SAMMANFATTNING Ambulanssjuksköterskan har en komplex arbetssituation, hon ska självständigt bedöma och behandla akuta tillstånd hos patienten. Arbetet försvåras av flera faktorer, tiden med patienten är i regel kort, möjligheten till rådfrågning är liten, utrymmet och tillgången till hjälpmedel är begränsade. Trots det ställs höga krav på vården i ambulansen, många gånger samma krav som på vården på en akutmottagning. Ett av dessa krav är en god dokumentation, kraven på patientjournalen är desamma i ambulansen som i övriga vården. I journalen dokumenteras uppgifter om iakttagelser, omvårdnadsåtgärder, medicinska åtgärder och information rörande transporten. Journalen från ambulanssjuksköterskan innehåller uppgifter som är av stort värde för den fortsatta vården såsom observationer, åtgärder och behandling på hämtplats och under transport. Dessa uppgifter är unika då sjuksköterskan i ambulansen är den första vårdpersonal som träffar patienten. Dessutom utgör journalen ett viktigt verktyg för en korrekt överrapportering. Syftet med studien var att belysa kvalitet på journaler, skrivna av sjuksköterska i ambulans, avseende dokumentation av observationer med speciell hänsyn till patientsäkerheten vid prioritet 1 uppdrag. Studien är en retrospektiv deskriptiv journalgranskningsstudie med kvantitativ ansats. Trehundra journaler granskades och poängsattes med hjälp av ett journalgranskningsinstrument. Resultatet redovisas som deskriptiv statistik. I studien var medianvärdet av antal relevanta observationer dokumenterade 68 procent med ett lägsta värde på 25 procent och ett högsta på 86 procent. Samtliga parametrar ingående i Rapid Emergency Triage and Treatment System (RETTS) och en Emergency Symtoms and Signs (ESS) kod var dokumenterade i 77 procent av journalerna. Samtliga parametrar från Global Trigger Tool (GTT) inom slutenvården som är möjliga att dokumentera i ambulans var dokumenterade 66 procent av journalerna. Sjuksköterskor med specialistutbildning i ambulanssjukvård uppnår i studien ett resultat på 72 procent (median) av relevanta observationer dokumenterade. Det kan jämföras med allmänsjuksköterskor och övriga specialistsjuksköterskor som uppnår ett resultat på 67 procent (median). Studien visar ingen skillnad på resultatet avseende relevanta observationer dokumenterade mellan manliga och kvinnliga patienter. Det finns tydliga brister i dokumentationen av observationer i ambulansjournaler. Inga skillnader finns i resultat för manliga och kvinnliga patienter. Dokumentation av parametrar ingående i RETTS sker i stor utsträckning. Journaler skrivna av sjuksköterskor med specialistutbildning i ambulanssjukvård och journaler skrivna vid uppdrag med längre vårdtid har bättre resultat jämfört med övriga.

Syftet med denna studie är att studera ambulanssjuksköterskors upplevelser av att bedöma och vårda barn under tio års ålder med akut smärta i en prehospital kontext.   Metod: Studien utfördes som en kvalitativ empirisk intervjustudie baserad på fem öppna frågor. Tio ambulanssjuksköterskor intervjuades och fick beskriva positiva och negativa upplevelser av att omhänderta barn 0-10 år med akut smärta i prehospital kontext. Materialet analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys med en manifest och latent ansats.   Resultat: Upplevelser av det vårdande mötet var en utmaning. Ambulanssjuksköterskan förberedde sig inför smärtbehandling under framkörningen till barnet. En bra smärtlindring var förenad med ett gott omhändertagande men smärtbehandlingen var svår och mångfacetterad. Vikten av stöd och samarbete prehospitalt från kollegorna och andra personalgrupper framkom liksom frustration som följd av kommunikationssvårigheter med barnet. Vikten av att skapa en god kontakt med barnet och dess anhöriga betonades och det fanns en upplevelse av otillräcklighet och utrymme för förbättring kring barn och smärta. Ambulanssjuksköterskan upplevde otillräcklighet i sitt yrkesutövande och mer utbildning önskades. Behovet av alternativa behandlingsprinciper lämpliga för barn där ambulanssjuksköterskan inte behöver sticka barnet efterfrågades.   Slutsats: Den prehospitala vården behöver utvecklas ytterligare på flera områden avseende riktlinjer, metoder för att skatta barns smärta och vid omhändertagandet av de yngsta barnen. Mera utbildning kring barn och smärta är önskvärt samt utveckling kring andra administrationssätt än perifer venkateter. / The purpose of this study is to find out the ambulance nurses experience in assessing and nursing children under the age of ten with acute pain in a prehospital context. Method: The study was conducted as a qualitative empirical interview study based on five open-ended questions. Ten ambulance nurses were interviewed and were asked to describe positive and negative experiences in caring for children 0-10 years old with acute pain in a prehospital context. The material was analyzed through a qualitative content analysis with a manifest and latent approach. Results: Experiences of the caring encounter was a challenge. Ambulance nurses prepare themselves for pain treatment while they drove to the child. A good pain relief was associated with good care but pain treatment was difficult and multifaceted. Importance of support and cooperation from prehospital colleagues and other staff groups was found as frustration due to communication difficulties with the child. The importance of creating a good contact with the child and their family was important and there was a feeling of inadequacy, and room for improvement around children and pain. Ambulance nurses experienced inadequacy in their professional practice and more training was desired. As well as alternative modes of administration where the stick torque is not needed. Summary: The prehospital care need to be developed further in several areas regarding policies, methods to estimate the child's pain and the care of the youngest children. More education about children and pain is desirable as well as development on other alternatives than intravenous drug administration.

Thesis (M.P.A.)--University of Hong Kong, 1999. / Includes bibliographical references.

Thesis (M.P.A.)--University of Hong Kong, 1999. / Includes bibliographical references. Also available in print.

The subject of the master thesis is the design of an eye center. It’s a three-floored building, where in the first floor is designed eye optics, pharmacy and main entrance to the eye center. During the design of the building, emphasis is placed on people with reduced mobility and orientation, technical building solution, thermal technical solution, as well as the assessment of fire safety. On the second floor there is an eye clinic and an operating theatre. On the third floor there are designed an operating theatre, a conference room and offices. The two types of roofs are designed - a vegetation flat roof and a walkable flat roof.

Sepsis är ett tillstånd med livshotande organdysfunktion orsakat av ett stört systemiskt svar på infektion. Mortaliteten för sepsis beräknas vara två till tre gånger högre än vid akut hjärtinfarkt. Tidig identifiering och behandling av sepsis minskar patientens lidande och ökar patientens chanser till överlevnad. Syftet var att identifiera screeningverktyg som kan stödja ambulanssjuksköterskan att identifiera patienter med sepsis. Metod var litteraturöversikt med en systematisk ansats och en narrativ sammanställning av resultatet. Sökningarna genomfördes i databaserna PubMed och CINAHL. Sammanlagt inkluderades 18 kvantitativa vetenskapliga artiklar som alla kvalitetsgranskades före inkludering och analys. Resultatet presenteras under fem kategorier, där likheter och skillnader identifierades utifrån resultatet i inkluderade studier. I de lästa artiklarna identifierades tolv olika screeningverktyg. Dessa screeningverktyg var; BAS 90-30-90, Modified Early Warning Score, Modifierat Robson screening tool, National Early Warning Score, National Early Warning Score 2, Prehospital Earley Sepsis Detecetion, Predict Sepsis Screening tool 1,2 och 3, Prehospital Servere Sepsis score (PreSS), Rapid emergency triage and treatment system for adults, Sepsis Screening Tool, Systemic Inflammatory Response Syndrome och Quick Sequential Organ Failure Assesment. Tio stycken av de inkluderade artiklarna hade studerat användbarheten av screeningsverktyget Quick Sequential Organ Failure Assesment prehospitalt. Quick Sequential Organ Failure Assesment påvisade en låg känslighet för tidig identifiering av patienter med sepsis eller septisk chock. Slutsats från studien var att inget screeningverktyg kunde identifiera sepsis i tidigt skede. Screeningverktygen kunde i viss grad påvisa på ökad mortalitet eller intensivvårds inläggningar. Mer forskning krävs för att tidigt kunna identifiera patienter med sepsis och därmed minska patienternas lidande. / Sepsis is a condition of life-threatening organ dysfunction caused by an impaired systemic response to infection. The mortality rate for sepsis is estimated to be two to three times higher than for acute myocardial infarction. Early identification and treatment of sepsis reduces patient suffering and increases the patient's chances of survival. The objective was to identify screening tools that can support ambulance nurse to identify patients with sepsis. The methodology was a literature review using a systematic approach and a comparative compilation of the results. Searches were conducted in the PubMed and CINAHL databases. A total of 18 quantitative scientific articles were included, all of which were quality reviewedberfore inclusion and analysis. The results are presented in five categories, where similarities and differences were identified based on the findings.Twelve different screening tools were identified. These screening tools are; BAS 90-30-90, Modified Early Warning Score (MEWS), modified Robson screening tool, National Early Warning Score (NEWS), National Early Warning Score 2 (NEWS2), Predict Sepsis Screening tool 1, 2 and 3, Prehospital Early Sepsis Detection (PRESEP), Prehospital Servere Sepsis score (PreSS), Rapid Emergency Triage and Treatment System for Adults (RETTS-A), Sepsis Screening Tool, Systemic Inflammatory Response Syndrome (SIRS), and Quick Sequential Organ Failure Assessment (qSOFA). Ten of the included articles had studied the usefulness of Quick Sequential Organ Failure Assessment screening tool in pre-hospital emergency care. The Quick Sequential Organ Failure Assessment demonstrated a low sensitivity for early identification of patients with sepsis or septic shock. The conclusion of the study was that no screening tool could identify sepsis at an early stage. The screening tools were able to detect increased mortality or intensive care unit admissions to some extent. More research is needed to identify patients with sepsis early and thereby reduce patient suffering.

AbstraktBakgrund: Ambulanssjukvården har en bred uppgift vilket innefattar att ta hand om människor oavsett kön, ålder eller bakgrund. I bakgrunden beskrivs ambulanssjukvård, kompetens i ambulansen, vårdprocessen i ambulansen, patientgruppen barn inom ambulansen, kommunikation med barn och patientsäkerhet. Tidigare forskning och litteratur visar på att patientgruppen barn ses som en utmaning inom ambulanssjukvården och inom ambulanssjukvården är vårduppdrag med barn sällsynta. För att kunna bedöma och vårda barn på ett korrekt sätt är det av vikt att som ambulanspersonal ha kunskap om de skillnader som finns i jämförelse med vuxna.Syfte: Att belysa ambulanspersonalens upplevelser av att vårda barn inom ambulanssjukvård.Metod: En systematisk litteraturöversikt genomfördes. Sökningarna gjordes i PubMed och Cinahl. Artiklarna har kvalitetsgranskats och sedan analyserats enligt Bettany-Saltikov och McSherry (2016) och efteråt sammanställts i ett resultat.Resultat: Ambulanspersonal upplever att vården av barn inom ambulanssjukvården är känslomässig och utmanande. Ambulanspersonalen upplever även ett behov av mer träning och utbildning, samt begränsningar i att kunna utföra en patientsäker vård till patientgruppen barn. Slutsats: Studien ger en överblick av att ambulanspersonal är i behov av kontinuerlig träning och utbildning som fortsätter genom hela yrkeslivet, vilket är avgörande för att förbättra och upprätthålla de kunskaper som krävs för att vårda barn inom ambulanssjukvården på ett patientsäkert sätt. Fortsatt forskning skulle kunna vara att undersöka om den varierande kompetensen som finns hos ambulanspersonal påverkar upplevelserna av att vårda barn inom ambulanssjukvården. / AbstractBackground: The ambulance service has a broad task, which includes caring for people regardless of gender, age or background. The background of the study describes ambulance care, competence in the ambulance, the care process in the ambulance, the patient group of children in the ambulance, communication with children and patient safety. Previous research and literature show that the patient group of children is seen as a challenge in the ambulance service and in ambulance care, care assignments with children are rare and in order to be able to properly assess and care for children, it is important as an ambulance staff to have knowledge of the differences that exist in comparison with adults.Aim: To highlight the ambulance staff's experience of caring for children within the ambulance care.Method: The study was conducted through a systematic literature review. The searches were done in PubMed and Cinahl. The articles have been quality reviewed and analyzed according to Bettany-Saltikov and McSherry (2016) and then compiled into a result.Results: Ambulance staff feel that caring for children in ambulance care is emotional and challenging. The ambulance staff also experience a need for more training and education, as well as limitations in being able to perform patient-safe care for the patient group children.Conclusion: The study provides an overview that ambulance staff need continuous training and education that continues throughout their professional lives, which is crucial for improving and maintaining the knowledge required to care for children in the ambulance service in a patient-safe manner. Further research could be to investigate whether the varying competence of the ambulance staff affects the experiences of the care for children in the ambulance service.

I ambulanssjukvårdens uppdrag ingår att ta hand om patienter i varierande åldrar med olika sjukdomstillstånd som har debuterat akut eller icke akut. En sällan förekommande patientgrupp är barn 0-18 år. Sedan tidigare är det känt att ambulansuppdrag till barn leder till stress hos ambulanspersonalen. Den låga frekvensen av ambulansuppdrag är en orsak till att barnkompetens går förlorad. Vårdmötet kompliceras även av att det nästan alltid finns närstående på plats som behöver tas om hand om vid det sjuka eller skadade barnet.  Syfte: Att belysa ambulanspersonalens upplevelser av sjuka och skadade barn i ambulanssjukvården.  Metod: En litteraturöversikt genomfördes med systematisk sökmetod. Datainsamlingengenomfördes i CINAHL, PubMed och i manuella fritextsökningar. Artiklarna som kvalitetsgranskades och analyserades var publicerade år 2011–2021. I resultatet inkluderades 13 kvalitativa- och två artiklar med mixad metod.  Resultat: Tre huvudkategorier med tillhörande underkategorier identifierades. Det framkom att ambulansuppdrag till barn framkallade stress och oro bland ambulanspersonalen som berodde på att det fanns en osäkerhet i att kunna utföra god och säker vård. Det framkom även att det var en utmaning att ta hand om både barnet och familjen. Ofta uppstod kommunikationssvårigheter i vårdmötet med barnen. Familjen och de närståendes närvaro i vårdmötet ansågs vara både något positivt och negativt. Vidare framkom att det fanns med önskemål om mer utbildning i prehospital akutsjukvård för barn då det ansågs kunna öka och stärka barnkompetensen hos ambulanspersonalen.  Slutsats: Ambulanssjuksköterskan behöver mer utbildning i akutsjukvård för barn eftersom det kommer att öka kompetensen. Ökad kompetensnivå skulle leda till att barnen erhåller bättre och säkrare vård. Det finns ett behov av vidare forskning inom ämnesområdet eftersom endast finns ett fåtal studier tidigare har belyst problemet. / The ambulance service's assignment includes taking care of patients of varying ages with various medical conditions who have made their debut acutely or non-acutely. A rare patient group is children 0-18 years. It is already known that ambulance assignments for children lead to anxiety and stress among the ambulance staff. The low frequency of ambulance assignments is one reason why the staff's pediatric competency are low. A low level of competency may be due to they have a lack of experience of this patient group. Another factor that complicates the care meeting is that there is usually always a family or other close relatives on site who need to be taken care of by the sick or injured child. Aim: To explore the ambulance staff's experiences of sick and injured children in the ambulance service. Method: A literature review was conducted. Database searches are performed in CINAHL, PubMed and in manual free text searches. The articles that were quality reviewed and analyzed were published in 2011–2021. The result included 13 qualitative articles and two mixed method articles.Results: Three main categories with associated subcategories were identified. Results indicatethat ambulance assignments for children caused stress and anxiety among the staff due to the fact that there was an uncertainty in being able to perform good and safe care. It also emerged that it was a challenge to take care of both the child and the family. Communication difficulties often arose in the care meeting with the children. The family and the relatives' presence in the care encounter according to the results was considered to be both positive and negative. Furthermore, results indicate that there were requests for more training in prehospital emergency care for children with the aim of increasing ambulance staffs´pediatric competencies.  Conclusion: The specialist nurse in ambulance care needs more training in emergency care for children because it will increase competence. Increased level of competence would lead to the children receiving better and safer care. However, more research is needed in the subject area as there are only a few studies that have previously shed light on the problem.

Sjuksköterskor i ambulanssjukvård har i allmänhet möjlighet att hänvisa patienter till egenvård om de saknar ett behov av akutsjukvård eller primärvård. Egenvård innebär att hälso- och sjukvårdsåtgärder utförs av patienten själv eller närstående. Det åligger sjuksköterskan att bedöma och medverka till att patienten omhändertas på rätt vårdnivå med bibehållen patientsäkerhet och delaktighet. Idag söker sig fler patienter direkt till akutsjukvården än tidigare. Tidigare forskning visar att hänvisning till annan vårdnivå kan vara komplext, krävande och medföra ett omfattande ansvarstagande. Syfte: Syftet med studien var att undersöka sjuksköterskors erfarenheter av att prehospitalt hänvisa patienter till egenvård. Metod: Studien har en kvalitativ induktiv ansats. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med tio sjuksköterskor som rekryterades från ambulanskliniken i Region Jönköpings län. Materialet har analyserats med induktiv innehållsanalys enligt Elo och Kyngäs modell. Studiens resultat indikerar en varierad upplevelse av hänvisning till egenvård. Samtliga sjuksköterskor strävar efter att göra ett bra jobb och hänvisa patienterna till optimal vårdnivå. Strävan efter att alla parter känner sig trygga tycks vara central. Flera försvårande omständigheter vid hänvisning till egenvård identifieras som äldre patienter, språkförbistringar och överflöd av information. Det råder delad mening bland informanterna kring vilket stöd som upplevs av riktlinjer och ledning. Slutsats: Vissa sjuksköterskor är trygga i sina beslut, medan andra kan vara mer osäkra och reflekterar över sina egna begränsningar. Vi efterlyser utveckling och vidare forskning kring hänvisning till egenvård samt mer utbildning för ambulanssjuksköterskor inom ämnet. / In general, nurses in ambulance care can decide which patients who can be referred to self-care if there is a lack of need for emergency or primary care. Self-care is defined as healthcare measures performed by the patient or their relatives. It's the nurse's responsibility to assess the patient and refer the patient to the optimal level of care with respect to patient safety and patient involvement. Statistics show that the number of patients seeking emergency medical attention has increased in the last few years. Previous research indicates that non-conveyance is a demanding and complex task that is associated with extensive responsibility. Aim: The aim of this study is to examine the RN‘s experience when referring patients to self-care in the prehospital setting. Method: A total of ten RN ‘s participated in qualitative semi-structured interviews. The participants were recruited from Region Jönköpings läns ambulance service. The material was analyzed with inductive content analysis as suggested by Elo and Kynges. The results shows a variation regarding the experience of referring patients to self-care. All the RN’s strive to do a good job and to refer patients to an adequate level of care. The quest for all parties to feel safe seems to be central. Several aggravating factors are identified; older patients, language impairment, too much information etc. There are divided opinions about what support is experienced by management and guidelines. Conclusion: Some RN‘s are confident in their decisions, while others may be more insecure and reflect on their own limitations. We call for the development of guidelines, further research and extended education about non-conveyance.

Bakgrund: Den vanligaste orsaken till att vårdnadshavare påkallar ambulans är på grund av att ett barn drabbats av smärta. Smärta är en kombination av sensoriska och emotionella upplevelser. Det saknas kunskap, erfarenhet och utbildning kring vård av barn. Syfte: Syftet var att belysa ambulanspersonalens erfarenhet av att vårda barn med smärta.Metod: Litteraturstudie Resultat: Barn upplever smärta mer intensivt än vuxna, trots detta får inte barn adekvat smärtlindring. Ambulanspersonal upplever att de har för lite kunskap och får för lite utbildning om barn, trots att de föreligger önskemål om ökad utbildning. Okunskap och osäkerhet vid vårdandet av barn leder till ångest och stress hos ambulanspersonalen. Smärtskattningsinstrument är ett bra hjälpmedel för att bedöma vilken grad av smärta barn upplever. Genom god kommunikation och inkludering av närstående i vårdandet av barn ökar barnets trygghet. De närstående besitter ofta värdefull information om barnet som kan vara till hjälp i vårdandet. Slutsats: Barn med smärta upplevs som komplexa att behandla. Mer utbildning för ambulanspersonal gällande dessa patienter är önskvärt, för att öka kunskapen och därmed öka chanserna till bättre vård och mer adekvat smärtlindring för barn. / Background: The most common reason why guardians call the ambulances is because children have been exposed to pain. Pain is a combination of sensory and emotional experience. There is a lack of knowledge, experience and education from caretakers of pediatric patients.  Aim: The aim was to shed light on the experience of the ambulance staff regarding caring of children with pain. Method: Literature study. Results: Children experience pain more intense compared to adults, despite this, children do not receive adequate pain relief. Ambulance staff consider they lack education and don't have enough knowledge about pediatric patients, despite the desire for adequate training. Deficient knowledge of pediatric patients increases emotions such as stress and anxiety of ambulance nurses. Pain assessment instruments prove to be a good tool for assessing the level of pain in children. Proper communication and including relative parties and guardians in the treatment of a child, will increase the feeling of security. Whilst the guardians might add valuable information about the child that will help to treat the child properly. Conclusion: An increase of education and training is a demand to have the possibility to maintain the best possible care for pediatric patients.