Utgångspunkten inom arbetsterapi är att aktivitet är hälsofrämjande. Arbetsterapeuter kanskapa förutsättningar för att främja delaktighet i aktiviteter i vardagen för individer och avsaknaden av delaktighet i aktivitet kan påverka ens hälsa och välbefinnande negativt. Tillgänglig forskning visaratt psykisk ohälsa ökar bland unga, äldre känner ofta ensamhet och stillasittande, och personer med kognitiva eller psykosociala funktionsnedsättningar har svårt att leva självständigt. I studier beskrivshunden som ett hjälpmedel för att klara vardagliga aktiviteter och kan förbättra behandlingsförloppetutan att påverka personals inspel i insatser. Syfte: Att beskriva personals erfarenheter av att använda hundassisterad intervention inom olika verksamheter för att främja delaktighet i aktiviteter. Metod:En kvalitativ intervjustudie genomfördes i syfte att inhämta erfarenheter kring hundassisterad intervention inom vård, omsorg samt skola. Resultat: Interaktion med hunden uppmuntrade engagemang i olika aktiviteter. Genom lek med hunden främjas fysisk aktivitet och ny kunskap förvärvades genom övningar och aktiviteter med hunden. Hunden användes genom avledande aktiviteter för att bryta mönster vilket möjliggjorde ökad delaktighet i aktiviteter. Hunden öppnade upp för social gemenskap samt möjliggjorde samarbete mellan individer och personal. Slutsats:Hundassisterade interventioner behöver inte betyda att man gör avkall på att arbeta utifrån behovsbaserade insatser utan hunden används som ett komplement och kan vara användbar för flera professioner.

Bakgrund: Delaktighet i aktivitet påverkar människans hälsa och välmående. Att förlora arbetet som är en central roll i livet, kan ha en negativ effekt på människans upplevelse av delaktighet i aktivitet. Tidigare studier har visat att arbetsterapi är effektivt för att hjälpa människor att övervinna eller minska hälsoriskerna som arbetslöshet kan orsaka. Syfte: Syftet med studien var att undersöka upplevelsen av delaktighet i aktivitet hos människor i åldrarna 20-64 år som varit utan arbete i minst tre månader. Metod: En kvantitativ webb-enkätstudie genomfördes med inspiration av bedömningsinstrumentet OCAIRS-S. Vid analys av data tillämpades en kvantitativ bearbetning för att beskriva och förklara forskningsresultat på ett objektivt sätt. I studien deltog 161 deltagare. Deltagarnas svar på enkätens påståenden jämfördes för att ta reda på vilka likheter, skillnader och samband som fanns i det insamlade materialet. Resultat: Arbetslösa skattade tillfredsställelsen av delaktighet i aktivitet övervägande lågt. Det som arbetslösa skattade lågt var på påståenden kopplade till miljö. Däremot visade studien att arbetslösa skattade högst tillfredsställelse vid påstående gällande ansvar och hantering roller. Studien visade även signifikanta skillnader inom grupperna med eller utan barn i hushållet och åldersgrupperna 20-40 år och 41-64 år. Konklusion: Arbetslösa upplever minskad delaktighet i aktivitet. Idag finns det brist på aktuell forskning gällande hur delaktighet påverkas vid arbetslöshet samt hur arbetsterapeuter på bästa sätt kan bistå denna målgrupp. / Background: Participation in activity affects human health and well-being. Losing work, which is a central role in life, can have a negative effect on a person's experience of participation in activity. Previous studies have shown that occupational therapy is effective in helping people overcome or reduce the health risks that unemployment can cause. Aim: The purpose of the study was to investigate the experience of participation in activity in people aged 20-64 who have been without work for at least three months. Method: A quantitative web survey was conducted with inspiration from the assessment tool OCAIRS-S. When analyzing data, a quantitative process was applied to describe and explain research results in an objective way. The study involved 161 participants. The participants' answers on the survey were compared to find out what similarities, differences and connections could be found in the collected material. Result: Unemployed people rated the satisfaction of participation in activity predominantly low. What the unemployed estimated the least were claims related to the environment. On the other hand, the study showed that the unemployed valued the highest satisfaction with claims regarding responsibility and management roles. The study also showed significant differences within the groups with or without children in the household and the age groups 20-40 years and 41-64 years. Conclusion: Unemployed people experience reduced participation in activity. Today, there is a lack of actual research regarding how participation is affected by unemployment and how occupational therapists can best assist this target group.

Cerebral pares är den vanligaste orsaken till rörelsehinder hos barn och ungdomar. Funktionsnedsättningen cerebral pares kan orsaka begränsad fysisk förmåga och utlösa smärta. Samhällets attityder och utformning av miljö kan påverka barn och ungdomars möjligheter till delaktighet i aktivitet. Meningsfulla aktiviteter kan bidra till en känsla av tillfredsställelse och en känsla av samhörighet. Dagens forskning är begränsad vad gäller barn och ungdomars subjektiva upplevelser av smärta och delaktighet i aktivitet. En litteraturöversikt med systematiska inslag genomfördes och syftet var att beskriva upplevelser av smärta och delaktighet i aktivitet hos barn och ungdomar med cerebral pares. Huvudsökningar har utförts i PubMed, Cinahl och APA PsycInfo. De inkluderade artiklarna är av kvalitativ metod för att besvara syftet med barns subjektiva upplevelser. De inkluderade artiklarna i studien resulterade i tre kategorier och nio underkategorier. Kategorierna var följande: 1) Smärtan begränsar mitt dagliga liv. 2) Kroppen kan hindra och motivera mig i aktivitet. 3) Samhället och omgivningen påverkar min vardag. Resultatet visar barn och ungdomars individuella upplevelser av sin smärta och hur smärtan tar sig i uttryck både fysiskt och psykiskt. De flesta barn och ungdomar upplever smärtan som ett hinder för delaktighet i aktivitet, men även samhället och omgivningens attityder sågs som hinder. Resultatet kan underlätta för intresserade individer inom området samt arbetsterapeuter som i sitt yrkesliv ofta möter barn och ungdomar med cerebral pares.