Ett planprogram är enkelt uttryckt ett planeringsmässigt verktyg som kan utgöras av ett dokument som blir en tidig utredning kring ambitioner, förutsättningar och hinder inför arbetet med att upprätta en eller flera detaljplaner. Planprogram kan ses som ett relativt okänt verktyg inom den fysiska planeringen, inte minst eftersom mängden information om det är liten men framförallt eftersom forskning kring planprogram är i princip obefintlig. Denna studie blickar tillbaka och beskriver hur planprogram framförts av Boverket och dess föregångare med betoning på huruvida det i lagstiftningen framförts som ett krav eller ej vilket har förändrats. Sedan 2010 är det i princip obligatoriska kravet på planprogram inför upprättandet av detaljplaner avskaffat utifrån propositionen En enklare plan- och bygglag. Mot bakgrund av lagändringen och den borgerliga regeringen som drev igenom den används teorin neoliberalism som ramverk för att tolka och förklara resultatet. För att få en fördjupad förståelse kring planprogram fokuserar studien också på hur tre svenska kommuner använder sig av verktyget i planeringen som en länk mellan översiktsplanering och detaljplanering. Genom att betrakta hur kommunerna använder sig av verktyget kan bland annat särskilda planeringsfrågor åskådliggöras och visa på att planprogram kan vara användningsbara och vad framtida planprogram kan ha för inriktningar. Studien presenterar även aspekter av vad ett bra respektive mindre bra planprogram utifrån bland annat vilka brister som gick att finna i kommunernas planprogram och framtagandet av de. Den springande punkten i denna studie handlar om huruvida avskaffandet av det generella kravet på planprogram var en bra reform eller ej. I slutsatsen på detta ämne ses reformen vara bra men att kommunerna behöver bli bättre på att upprätta planprogram. Detta kan ske genom att exempelvis Boverket upprättar en handbok inriktad på planprogram för att stävja de brister i planprogrammen som studien men även Boverket själva presenterar. I slutet lyfts även möjligheter till vidare forskning med flera ämnen och forskningsfrågor rör planprogrammets historia, samtid och framtid.

Under de senaste åren har detaljplaneprocessen fått kritik för att vara ineffektiv och en bromskloss för samhällsbyggandet. Samtidigt rapporterar flera länsstyrelser att kommuners kunskap gällande detaljplanering har sjunkit. Det finns en övergripande enighet bland regering, kommuner och näringsliv att planprocessen behöver ses över för att uppnå framtida produktionsmål. Ett förslag att underlätta planprocessen är att involvera en enskild byggherre i planarbetet. Idag ser vi fler kommuner som har etablerat detta arbetssätt, där bland Härryda kommun, Norrtälje kommun, Kungsbacka kommun och Mölndals kommun. Syftet med denna studie är att processkartlägga referensprojekt från ovannämnda kommuner och undersöka hur involverade aktörer samverkar under upprättandet av en detaljplan. Vidare syftar studien till att undersöka vilka aktiviteter som framförallt gynnas av en starkare samverkan för ökad effektivitet. Processkartläggningen är genomförd med hjälp av IDFE0, en amerikansk systemutveckling för att dokumentera, analysera och omstrukturera en befintlig process. Datainsamlingen baseras på kvalitativa intervjuer. Resultatet visar att samråd- och granskningsskedet är de aktiviteter i processen som skapar ineffektiva återgångar. Den slutmodell som har tagits fram involverar aktiviteter i uppstartsskedet som motverkar att processen stannar upp eller drar ut på tiden. En gemensam målbild bland samtliga aktörer är nyckeln till en lyckad planprocess. För att skapa en samsyn mellan kommun, exploatör och berörda intressenter bör en samskapandeprocess i workshopform initieras i planprocessens tidiga skede. För att belysa de knäckfrågor som planen står inför bör ett startmöte hållas mellan exploatören, kommunen och remissinstanser. För fortsatt samverkan genom processens gång bör det finnas tydliga rutiner som beskriver hur kommunen tillsammans med exploatören och andra involverade aktörer ska arbeta under planprocessen. Kunskap- och erfarenhetsåterföring kommuner emellan är ett ytterligare sätt att skapa arbetsrutiner för en exploatördriven detaljplaneprocess inom kommunen. / In recent years, the detailed planning process has been criticized for being inefficient and a brake pad for real estate development. Meanwhile, several county councils report that municipalities' knowledge concerning detailed development planning has declined. There is a consensus among the government, municipalities, and developers that the planning process needs to be reviewed to achieve future production goals. A proposal to facilitate the planning process is to involve developers in the planning work. Today, several municipalities are establishing this strategy, including Härryda municipality, Norrtälje municipality, Kungsbacka municipality and Mölndal municipality. The purpose of this study is to examine reference projects from municipalities mentioned above, to investigate how involved actors collaborate during the preparation of a detailed plan. Furthermore, the study aims to examine which activities are primarily favoured by stronger collaboration for increased efficiency. The process was mapped with IDFE0, a US methodology to document, analyse and restructure an already existing process. The data collection is based on qualitative interviews. The result shows that the consultation and review phase are the activities in the process that creates inefficiency due to loops in the process. The final model that has been developed involves activities in the start-up phase that counteract the process from slowing down. To have a common goal among involved actors is the key to a successful process. To create a consensus between the municipality, the developer and other stakeholders, a collaborative process in workshop form should be initiated at the early stage of the planning process. To highlight key issues that the plan is facing, a start-up meeting should be held between the developer, the municipality, and consultative roles. For continued collaboration throughout the process, there should be clear routines that describe how the municipality, together with the developer and other actors involved, should work during the planning process. Knowledge and experience feedback between municipalities is another way of creating work routines for a detailed development planning process where the developer is involved.

During the 16th century, cities began to emerge in Sweden and already during this time, structures were formed as streets in a grid formation. In 1734 the first regulation of construction in cities that applied at the national level was implemented and in 1947 came the first planning legislation that enabled detailed planning in rural areas. The countryside has a history of being subordinate to the city and planning often has an urban focus. This study aims to examine all current detailed plans from 1947 to today in ten municipalities in Värmland to detect what content, patterns and similarities and differences there are. The aim is to expose whether it is possible to distinguish connections between these detailed plans. A total of 212 detailed plans have been examined. A theoretical model has been designed containing four categories and six theories to examine the content of the detailed plans. The categories municipality, year of gained legal force, exploitation and location have been linked with the theories urbanization theory, second home theory, industrial theory, tourism theory, municipal group theory and location theory which together form the theoretical model of this study. The theories have since been confirmed or disapproved. The results of the survey show that holiday homes are the most common type of exploitation followed by permanent housing, the most common type of location is beachfront. The results also show that the 1990s was the time period when detailed planning most often occurred. Karlstad municipality and Kristinehamn municipality were the municipalities with the most detailed plans in the countryside. Based on the results, it was concluded that the exploitation and location of the detailed plans is reflected in the municipality's geographical location and the demand in the municipality, but also that the detailed planning is reflected in the municipality's efforts to achieve growth. / Under 1500-talet började städer växa fram i Sverige och redan under denna tid bildades strukturer som gator i rutnätsformation. År 1734 kom en första reglering av byggande i städer som gällde på nationell nivå och år 1947 kom den första planlagstiftningen som möjliggjorde detaljplanering på landsbygden. Landsbygden har en historia av att vara underordnad staden och planeringen har ofta ett urbant fokus. Den här studien syftar till att undersöka alla gällande detaljplaner från år 1947 till idag i tio värmländska kommuner för att ta reda på vad det finns för innehåll, mönster samt likheter och skillnader. Målet är att ta reda på om det går att urskilja samband mellan dessa detaljplaner. Totalt har 212 stycken detaljplaner undersökts. En teoretisk modell har utformats innehållande fyra kategorier och sex teorier för att undersöka innehållet i detaljplanerna. Kategorierna kommun, år för vunnen laga kraft, exploatering och lokalisering har kopplats samman med teorierna urbaniseringsteorin, fritidshusteorin, industriteorin, turismteorin, kommungruppsteorin och lokaliseringsteorin som tillsammans bildar denna studies teoretiska modell. Teorierna har sedan bekräftats eller förkastats. Resultatet av undersökningen visar att fritidshus är den mest förekommande exploateringstypen följt av permanentbostäder och den mest förekommande lokaliseringstypen är strandnära. Resultatet visar även att 1990-talet var den tidsperiod då det detaljplanerades som mest. Karlstads kommun och Kristinehamns kommun var de kommuner som hade flest detaljplaner på landsbygden. Utifrån resultatet drogs slutsatsen att exploatering och lokalisering av detaljplanerna speglas av kommunens geografiska läge och vilken efterfrågan som finns i kommunen men även att detaljplaneringen speglas av den strävan kommunen har gällande tillväxt.

Begreppet markexploatering innefattar den omfattande process som rör förändring av den fysiska miljön och markanvändningen i någon mening. Processen innefattar allt ifrån en inledande idé tills det att genomförandet är klart och den nya bebyggelsen är uppförd. Inom ramen för kommunens specialkompetens ligger plan- och bygglagstiftningen och planarbetet. I PBL:s portalparagraf framgår att lagen reglerar planläggningen av mark, vatten och bebyggelse. När kommunen beslutar om antagande av detaljplan eller beviljande av bygglov görs detta i egenskap av planmyndighet med det kommunala planmonopolet i PBL som lagstöd. I de fall kommunen äger marken som ska exploateras agerar kommunen även som fastighetsägare. Under plangenomförandeprocessens gång kan kommunen alltså på ett sätt sägas inneha dubbla roller.  Som ett komplement till PBL tecknar kommunen ofta avtal med byggherren i syfte att utreda ansvars- och kostnadsfördelning under exploateringsprocessen. Dessa går under samlingsbegreppet genomförandeavtal. Vilken typ av avtal som träffas beror på vem som äger marken när exploateringen påbörjas. När byggherren äger marken som ska exploateras sätter legalitetsprincipen en yttersta gräns för vad kommunen får reglera med exploateringsavtalet. Denna avtalstyp är även reglerad i lag sedan 2015, och rättsläget får därmed anses någorlunda klarlagt. Inslaget av myndighetsutövning i exploateringsavtalen är så pass stort att det knappast torde råda några tveksamheter till vad kommunen får och inte får reglera med dessa avtal.  I Sverige har vi ett starkt, grundlagsfäst, egendomsskydd. Vad man som fastighetsägare kan avtala om ligger inom ramen för civilrättslig reglering, där lagar som avtalslagen och jordabalken sätter de yttersta begränsningarna. När marken som ska exploateras ägs av kommunen tecknas ett markanvisningsavtal. Dessa är inte reglerade i lag på samma sätt som exploateringsavtalen är. Detta i kombination med kommunens roll som fastighetsägare har bidragit till uppfattningen att kommunen har mer långtgående möjligheter att reglera avtalsinnehållet än i exploateringsavtalen.   Under själva genomförandefasen av en detaljplan kommer kommunen med andra ord i kontakt med båda dessa rättsområden, vilket i praktiken innebär att markanvisningsavtalen befinner sig någonstans i gränslandet mellan civilrätten och den offentliga rätten. Detta arbete syftar till att utreda det rättsliga dilemmat med markanvisningsavtalen och vilken lagstiftning som är tillämplig i vilka situationer.   Bevis för att även markanvisningsavtalen har stora inslag av myndighetsutövning återfinns bland annat i propositionen till den nya lagen om förbud mot kommunala byggnadstekniska särkrav. De nya förbuden träffar endast kommunen i de avtalssituationer som syftar till genomförandet av en detaljplan, och alltså inte i de fall där kommunen kan sägas agera huvudsakligen i egenskap av fastighetsägare. I samma proposition nämns även att förbudet får anses vara en precisering av legalitetsprincipen. Även om det nu är utrett att även markanvisningsavtalen utgör myndighetsutövning och kommunen har de offentligrättsliga reglerna att ta hänsyn till så finns inga hinder för en exploatör att åberopa avtalslagens ogiltighetsgrunder i otillbörliga avtalsförhållanden med kommunen. Problemet numer ligger snarare i efterlevnaden av lagen, då exploatören sällan torde överklaga avtalsinnehållet, med risk att samarbetet med kommunen uteblir.

Samrådet, som är lagstadgat enligt plan- och bygglagen (2010:900) (PBL), äger rum i ett sent skede av detaljplaneprocessen, när det är förhållandevis svårt att på riktigt påverka besluten som invånare. Arbetet med att, utöver och före samrådet, genomföra tidiga dialoger med invånarna kan vara ett sätt att förbättra den slutgiltiga planen samt främja en mer levande demokrati i samhällsbyggnadsprocessen. En bra dialog innebär för invånarna ett deltagande som kan öka både förtroendet och förståelsen för kommunens möjligheter och utmaningar, samt i slutändan för de beslut som fattas i den fysiska planeringen. Arbetet med tidiga dialoger före samrådet är förenligt med utmaningar. Tidiga dialoger är, till skillnad från samrådet, inte lagstadgat i plan- och bygglagen och de genomförs således på flera olika sätt, och i vissa kommuner inte alls. Kommunerna jobbar inte med någon genomgående strategi eller efter en uttalad modell, varje enskild tidig dialog tenderar att ha sina egna förutsättningar och målsättningar vilket bidrar till blandade resultat. Kommunerna lägger ner mycket tid och energi på att förbereda, annonsera och genomföra sina tidiga dialoger med invånarna men har i regel ingen utbildning eller teoretisk grund att stå på. Utvecklingsarbetet i kommunerna fungerar ofta som en utveckling av senast genomförd tidig dialog där man tittar på vad som går att förbättra och vad som redan fungerar. Slutsatsen är att kommunerna behöver utbilda sig i större utsträckning och framför allt ta fram en genomgående strategi som är gemensam för samtliga tidiga dialoger i kommunernas arbete med fysisk planeringen. / The statutory consultation takes place at a rather late stage of the planning process, when it’s relatively difficult to influence the decision as a municipal citizen. The work of conducting early dialogues with municipality citizens in addition to, and prior to, the statutory consultation can improve the final plan and promote a more vivid democracy in the community building process. A well conducted early dialogue with the citizens leads to a participation that could increase both the citizens' trust and understanding of the opportunities and challenges municipalities face, and ultimately the final decisions as well. The work with early dialogues before the consultation is compatible with both challenges and possibilities. Unlike the consultation, early dialogues are not statutory in the Planning and Building Act and they are thus carried out in several different ways, and in some municipalities no early dialogues are conducted at all. Municipalities don’t work with any consistent strategy or according to a state model; each individual early dialogue has its own prerequisites and objectives, which contributes to assorted results. The municipalities do spend a lot of time and energy preparing, advertising and carrying out their early dialogues with the citizens, but usually have no education or theoretical basis to start from. Instead, the municipalities tend to rely on the individual official’s own experience and improve their early dialogues by constantly analyzing what worked well and less well during the previous dialogue.  The conclusion is that the municipalities need to educate themselves to a greater extentand, above all, develop a comprehensive strategy that is common to all early dialogues inthe municipalities' planning.

Hållbart resande och mobilitet är viktig del av en hållbar utveckling för städer och samhällen både idag och i framtiden. Hållbar utveckling är också målet på både nationell och lokal nivå. Målen innebär en utveckling där det behöver ske en övergång till mindre biltrafik och mer hållbart resande. För att åstadkomma en förändring vad gäller färdsätt kan åtgärder göras vid nybyggnation av bostäder som syftar till att minska bilåkandet.  Denna studie undersöker vilka effekter åtgärder för hållbart resande ger genom en studie av kvarteret Runstenen i Gävle. Kvarteret Runstenen valdes som fall för studien då förslaget vanns i en markanvisningstävling med bland annat hållbarheten i kvarteret som argument. Genom att se hur planerade åtgärder som bilpool och parkeringar med mera påverkar de boendes resvanor studeras effekter av den detaljplanering som gjordes. Intervjuer med fem boende i kvarteret och en enkätundersökning med 34 svarande ger boendes bild av hur de ser på sitt resande, vad de har förändrat och vad de vill förändra. Intresset för att förändra sitt resande har visat sig vara olika stort i olika grupper bland de boende. Det finns grupper av boende som gärna vill förändra sitt resande till ett mer hållbart alternativ och det finns grupper som inte ser detta som ett alternativ. Det har också visat sig viktigt att planera åtgärder på ett sådant sätt att de genomförs. Flera av de åtgärder som planerats i kvarteret Runstenen har inte genomförts.  Studien har kunnat visa på styrkor och svagheter när åtgärder för hållbara resor planeras. Närheten till service i närområdet är viktigt för resvanor. Faktorer som nära tillgång till garage kan ge motsatt effekt och inte bidra till visionen om hållbart resande med en mindre del biltrafik. Särskilt i de fall cyklar blir mindre tillgängliga än bilen genom att det saknas skyddad cykelparkering. Genom att ett konkret exempel från genomförandet av ett nybyggnadsprojekt studeras har boendes erfarenheter kunnat synliggöras vilka kan användas för framtida nybyggnadsprojekt i centrala lägen. / Sustainable traveling is an important part of sustainable development for cities and communities both today and in the future. Sustainable development are a goal both at national and local levels. This means a development where a transition for less car traffic and more sustainable traveling modes. To achieve a change in traveling modes actions can be made when planning for development of new dwellings to reduce car traffic in the stage of. This study examines the effect of the actions for sustainable transports by a study of the block Runstenen in Gävle. The block Runstenen was chosen for the study as the proposal was chosen in a competition for its sustainability among other factors. By looking at how planned actions such as car pool, parking and other factors influence the residents' travel habits, the results of the planning efforts can be studied. Interviews with five residents in the unit and questionnaires answered by 34 respondents give the residents a picture of how they look at their travels, what they have changed and what they want to change. The interest in changing their travel habits has proved to be different in different groups among residents. There are groups of residents who would like to change their travel to a more sustainable alternative and there are groups that do not see this as an alternative. It has proved to be important to plan actions in such a way that they can get implemented. Several of the measures planned in the Runstenen quarter have not been implemented.  The study has been able to demonstrate strengths and weaknesses when planning with actions for sustainable travel. Nearby access to service is important for sustainable traveling. Factors such as nearby and easy access to garages prove to make an opposite effect and not contribute to the vision of sustainable travel with less car traffic. Especially in cases where bicycles become less accessible than the car because there is no protected bicycle parking. By studying an example from the implementation of a new construction project, residents' experiences have been made visible, which can be used for future new construction projects in central locations.

Handel är en central del av en stads funktion och utveckling. Den bidrar till stadsliv och lockar människor till staden. Köpcenter påverkar och formar städers handelssituation och är ofta placerade i städers centralare delar. Undersökningar visar dock att köpcenter står inför utmaningar som hotar att lämna tomma lokaler, vilket påverkar stadens stadsliv och drivkraft. I denna uppsats undersöks hur svenska kommuner kan påverka köpcenters markanvändning och resiliens. Resiliens är, bland annat, den egenskap eller process som beskriver möjligheter och flexibilitet till att förutse och svara på olika former av kriser i förhoppning om att vidareutvecklas. Kommuners möjlighet till påverkan diskuteras främst utifrån teorier kring handel, köpcenter och det fysiska planeringssystemet. De ger en samlad förståelse över ett köpcenters situation och gör det möjligt att analysera dem och deras resiliensstrategier. Inom ramen för studien har två fallstudier genomförts, den ena behandlar köpcentret Entré i Malmö som fallstudieobjekt och den andra behandlar Galleria Boulevard i Kristianstad. Analysen visar på hur omständigheter så som e-handel, konkurrens mellan köpcenter och samarbetet mellan kommun och ägare påverkar fallstudieobjekten och deras nivå av resiliens. Analysen visar att förståelse över köpcentrets situation är en viktig del i en resiliensstrategi samt att kommuner och ägare samverkar i viss mån, men utan större inverkan. Uppsatsen belyser att kommuner visar på en vilja att öka köpcenters resiliens men att beslut inte alltid baseras på relevanta underlags rekommendationer. Därtill visar uppsatsen indikationer på att lagar som reglerar den kommunala fysiska planeringen ibland hindrar kommunen från att hantera köpcenters resiliens. Slutligen antyder analysen att kommuners främsta verktyg för att hantera resiliens är det fysiska planeringsarbetet och kommunikation med viktiga aktörer kopplade till det aktuella köpcentret. Sammanfattningsvis verkar ansvaret för köpcenters resiliens ligga hos deras ägare, men att kommuner kan bidra genom en ökad flexibilitet.

Genom att sänka ett företags kapitalbindning och höja dess leveransprecision kan det bli mer konkurrenskraftigt. Denna studie baseras på ett fallföretag som vill sänka sitt bundna kapital och som har en leveransprecision på 14%. Syftet med denna studie är att se vilka brister som finns i deras nuvarande arbetssätt för planering samt vad dessa brister leder till med målet att ta fram förslag på hur dessa brister kan motverkas och uppskatta vad effekten blir. Fallföretagets problemområden: Planeringsmetoder och följden av de nuvarande metoderna. Isolationen mellan fallföretagets avdelningar. Bristen på insikt i sin egen kapacitet. En komplex planeringssituation till följd av en produktion med många delprocesser och mycket variation. Efter analys av insamlad data och deras nuvarande metoder så har förbättringsförslag tagits fram för att fallföretaget ska göra rätt med planeringen från start istället för att ständigt förändra produktionsplanen. Detta uppskattas leda till en ökning av leveransprecisionen till 70-80% samt en sänkning av kapitalbindningen med 35-40%.

Studien tar sin utgångspunkt i de ändringar i detaljplanerna som byggnadsnämnden nyligen antagit för områdena längs kusten vid Vantamansvägen och Glansabovägen strax söder om Åhus. Frågan om synen på området är aktuell och samrådet i samband med ändringarna avslöjar att boende i området inte delar kommunens syn. Syftet var att undersöka kommunens och de boendes syn på området och den ändring som gjort i detaljplanen. Det var också ett syfte att utagera varför kommunen valt att ta upp ändringarna enligt ett enkelt planförfarande framför ett normalt. Det beslutades sent i undersökningen att detaljplanen för området vid Vantamansvägen hade upphävts. I teoriavsnittet får vi ta del av forskning om vilka motiv som finns för fritidsboende. De tas också upp hur förhållandet med område där fritidshus och permanenthus finns i samma område kan se ut samt de planeringsfrågor man ställs inför vid kustnära lägen. Det senare visar sig i teorin vara något som ofta kan vara konfliktfyllt och inte helt enkelt. För att följa syftet och besvara de frågeställningar om hur synen på detaljplanerna var hos de boende och kommunen har en kvalitativ intervjustudie genomförts. Bland de intervjuade finns åtta stycken ägare av fritidshus och en tjänsteman på stadsbyggnadskontoret i Kristianstad kommun. Resultaten visar att de boende i fritidshusområdet är nöjda med hur området ser ut idag och vill därför också bevara det. Man ser fördelen med det havsnära läget och naturen där man använder det till flera olika aktiviteter kopplade till rekreation, liksom det får stöd från i teorin. Det framkommer också liksom teorin föreslår att det saknas intresse hos ägarna till fritidshus att omvandla det till ett permanentboende. Teorin föreslår att konflikter kan skapas när permanent och fritidsbosättning blandas och det finns ett visst stöd för att det riskeras även i detta område. Det resultatet går dock inte ihop med hur de ser på detaljplanen där flera faktiskt är nöjda eller åtminstone accepterade ändringen. Kommunen har tagit ett aktivt ansvar för planeringsfrågor längs kusten och det har funnits en aktiv vilja att skapa attraktiva boendemiljöer i kommunen. Detta intresse har visat sig skilja sig från de boende i områdets intressen. Det finns tydliga tecken på att kommunen inte lyssnat på de boende eller allmänheten utan valt att prioritera den politiska viljan och de fördelar kommunen hoppas kunna dra av att ändra detaljplanen, som exempel kan vi nämna att de önskar locka till sig fler och särskilt penningstarka invånare till kommunen. Det verkar dock som att området inom de närmaste åren inte kommer att användas som permanentbosättning och därmed kommer kommunen inte att vinna de fördelar de hoppats på.

På senare år har tekniker för 3D-visualisering fått ett allt mer utbrett användande inom kommunal fysisk planering. Detta, plus att jag själv använder tekniken i mitt dagliga arbete som planarkitekt, väckte frågor kring skälet till införandet av tekniken, vilka beslut och förväntningar som legat till grund för införandet och vilket forskningsstöd tekniken har, vad gäller visualisering, tydlighet och kommunicerbarhet i planarbetet. Detta examensarbete i Fysisk planering vid BTH, vill belysa dessa frågor. Arbetet består av litteratursökning efter adekvat forskning i ämnet, en enkät ställd till ett litet urval av anställda och politiker i fyra kommuner som är medlemmar i ett 3D nätverk, en dokumentsökning på samma kommuners hemsidor samt en kompletterande enkätundersökning bland planarkitekter i fem andra kommuner som inte är medlemmar i ovan nämnda nätverk. Forskningsstöd för effektiviteten i eller för- och nackdelar med att använda 3D-modeller för ökad förståelse och kommunikation mellan tjänstemän och politiker samt med allmänheten, i samband med kommunal fysisk planering, saknas. Genom sammanställningar av forskning inom fälten miljöpsykologi och åskådlig planredovisning samt svensk arkitekturforskning kan man ändå få ledtrådar till möjligheter och svårigheter med användningen av 3D visualisering och dess roll som kommunikationsmedel. Rätt använd skulle tekniken kunna stärka möjligheten till åskådliggörande, men det finns också risker, kopplade till användande av tekniken. Det främsta skälet till att kommuner inför 3D-teknik inom fysisk planering, uppges av såväl Planarkitekter, kommuntjänstemän med ansvar för 3D tekniken, samt bland politiker vara önskan om att öka förståelsen hos medborgarna, av förslag till förändring av den fysiska miljön. Något som också oftast motsvaras i kommunernas dokument, där sådana finns. Alla kommuner har inte dokumenterade officiella inriktnings- och policydokument i frågan. Forskningen pekar dock på risker vid användning av visualisering i tidiga skeden av processen. I den avslutande diskussionen berörs arbetets frågeställningar, potentiella problem och möjligheter med användandet av tekniken samt förslag till områden för vidare studier. I slutsatserna konstateras att det finns en diskrepans mellan den övervägande positiva synen på användningen i kommunerna och det som forskningen visar.