Syftet med studien var att undersöka vad som karaktäriserar ärenden och beslut enligt 14 § Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) om hemlighållande av vistelseort och umgängesbegränsningar för föräldrar till LVU-placerade barn, med utgångspunkt i begreppen om barnets bästa, barnets behov, barnets intressen och föräldraförmåga; samt att undersöka vilken praxis från Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) som har betydelse och om barnkonventionen konkret kommer till uttryck. Uppsatsen bygger på en kunskaps- och litteraturöversikt samt en rättsfallsstudie genom en kvalitativ och kvantitativ innehållsanalys av domar från en kammarrätt. Barnet och rätten kontextualiseras utifrån historik och aktuell lagstiftning, uppgifter om placerade barn och LVU-mål. Analysen av grunder för beslut enligt 14 § LVU resulterade i sex kategorier: risk att förälder ingriper i vården, barnet är negativ till att träffa förälder, en utökning av umgänget är inte till barnets bästa, förälders beteende och brister, beslutet upphävs, samt övriga/ej aktuella domar. Praxis i form av fem HFD-domar har fått betydelse i domarna. Hur de centrala begreppen om barnets bästa, barnets behov, barnets intressen och föräldraförmåga kommer till uttryck, samt hur barnkonventionen och Europakonventionen kommer till uttryck beskrivs. Barnets roll i rättsprocessen diskuteras utifrån olika aspekter. Barnets bästa ska vara avgörande, vilket innebär ett tillvaratagande av barnets behov och intressen. Utifrån ett barnrättsperspektiv och då barnets inställning ska beaktas utifrån barnets ålder och mognad, bör barnets ålder framgå av domen utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. En rätt till offentligt biträde för barn och föräldrar i dessa mål skulle också öka rättssäkerheten.