påverkades av sjuksköterskans reella och formella kompetens. Hög akademisk eller specifik kunskap genererade mer positiv inställning. Låg kunskap kunde kopplas till negativ inställning och att sjuksköterskorna undvek patientgruppen. Akutmottagningens uppdrag, fokus och miljö påverkade sjuksköterskornas uppfattning om sitt uppdrag samt omvårdnaden som gavs. Organisationen med dess fokus på medicinsk vård, effektivitet och flöden ansågs inte vara kompatibel med den typ av vård som patienter med självskadebeteende var i behov av. Akutmottagningens miljö begränsade möjligheterna att erbjuda god omvårdnad. Akutsjuksköterskorna ansåg att patientgruppen var psykiatrins ansvar. Konklusion: Resultatet visar att kunskap påverkar inställningen till patientgruppen. Akutsjuksköterskor behöver utbildning och träning för att kunna förbättra kommunikation och omvårdnad. Mer utbildning skulle göra det möjligt för dem att bli trygga och mer medvetna om patienter med självskadebeteendes behov. Akutmottagningens miljö upplevs som icke gynnsam för patienter med självskadebeteende. / Introduction: The attitude with which an emergency nurse treats a patient with self-injurious behaviour can affect the patient’s outcome. The ultimate consequence of poor treatment may result in the patient committing suicide. It is therefore important to investigate the attitude towards the patients.  Aim: To examine emergency nurses' attitudes towards patients with self-injurious behavior and what influences their attitude, and their experiences of nursing care. Method: General literature review with descriptive design, based on eleven scientific articles.  Results: Emergency nurses had varying attitudes, positive or negative. The analysis was sorted out based on the three parts of the purpose. During the last two parts subheadings were carved out. Attitude was influenced by the nurse's informal and formal competence. High academia or specific knowledge generated positive attitude. Lower knowledge could be linked to negative attitude and the nurses avoiding the patient group. The emergency department's assignment, focus and environment influenced the nurses' perception of their assignment and the care provided. The organization with its focus on medical care, efficiency and throughput was not considered compatible with the type of care needed by the patient group. The emergency environment limited the opportunities to offer good nursing care. The emergency nurses considered the patient group responsibility of the psychiatry.  Conclusion: Emergency nurses need education and training to be able to improve communication and nursing care. Education would enable them to become confident and more aware of the needs of the patient group. The environment of the emergency department is perceived as unfavorable for the patient group.

Allt fler människor lider av psykisk ohälsa vilket resulterat i att det numera beskrivs som en folksjukdom. Självskadebeteende definieras inte som en sjukdom utan ses som en handling för att lindra ett outhärdligt psykiskt lidande. Detta innebär att ambulanspersonal vårdar fler patienter med självskadebeteende och mötet med dessa ses ofta som utmanande. Anledningen beskrivs vara bristande kunskap samt att strategier och tillvägagångssätt att bemöta patienten stundtals saknas, patienten kan genom detta känna sig missförstådd och förbisedd. Genom att belysa upplevelserna hos ambulanssjuksköterskor vilka regelbundet möter patienter med självskadebeteende, finns ett värde av att se om erfarenheterna skiljer sig från tidigare studier. Syftet med denna studie är att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av att möta patienter med självskadebeteende. Metoden som valts är en semistrukturerad intervjustudie med kvalitativ innehållsanalys och induktiv ansats. Sex ambulanssjuksköterskor från Skaraborg med deltidsanställning inom Prehospital Psykiatrisk Resurs (PPR) intervjuades. Resultatet beskrivs med åtta underkategorier och de tre kategorier. Upplevelsen av att möta patienten bakom självskadan, När patientmötet tar en annan riktning och Förståelsen för patientens situation. Resultatet visar att ambulanssjuksköterskan upplever en utvecklad förmåga att möta patienter med självskadebeteende sedan de börjat arbeta inom PPR. Att arbeta tillsammans med en psykiatrisjuksköterska upplevs som lärande och tryggt. De upplever en ökad förståelse och kunskap om varför patienter utför självskadehandlingar. Dock beskrivs en kunskapsbrist gällande mötet med patienterna och en känsla av frustration över att inte alltid kunna hjälpa dem. Slutsatsen är att ambulanssjuksköterskan inom PPR tillsammans med en psykiatrisjuksköterska skapar ett tvärprofessionellt team som gynnar patientmötet. Dock är det av stor vikt att ambulanssjuksköterskan inhämtar ytterligare kunskap kring patienter med självskadebeteende för att bättre förstå patientens behov och kunna erbjuda en bättre och säkrare vård.

Denna uppsats behandlar det relativt nya begreppet sexuellt självskadebeteende. I studien presenteras tidigare forskning som relaterar till bl.a. självskadebeteende generellt och riskbeteende hos unga. Sex intervjuer har utförts med dels specialister inom sexologisk problematik samt med kuratorer. Studien ämnade tittade närmare på definitioner av sexuellt självskadebeteende, samt vilka värderingar kring kön och god respektive destruktiv sexualitet de förmedlar. Det insamlade materialet har tematiserats och analyserats med hjälp av queerteori och sexologisk teori. I vårt resultat identifierade vi åtta potentiella kriterier för sexuellt självskadebeteende, varav några belyste ex. funktionen av sex som ångestdämpare och degradering av sig själv. Våra informanter förmedlade en viss ambivalens vad gäller hur god respektive destruktiv sexualitet tas i uttryck. Studien kunde även identifiera ett osynliggörande av pojkars utsatthet vad gäller bl.a försäljning av sexuella tjänster. Resultatet visade vidare att det som gör sexuellt självskadebeteende unikt är att individen lämnar bort kontrollen till andra människor, samt att individen i behandlingssammanhang inte bör uppmuntras att avstå från sex. Slutsatsen belyser vikten av att låta den unge själv vara problemformulerare, samt efterfrågar mer forskning på området och samtal kring hur behandlare på bästa sätt kan stötta unga i deras sexuella utveckling. / This thesis discusses the relatively new concept of sexual self-harm. The study presents earlier research that relate to self-harm in general and risk behavior among youth. Six interviews were conducted with both specialists in sexological problems and with counselors. The study aimed to look closely at the definitions of sexual self-harm, and the values surrounding gender and good versus destructive sexuality that they convey. The material was thematized and analyzed using queer theory and sexological theory. In our results we identified eight potential criteria for sexual self-harm, some of which highlighted the function of using sex in order to handle anxiety and as degradation of oneself. Our informants conveyed a certain ambivalence regarding how good versus destructive sexuality is expressed. The study could also identify an invisibility of boys' vulnerability regarding selling sexual services. The results further showed that what makes sexual self-harm unique is that the individual hands over power over him-or-herself to other people, and that the individual in the treatment context shouldn’t be encouraged to abstain completely from sex. The conclusion marks the importance of allowing the young person to formulate his or her problem. More research in this area is needed and discussions should be held on how the field of social work can best support young people in their sexual development.

Syftet med uppsatsen var att undersöka skolkuratorers uppfattningar om bakomliggande omständigheter till elevers självskadebeteende. Vidare undersökte studien informanternas upplevelser av att möta elever med ett självskadebeteende, samt hur arbetet med eleverna kan se ut. Uppsatsen baserades på en kvalitativ intervjustudie, där fyra semi-strukturerade intervjuer genomfördes med skolkuratorer från både grund- och gymnasieskolor i en mellanstor svensk stad. Resultatet från intervjuerna analyserades med hjälp av tidigare forskning samt symbolisk interaktionism som teoretisk utgångspunkt. Resultatet visade att informanterna arbetade främjande och förebyggande mot psykisk ohälsa, men att det inte fanns några särskilda rutiner för att arbeta främjande och förebyggande mot just självskadebeteende. Genom sin erfarenhet visste informanterna hur de skulle hantera mötet med elever som hade ett självskadebeteende, och de hade med åren byggt upp en grundtrygghet i sin yrkesroll. Informanterna kände sällan att de blev rädda eller stressade i mötet med en elev med ett självskadebeteende, och menade att det var viktigt att bibehålla lugnet och visa empati gentemot eleven. Vidare definierade informanterna begreppet självskadebeteende som ett brett fenomen som innefattade många olika handlingar. Informanterna berättade att det alltid fanns en bakomliggande omständighet som utlöste självskadebeteendet. De uppgav att det var vanligt med någon form av psykisk ohälsa, men att sociala omständigheter också spelade stor roll. Informanterna menade att eleverna upplevde höga krav från samhället och sociala medier, och detta kunde ge upphov till stress och ångest, som i sin tur kunde leda till ett självskadebeteende. Vidare forskning om sociala omständigheters påverkan på skolungdomars mående behövs.

Bakgrund: Psykisk ohälsa är ett stort folkhälsoproblem i världen och i Sverige. I många fall är det sjuksköterskor inom akutsjukvården som erbjuder den inledande vården för personer med självskadebeteende. Både sjuksköterskor och patienter upplever att akutsjukvården är bristfällig och att akutsjukvårdsmiljön är dåligt anpassad för patientgruppen. Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att möta personer med självskadebeteenden inom akutsjukvården. Metod: En litteraturstudie genomfördes med en induktiv ansats. Resultat: Tio vetenskapliga resultatartiklar användes i studien. Tre huvudkategorier identifierades: känslor, brister inom vården, kompetensbrist. Sjuksköterskor som arbetar inom akutsjukvården känner att de inte har tillräcklig utbildning, vana och erfarenhet för att vårda personer med självskadebeteende. Konklusion: Träning, utbildning och praktiska strategier krävs för att personer med självskadebeteende ska bemötas med medkänsla, respekt och värdighet inom vården. / Background: Mental illness is a big public health problem in the world and in Sweden. In many cases it’s the emergency nurses who provides the initial care for persons with self-harm behavior. Both nurses and patients experience deficiency in the emergency care and that the emergency care environment isn’t suited for this type of care. Aim: The aim was to describe nurses´ experiences of encountering persons with self-harming behavior within the emergency care. Method: A literature study was conducted with an inductive approach. Result: Ten scientific result articles were used in the study. Three main categories were identified: emotions, deficiency in healthcare, lack of competence. Nurses who are working in the emergency care feels that they don’t have enough education, practice and experience to be able to provide the best care for persons with self-harm behavior. Conclusion: Training, education and practical strategies are required for persons with self-harming behavior to be treated with compassion, respect and dignity.

Background: Self-harm is an old phenomenon. There is no distinct definition of it, though, nor is there enough research on how nurses and nurses’ assistants experience caring for people with self-harm. Aim: The aim of this study was to explore nurses and nurses’ assistants’ experiences of caring for people with physical self-harm behaviour. Methods: This is a literary study based on eight qualitative studies. Database search was conducted in Cinahl and PubMed. The articles were analyzed using Friberg’s five step model. Results: The results showed that caring for people with self-harm behaviour is seen as difficult in many ways, according to the participants. The care given was affected by the nurses and nurses’ assistants’ emotions and attitudes, but also by organizational and financial factors. Conclusion: Caring for people with self-harm behaviour is hard and stressful, but also rewarding according to the participants. It is a complex group of patients, why knowledge and education are required. Nurses and nurses’ assistants consider it to be important in order to provide good care. Support from both colleagues and managers is also important to nurses’ and nurses’ assistants and having adequate resources available. Further research on what can be done to improve nurses and nurses’ assistants’ experiences of the care given is needed. / Bakgrund: Självskadebeteende har funnits sedan lång tid tillbaka. Det finns dock ingen entydig definition av begreppet. Det finns heller inte tillräckligt med forskning som beskriver hur vårdandet av personer med självskadebeteende upplevs av vårdpersonal. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att undersöka vårdpersonalens upplevelser av att vårda personer med fysiskt självskadebeteende. Metod: Detta arbete är en litteraturstudie av kvalitativ ansats där åtta vetenskapliga artiklar hittades efter sökningar utförda i databaserna PubMed och Cinahl. De analyserades därefter enligt Fribergs femstegsmodell. Resultat: Resultatet visade att vårda personer med självskadebeteende upplevs av vårdpersonal som svårt på flertalet olika sätt. Vården påverkades enligt vårdpersonalens av deras känslor och attityder, men också av organisatoriska och ekonomiska faktorer. Konklusion: Att vårda patienter med självskadebeteende upplevs av vårdpersonal som både krävande och påfrestande, men också givande. Patientgruppen upplevs komplex att arbeta med, därför behövs mer kunskap och utbildning. Vårdpersonal anser att det är viktigt för att bedriva en god vård. Stöttning från både kollegor och chefer är viktigt för vårdpersonal, och att tillräckliga resurser finns tillgängliga. Vidare forskning om vilka åtgärder som kan utföras för att förbättra vårdpersonalens upplevelser av vården de ger behövs.

Bakgrund Självskadebeteende är ett växande problem som orsakar stort lidande på individnivå. Stigmatisering av personer med självskadebeteende existerar såväl inom sjukvården som i samhället i stort. Personal inom den somatiska akutsjukvården möter ofta patienter med självskadebeteende, men har inte alltid de verktyg som krävs för att bemöta dem på ett tillfredsställande sätt. Det finns ett behov av att sammanställa rådande forskning inom området för att på så sätt belysa vårdpersonalens bemötande av patienter med självskadebeteende och undersöka på vilket sätt det påverkar denna patientgrupp. Syfte Syftet var att belysa bemötandet av personer med självskadebeteende inom somatisk akutsjukvård. Metod En icke-systematisk litteraturöversikt som bygger på 15 vetenskapliga originalartiklar med kvalitativ eller mixad metod. För insamling av de valda artiklarna har databaserna PubMed, CINAHL och PsycINFO använts. Artiklarna har kvalitetsgranskats med utgångspunkt från Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag för vetenskaplig klassificering och kvalitet. Resultatet har sammanställts och utvärderats med en integrerad dataanalys. Resultat Resultatet delades upp i fyra kategorier: Patientens upplevelse av bemötande, Sjuksköterskans perspektiv, Vårdmiljöns betydelse samt Remittering och uppföljning.I resultatet framgick att medmänsklig omsorg, med ett vänligt, respektfullt, lyhört och individanpassat bemötande, var det som betydde mest för patienter med självskadebeteende. Det framkom också att personal på akutmottagningar saknade kunskap och utbildning för att bemöta denna patientgrupp, vilket resulterade i negativa attityder, frustration och irritation som i slutändan kunde det bidra till en sämre, eller till och med utebliven, vård. Slutsats Föreliggande litteraturöversikt visade på att en utbildning i självskadebeteende, både i grundutbildningen till sjuksköterska och för personal inom den somatiska akutsjukvården, skulle bidra till ökade kunskaper, ökad förståelse och ett bättre bemötande av denna patientgrupp. / Background Self-harm or non-suicidal self-injury is a growing health problem that causes great suffering for the individual. Stigmatization of people who self-harm exists both within healthcare and in the society at large. Staff working in somatic emergency departments often encounter patients who have self-harmed, but do not always have the right tools to respond to them in a satisfactory manner. There is a need to compile existing research in the field in order to shed light on the healthcare staff’s interactions with patients who self-harm and investigate how it affects this patient group. Aim The aim of this study was to illuminate emergency department staffs’ interactions with people who self-harm. Method A non-systematic literature review based on 15 original scientific articles with a qualitative or mixed method. To collect the selected articles, the databases PubMed, CINAHL and PsycINFO have been used. The articles have been quality checked based on Sophiahemmet University’s assessment document for scientific classification and quality. The results have been compiled and evaluated with an integrated data analysis. Results The results were divided into four categories: The patient’s experience of interactions, The nurse’s perspective, The importance of the care environment and Referral and follow-up.The results showed that humane care, with a friendly, respectful, responsive and individually adjusted interaction, was what mattered the most to patients who self-harm. It also emerged that emergency department staff lacked the knowledge and training to deal with this patient group, which resulted in negative attitudes, frustration and irritation that ultimately could contribute to poorer, or even non-existent, care. Conclusions The present literature review showed that an education in self-harm, both in the basic education for students who are training to become nurses and for staff within somatic emergency healthcare, would contribute to increased knowledge of, increased understanding for and better interactions with this patient group.Keywords: Self-harm, interactions, nurse, emergency department.

SEXUAL VIOLENCE AMONG ADOLESCENTSA literature study about adolescents who harm themselves through sex and measures to prevent that form of sexual violenceAbstractAdolescents can harm themselves through sex by taking sexual risks such as sexual exposure on the internet, having unprotected sex and put themselves in situations where the potential for sexual violence is great. This type of sexual risk-behavior can create negative consequences and result in physical and mental sexual abuse. The aim of this study is to raise knowledge about youth who harm themselves through sex and measures to prevent that form of sexual violence. To accomplice this we made a general literature study on national and international research.Our study shows that despite the negative consequences, adolescent’s sexual risk-taking continues. The behavior can be a way for the youth to get attention and approval. It can also be a way to reduce anxiety and deal with emotions; just as with other self-harm behavior. Ways of preventing sexual risk taking and self-harm should be of universal measures aimed at adolescents in general. The preventive measures should involve the youth in discussions about identity, sexuality, boundaries and self-esteem and result in strategies to handle emotions and increase help-seeking by making the help more available. The public and professionals knowledge about sexual violence, sexual behavior and self-harm should increase. Also by increasing youths knowledge future sexual risk-taking and sexual violence can be prevented.

Bakgrund: Självskadebeteende är ett problem som ökat i samhället. Personer med självskadebeteende som söker vård upplever ofta att de blir bemötta av stigmatiserande attityder och att de inte blir sedda som individer. Vårdpersonal uppger att de saknar kunskap om självskadebeteende och att detta bidrar till ett fördomsfullt bemötande gentemot patientgruppen. Stigmatisering kan få personer med självskadebeteende att känna sig mindre värda. Detta kan utgöra hinder för en tillitsfull relation mellan dem och vårdpersonal. Genom att sammanställa aktuell forskning kan det bidra till en ökad medvetenhet om hur vårdpersonalens bemötande påverkar personer med självskadebeteende.   Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva hur personer med självskadebeteende upplever bemötandet inom hälso- och sjukvården.  Metod: En icke-systematisk litteraturöversikt som baserades på 18 vetenskapliga originalartiklar med kvalitativ eller mixad metod. Artiklarna samlades in från databaserna PubMed, CINAHL och PsycINFO. Samtliga artiklar har kvalitetsgranskats utifrån Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag för vetenskaplig klassificering och kvalitet. Resultatet sammanställdes och analyserades med en integrerad dataanalys. Resultat: Vid sammanställning av resultatet identifierades fyra huvudkategorier; Negativt bemötande, Positivt bemötande, Upplevelser av vårdmiljön samt Önskemål till vårdpersonal. Resultatet visade att personer med självskadebeteende ofta upplevde ett stigmatiserat bemötande från vårdpersonal. Upplevelser av negativt bemötande ledde till känslor av skam och minskad tillit. Ett empatiskt och fördomsfritt bemötande, där de blev sedda som unika individer, beskrevs som betydelsefullt för personer med självskadebeteende. Slutsats: Denna litteraturöversikt belyste betydelsen av ett professionellt bemötande. Utbildningar om självskadebeteende och kommunikationsstrategier kan bidra till en ökad förståelse och kunskap om patientgruppen. Detta kan i sin tur främja ett bemötande där sjuksköterskan och personer med självskadebeteende möts på ett mellanmänskligt plan. / Background: Self-harm is a problem that has increased in society. People with self-injurious behavior that seek care experience that they are often met with stigmatizing attitudes and that they are not seen as individuals. Healthcare staff state that they lack knowledge about self-harm and that this contributes to a judgmental attitude towards the patient group. Stigmatization can make people who self-harm feel less valuable. This could hinder a trusting relationship between them and healthcare staff. By compiling existing research, it could contribute to an increased awareness of how interactions with the healthcare staff affect people with self-injurious behavior. Aim: The aim of this study was to describe how people with self-injurious behavior experience the interaction within healthcare. Method: A non-systematic literature review based on 18 original scientific articles using a qualitative or mixed method. The articles were collected from the databases PubMed, CINAHL and PsycINFO. All articles underwent a quality review based on Sophiahemmet University's assessment document for scientific classification and quality. The results were compiled and analyzed using an integrated data analysis. Results: When compiling the results, four main categories were identified; Negative interaction, Positive Interaction, Experiences of the healthcare environment and Wishes to healthcare staff. The results showed that people with self-injurious behavior often experienced a stigmatizing attitude from healthcare staff. Experiences of negative interactions led to feelings of shame and distrust. People with self-injurious behavior described that an empathic and non-judgmental encounter, where they were seen as unique individuals, was of great importance. Conclusions: This literature review showed the importance of a professional approach. Education about self-injurious behavior and communication strategies can contribute to further understanding and knowledge of the patient group. This, in turn, can promote interactions where the nurse and people with self-injurious behavior meet on an interpersonal level.

Bakgrund: Fram tills för några år sedan var dey vanligt att svårt psykiskt sjuka kvinnor med självdestruktivt beteende (inklusive ätstörningar) skickades till rättspsykiatrin då de blev för vårdkrävande för allmänspsykiatrin. Här vårdades de tillsammans med dömda brottslingar. Många utsatte för flertalet tvångsåtgärder och dey var ofta långa vårdtider. Det är viktigt att utforska dessa upplevelser för sjuksköterskor så att medvetenheten kring dessa händelser ökas. Detta för att sjuksköterskor på bästa sätt ska kunna bemöta och vårda dessa personer med de erfarenheter de bär med sig. Syfte: Att beskriva kvinnors upplevelser av att vårdas med LPT inom rättspsykiatrin för självdestruktiva beteenden.  Metod: Metoden som användes var en manifest kvalitativ innehållsanalys för genomförandet av en analys av narrativer. Resultat: Resultatet presenteras i tre faser, "vårdtid", "tvångsåtgärder", och "i efterahand". Under fasen "vårdtiden" framkom att kvinnorna upplevde att personalen hade både för och nackdelar, men att miljön och upplevelsen var främst negativ. Under "tvångsåtgärder" framkom att kvinnorna upplevde ett stort obehag på både emotionella, kognitiva men också rent fysiska plan. I fasen "I efterhand" nä patienterna såg tillbaka på sin vårdtid framkom att det trots allt funnits både positiva och negativa aspekter av vården. Slutsats: Flera av kvinnorna upplevde händelserna och vårdtiden inom rättspsykiatrin som traumatiska och bär med sig en rädsla för vården. Det är därför mycket viktigt att sjuksköterskor är medvetna om hur tvångsvård kan upplevas av patientgruppen, för att kunna bemöta dem på bästa sätt i deras framtida vård.