Antecedentes y propósito.- La hiperglicemia postictal puede encontrarse hasta en un 28% de los pacientes sin historia de diabetes y diversos estudios reportan una morbimortalidad mayor que en los normoglicémicos. Nuestro objetivo fue determinar si la hiperglicemia incrementa la morbimortalidad en los pacientes no diabéticos con ECV aterotrombótica aguda. Métodos.- Se realizó un estudio prospectivo, analítico y longitudinal en pacientes no diabéticos, edad entre 40 a 80 años de edad, atendidos en el Hospital Nacional Daniel A. Carrión con diagnóstico de ECV aterotrombótica aguda a los cuales se les realizó seguimiento hasta los 3 meses de evolución. Resultados.- Reunieron los criterios para el estudio 10 pacientes, de los cuales el 40% cursaron con hiperglicemia en la fase aguda. No existieron fallecidos en ninguno de los grupos. En los controles con la escala NIHSS a los 90 días (tercer control) el 30% presentó evolución favorable (10% hiperglicémicos y 20% normoglicémicos); pero, sin diferencia estadística significativa. Conclusiones.- La hiperglicemia en la fase aguda de la ECV isquémica aterotrombótica en pacientes no diabéticos no incrementa la morbimortalidad hasta los 3 meses de evolución. Sin embargo, es necesario considerar que la reducida muestra estudiada no permite plantear conclusiones generalizadas.

Thesis (B.A.)--Haverford College, Dept. of Psychology, 2004. / Includes bibliographical references.

Thesis (Ph. D.)--University of Hong Kong, 2002. / Includes bibliographical references (leaves 183-273).

Graduate

published_or_final_version / Medical Sciences / Master / Master of Medical Sciences

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

Bakgrund: Behovet av reliabla, kliniskt användbara utvärderingsinstrument för sjukgymnastinsatser inom pediatrik är stort. Studien undersöker huruvida klassifikationssystemet ICF (Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa) bidrar till detta. Syfte: Undersöka test-retest-reliabilitet för nio utvalda moment avseende ”Att gå och röra sig omkring” under kapitlet Förflyttning inom komponenten Aktivitet och Delaktighet i ICF för ungdomar med fysiska funktionshinder pga cerebral pares (CP), genom att låta ungdomarna själva och en föräldrer bedöma ungdomens funktionsförmåga. Även undersöka om det föreligger skillnader mellan ungdomarnas respektiveföräldrarnas bedömningar. Metod: Studiematerialet utgjordes av 33 ungdomar, med respektive förälder, på högstadieoch gymnasienivå, med diagnosen CP, GMFCS I-III (Gross Motor Function Classification System). Överenstämmelsen mellan bedömningstillfällena beräknades med hjälp av Spearman Correlation Coefficient samt Elisabeth Svenssons metod för stabilitet mellan två mättillfällen. Skillnader mellan ungdomarnas respektive föräldrarnas bedömningar beräknades med hjälp av Fisher’s Exact Test. Konfidensintervall och Z-score beräknades också utifrån Elisabeth Svenssons metod. Resultat: Beräkningarna avseende överensstämmelse visade sammantaget att sju av de nio momenten bedömdes äga tillfredsställande tillförlitlighet såvida föräldern genomförde bedömningen, medan så var fallet för endast tre av momenten, när ungdomen gjorde bedömningen. Beräkningar avseende skillnader mellan ungdomarnas respektive föräldrarnas bedömningar visade sammantaget signifikant skillnad för tre av momenten. Konklusion: Resultatet visade att sju av de nio testade momenten sammantaget kunde beaktas som reliabla beträffande bedömning av gång- och förflyttningsförmåga för ungdomar med CP, GMFCS I-III. Tillförlitligheten var generellt sett högre såvida föräldern gjorde bedömningen. Skillnader mellan ungdomarnas respektive föräldrarnas bedömningar förekom sammantaget för tre av momenten.