En av de grundläggande rättigheterna som ska säkerställas alla jurister inom unionen är den fria rörligheten. En jurist kan utöva sin fria rörlighet genom att antingen åberopa den fria rörligheten för personer, tjänster eller etableringsfriheten. Juristyrket är ett re-glerat juristyrke och utvecklingen för reglerade juristyrken började år 1974 genom rätts-praxis från EUD. Därefter har utvecklingen bara fortsatt och en vanligt förekommande fråga i rättspraxis är vilka krav som ställs på jurister och advokater som har för avsikt att utöva sin fria rörlighet. Därav är syftet med uppsatsen att utreda vilka krav utöver de yrkeskvalifikationer som en jurist redan erhållit från en medlemsstat som krävs för att få utöva juristyrket i en annan medlemsstat. I uppsatsen utreds också om de krav som med-lemsstaterna ställer på juristen är förenliga med den fria rörligheten. Medlemsstaterna har rätt att ställa krav på utländska jurister som avser att tillhandahålla sina tjänster i medlemsstaten för att säkerställa att tjänsterna uppnår en lägsta kvalitetsnivå. Medlems-staterna får ställa krav på att juristen ska erhålla vissa yrkeskvalifikationer samt ha ett professionellt uppförande. Kravens syfte är att skydda juristens klienter från exempelvis bristfällig rådgivning och kraven som ställs måste vara nödvändiga för att kunna utöva yrket i medlemsstaten. När medlemsstaterna ställer krav för att få utöva juristyrket ska de ta hänsyn till de yrkeskvalifikationer som juristen redan besitter genom att genomfö-ra en likvärdighetsbedömning. Likvärdighetsbedömningens syfte är att efter en jämfö-relse, mellan de yrkeskvalifikationer som juristen har och de yrkeskvalifikationer som krävs för att få utöva yrket i medlemsstaten, avgöra om yrkeskvalifikationerna kan lik-ställas. I de fall yrkeskvalifikationerna kan likställas ska juristen ha rätt att utöva jurist-yrket under samma förutsättningar som nationella jurister och medlemsstaten får då en-dast ställa krav på juristens uppförande. Att inga ytterligare krav ställs på juristen närhan har de kunskaper som krävs för att få utöva yrket i medlemsstat är förenligt med den fria rörligheten. När likvärdighetsbedömningen visar att yrkeskvalifikationerna tyd-ligt skiljer sig får staten kräva att juristen genomför en kompensationsåtgärd i form av en anpassningsperiod eller ett lämplighetstest. Kompensationsåtgärdernas syfte att ge juristen en möjlighet att bevisa att han har de kunskaper som krävs för att få utöva ju-ristyrket i medlemsstaten. Det faktum att medlemsstaterna ställer krav på kompensa-tionsåtgärder istället för att kräva att juristen ska genomgå en nationell juristutbildning är förenligt med unionsrätten. Det kan till och med sägas att kompensationsåtgärderna gynnar den fria rörligheten för jurister inom unionen. / One of the fundamental rights to be ensured all the lawyers in the Union is the free movement. A lawyer can exercise his freedom of movement by either rely on the free movement of persons, services or establishment. The profession of lawyers is a regu-lated legal profession and the development of regulated legal professions started in 1974 by law from the COJ. After this the development has continued and a frequent issue in the case law is what requirement that is required of lawyers who intend to exercise their freedom of movement. The purpose of this paper is therefore to investigate which re-quirements beside the professional qualifications that a lawyer already received from a Member State that is necessary in order to exercise the profession of lawyers in another Member State. The paper also investigates if the requirements which the Member States imposes on the lawyer are compatible with the free movement. Member States have the right to put up requirements on foreign lawyers who wish to offer their services in the Member State in order to ensure that the services reach a certain level of quality. Mem-ber States may require that the lawyer should obtain certain professional qualifications and a professional conduct. The requirements are intended to protect lawyer's clients from such as inadequate advice and the requirements must be necessary for the exercise of the profession in the Member State. When Member States sets requirements in order to exercise the profession of lawyers they have to take into account the professional qualifications that the lawyer has already received by doing an equivalent assessment. The equivalent assessments purpose is to compare the lawyer’s professional qualifica-tions and the professional qualifications that are required in order to exercise the profes-sion in the Member State and to decide if the professional qualifications are equate. If the professional qualifications are equate the lawyer shall be entitled to exercise the le-gal profession under same conditions as national lawyers and then may the States only impose requirements on the lawyer's conduct. That no additional requirements are al-lowed when the lawyer has the knowledge that is required for that profession in the Member States is compatible with the free movement. When the equivalent assessment shows that the professional qualifications clearly differ can the State demand that the lawyer implements a compensating measure as an adaptation period or an aptitude test. The aim of a compensating measure is to give the lawyer an opportunity to prove that he has the knowledge that is required in order to exercise the legal profession in the State. The fact that Member States require compensatory measures instead of requiring that the lawyer must undergo a national law school is compatible with European Union law. It can even be said that the compensating measures benefit the free movement of law-yers within the European Union.

I denna uppsats görs en sammanställning av gällande skatterätt för bolag enligt EG-domstolens praxis, med avgränsning till området för direkt beskattning. Direkt beskattning är en kompetens som tillfaller nationell lagstiftning i unionens medlemsstater. Nationella beskattningsregler för bolag har dock på många håll givit upphov till diskriminerande behandling, i strid mot EG-fördragets fria rörligheter. Endast genom utfärdande av direktiv kan en harmonisering på området komma till stånd. EG-domstolen har därför påskyndat integrationsarbetet genom att tolka och tillämpa gemenskapsrätten till att omfatta direkt beskattning för bolag. Nationella skattebestämmelser som hindrar bolag från att utnyttja EG-fördragets fria rörligheter, kan därför enligt EG-domstolens praxis åsidosättas direkt med stöd av fördraget.

<p>En av de grundläggande rättigheterna som ska säkerställas alla jurister inom unionen är den fria rörligheten. En jurist kan utöva sin fria rörlighet genom att antingen åberopa den fria rörligheten för personer, tjänster eller etableringsfriheten. Juristyrket är ett reglerat juristyrke och utvecklingen för reglerade juristyrken började år 1974 genom rättspraxis från EUD. Därefter har utvecklingen bara fortsatt och en vanligt förekommande fråga i rättspraxis är vilka krav som ställs på jurister och advokater som har för avsikt att utöva sin fria rörlighet. Därav är syftet med uppsatsen att utreda vilka krav utöver de yrkeskvalifikationer som en jurist redan erhållit från en medlemsstat som krävs för att få utöva juristyrket i en annan medlemsstat. I uppsatsen utreds också om de krav som medlemsstaterna ställer på juristen är förenliga med den fria rörligheten. Medlemsstaterna har rätt att ställa krav på utländska jurister som avser att tillhandahålla sina tjänster i medlemsstaten för att säkerställa att tjänsterna uppnår en lägsta kvalitetsnivå. Medlemsstaterna får ställa krav på att juristen ska erhålla vissa yrkeskvalifikationer samt ha ett professionellt uppförande. Kravens syfte är att skydda juristens klienter från exempelvis bristfällig rådgivning och kraven som ställs måste vara nödvändiga för att kunna utöva yrket i medlemsstaten. När medlemsstaterna ställer krav för att få utöva juristyrket ska de ta hänsyn till de yrkeskvalifikationer som juristen redan besitter genom att genomföra en likvärdighetsbedömning. Likvärdighetsbedömningens syfte är att efter en jämförelse, mellan de yrkeskvalifikationer som juristen har och de yrkeskvalifikationer som krävs för att få utöva yrket i medlemsstaten, avgöra om yrkeskvalifikationerna kan likställas. I de fall yrkeskvalifikationerna kan likställas ska juristen ha rätt att utöva juristyrket under samma förutsättningar som nationella jurister och medlemsstaten får då endast ställa krav på juristens uppförande. Att inga ytterligare krav ställs på juristen när han har de kunskaper som krävs för att få utöva yrket i medlemsstat är förenligt med den fria rörligheten. När likvärdighetsbedömningen visar att yrkeskvalifikationerna tydligt skiljer sig får staten kräva att juristen genomför en kompensationsåtgärd i form av en anpassningsperiod eller ett lämplighetstest. Kompensationsåtgärdernas syfte att ge juristen en möjlighet att bevisa att han har de kunskaper som krävs för att få utöva juristyrket i medlemsstaten. Det faktum att medlemsstaterna ställer krav på kompensationsåtgärder istället för att kräva att juristen ska genomgå en nationell juristutbildning är förenligt med unionsrätten. Det kan till och med sägas att kompensationsåtgärderna gynnar den fria rörligheten för jurister inom unionen.</p> / <p>One of the fundamental rights to be ensured all the lawyers in the Union is the free movement. A lawyer can exercise his freedom of movement by either rely on the free movement of persons, services or establishment. The profession of lawyers is a regulated legal profession and the development of regulated legal professions started in 1974 by law from the COJ. After this the development has continued and a frequent issue in the case law is what requirement that is required of lawyers who intend to exercise their freedom of movement. The purpose of this paper is therefore to investigate which requirements beside the professional qualifications that a lawyer already received from a Member State that is necessary in order to exercise the profession of lawyers in another Member State. The paper also investigates if the requirements which the Member States imposes on the lawyer are compatible with the free movement. Member States have the right to put up requirements on foreign lawyers who wish to offer their services in the Member State in order to ensure that the services reach a certain level of quality. Member States may require that the lawyer should obtain certain professional qualifications and a professional conduct. The requirements are intended to protect lawyer's clients from such as inadequate advice and the requirements must be necessary for the exercise of the profession in the Member State. When Member States sets requirements in order to exercise the profession of lawyers they have to take into account the professional qualifications that the lawyer has already received by doing an equivalent assessment. The equivalent assessments purpose is to compare the lawyer’s professional qualifications and the professional qualifications that are required in order to exercise the profession in the Member State and to decide if the professional qualifications are equate. If the professional qualifications are equate the lawyer shall be entitled to exercise the legal profession under same conditions as national lawyers and then may the States only impose requirements on the lawyer's conduct. That no additional requirements are allowed when the lawyer has the knowledge that is required for that profession in the Member States is compatible with the free movement. When the equivalent assessment shows that the professional qualifications clearly differ can the State demand that the lawyer implements a compensating measure as an adaptation period or an aptitude test. The aim of a compensating measure is to give the lawyer an opportunity to prove that he has the knowledge that is required in order to exercise the legal profession in the State. The fact that Member States require compensatory measures instead of requiring that the lawyer must undergo a national law school is compatible with European Union law. It can even be said that the compensating measures benefit the free movement of lawyers within the European Union.</p>

<p>The VAT Directive (2006/112/EC) does not regulate Member States’ opportunities to intervene against tax evasion. The European Court of Justice has clarified the situation in case C-255/02 Halifax. This case establish that the universal principle against the abuse of rights applies to VAT, which means that Member States have the opportunity to redefine transactions not involving a breach of law but nevertheless goes past what the legislature envisaged at the introduction of the provision.</p><p>A debate has risen as to whether the principle against the abuse of rights is equally ap-plicable in Swedish domestic law on VAT. The administrative court of appeal in Go-thenburg, Case No. 622-05, has ascertained that the principle is not applicable when it derives from the Directive and the provision has not been implemented in Swedish law as it should. Hence there is no basis for applying the principle. The Swedish tax authori-ty has released a statement asserting that the principle applies to Swedish domestic law on VAT. They believe that the principle has its basis in primary legislation and there-fore does not require legal basis in domestic law to be applicable. Most of the Swedish literature agree with the tax authority and establish that the principle should be regarded as applicable in Swedish domestic law.</p><p>The Swedish tax authority is an investigating and taxing authority and they are to follow their own positions and orientations and the principle against the abuse of rights should therefore be regarded as applicable is in Swedish domestic law on VAT.</p><p>The interpretation of legal certainty and predictability should prevail in Swedish tax law. When applying the purpose of the principle against the abuse of rights, there may be a collision between the principle against the abuse of rights and the principle of pre-dictability. The conflict is based on the state´s interest of taxation that the principle</p><p>against the abuse of rights could be considered to intend to protect and a taxpayer's right to certainty in taxation.</p><p>For the taxpayer’s certainty to be fulfilled, she shall with reasonable reliability be able to predict the tax consequences of her actions. This means that the law must be followed due to the principle of legality and future cases should be consistent with previous deci-sions. Predictability is rarely perfect and should be considered more gradually. When a taxpayer has taken an active action to maximize her tax benefits the action should be considered as a choice to give up some of the predictability provided by the taxation system. For that reason it should not be regarded as disproportionate that the principle against the abuse of rights must prevail over the principle of predictability. The ECJ has suggested it to be done like this within European Law, in case C-255/02 Halifax.</p> / <p>Då mervärdesskattedirektivet (2006/112/EG) ej reglerar medlemsstater möjlighet att ingripa mot skatteflykt har Europeiska unionens domstol i Mål C-255/02 Halifax klargjort denna situation. Den allmängiltiga principen mot rättsmissbruk anses vara tillämplig på mervärdesskatteområdet. Detta innebär att medlemsstater har möjlighet att omdefiniera transaktioner som i sig inte innebär ett lagbrott men likväl går förbi vad lagstiftaren åsyftat vid införandet av bestämmelsen.</p><p>Det har uppkommit en diskussion gällande huruvida principen mot rättsmissbruk är tillämplig även inom svensk intern rätt på mervärdesskatteområdet. Kammarrätten Göteborg har i mål nr. 622-05 konstaterat att principen ej är tillämplig då den härstammar från direktiv och att bestämmelsen ej har implementerats i svensk rätt som sig bör. Det finns därför ingen grund för att tillämpa principen. Skatteverket har publicerat ett ställningstagande som hävdar att principen är tillämplig i svensk intern rätt på mervärdesskatteområdet. De anser att principen har sin grund i primärrätten och därför inte kräver lagstöd i intern rätt för att vara tillämpningsbar. Större delen av svensk doktrin anser, likt Skatteverket, att principen ska anses vara tillämpningsbar i svensk intern rätt.</p><p>Då Skatteverket är utredande och beskattande myndighet och de har att följa sina egna ställningstaganden och riktlinjer måste det anses vara konstaterat att principen mot rättsmissbruk är tillämpningsbar i svensk intern rätt på mervärdesskatteområdet. Detta då de baserar sitt ställningstagande på att principen härrör från primär EU-rätt.</p><p>Inom svensk skattelagstillämpning ska rättssäkerhet och förutsebarhet vara rådande. Vid tillämpning av principen mot rättsmissbruk kan det uppkomma en kollision mellan nämnda princip och förutsebarhetsprincipen.  Intressekonflikten grundas i statens beskattningsintresse som principen mot rättsmissbruk bör kunna anses ha som syfte att skydda, och den skatteskyldiges rätt till förutsebarhet inom beskattningen.</p><p>För att den skatteskyldiges förutsebarhet ska anses vara uppfylld ska denne med rimlig säkerhet kunna förutse skattekonsekvenserna av sitt handlande. Detta innebär att lagen måste följas, legalitetsprincipen, och att ny praxis går i linje med tidigare avgöranden.  Förutsebarheten är sällan fullkomlig utan bör betraktas mer gradmässigt. Vid skatteflykt har man gjort ett aktiv handlande att maximera sin skattefördel och bör därför anses ha valt bort en del av den förutsebarhet som systemet erbjuder.  Det bör därför inte anses vara oproportionerligt att man låter principen mot rättsmissbruk får företräde framför förutsebarhetsprincipen, så som man i målet C-255/02 Halifax antytt att det ska ske inom EU-rätten.</p>

The VAT Directive (2006/112/EC) does not regulate Member States’ opportunities to intervene against tax evasion. The European Court of Justice has clarified the situation in case C-255/02 Halifax. This case establish that the universal principle against the abuse of rights applies to VAT, which means that Member States have the opportunity to redefine transactions not involving a breach of law but nevertheless goes past what the legislature envisaged at the introduction of the provision. A debate has risen as to whether the principle against the abuse of rights is equally ap-plicable in Swedish domestic law on VAT. The administrative court of appeal in Go-thenburg, Case No. 622-05, has ascertained that the principle is not applicable when it derives from the Directive and the provision has not been implemented in Swedish law as it should. Hence there is no basis for applying the principle. The Swedish tax authori-ty has released a statement asserting that the principle applies to Swedish domestic law on VAT. They believe that the principle has its basis in primary legislation and there-fore does not require legal basis in domestic law to be applicable. Most of the Swedish literature agree with the tax authority and establish that the principle should be regarded as applicable in Swedish domestic law. The Swedish tax authority is an investigating and taxing authority and they are to follow their own positions and orientations and the principle against the abuse of rights should therefore be regarded as applicable is in Swedish domestic law on VAT. The interpretation of legal certainty and predictability should prevail in Swedish tax law. When applying the purpose of the principle against the abuse of rights, there may be a collision between the principle against the abuse of rights and the principle of pre-dictability. The conflict is based on the state´s interest of taxation that the principle against the abuse of rights could be considered to intend to protect and a taxpayer's right to certainty in taxation. For the taxpayer’s certainty to be fulfilled, she shall with reasonable reliability be able to predict the tax consequences of her actions. This means that the law must be followed due to the principle of legality and future cases should be consistent with previous deci-sions. Predictability is rarely perfect and should be considered more gradually. When a taxpayer has taken an active action to maximize her tax benefits the action should be considered as a choice to give up some of the predictability provided by the taxation system. For that reason it should not be regarded as disproportionate that the principle against the abuse of rights must prevail over the principle of predictability. The ECJ has suggested it to be done like this within European Law, in case C-255/02 Halifax. / Då mervärdesskattedirektivet (2006/112/EG) ej reglerar medlemsstater möjlighet att ingripa mot skatteflykt har Europeiska unionens domstol i Mål C-255/02 Halifax klargjort denna situation. Den allmängiltiga principen mot rättsmissbruk anses vara tillämplig på mervärdesskatteområdet. Detta innebär att medlemsstater har möjlighet att omdefiniera transaktioner som i sig inte innebär ett lagbrott men likväl går förbi vad lagstiftaren åsyftat vid införandet av bestämmelsen. Det har uppkommit en diskussion gällande huruvida principen mot rättsmissbruk är tillämplig även inom svensk intern rätt på mervärdesskatteområdet. Kammarrätten Göteborg har i mål nr. 622-05 konstaterat att principen ej är tillämplig då den härstammar från direktiv och att bestämmelsen ej har implementerats i svensk rätt som sig bör. Det finns därför ingen grund för att tillämpa principen. Skatteverket har publicerat ett ställningstagande som hävdar att principen är tillämplig i svensk intern rätt på mervärdesskatteområdet. De anser att principen har sin grund i primärrätten och därför inte kräver lagstöd i intern rätt för att vara tillämpningsbar. Större delen av svensk doktrin anser, likt Skatteverket, att principen ska anses vara tillämpningsbar i svensk intern rätt. Då Skatteverket är utredande och beskattande myndighet och de har att följa sina egna ställningstaganden och riktlinjer måste det anses vara konstaterat att principen mot rättsmissbruk är tillämpningsbar i svensk intern rätt på mervärdesskatteområdet. Detta då de baserar sitt ställningstagande på att principen härrör från primär EU-rätt. Inom svensk skattelagstillämpning ska rättssäkerhet och förutsebarhet vara rådande. Vid tillämpning av principen mot rättsmissbruk kan det uppkomma en kollision mellan nämnda princip och förutsebarhetsprincipen.  Intressekonflikten grundas i statens beskattningsintresse som principen mot rättsmissbruk bör kunna anses ha som syfte att skydda, och den skatteskyldiges rätt till förutsebarhet inom beskattningen. För att den skatteskyldiges förutsebarhet ska anses vara uppfylld ska denne med rimlig säkerhet kunna förutse skattekonsekvenserna av sitt handlande. Detta innebär att lagen måste följas, legalitetsprincipen, och att ny praxis går i linje med tidigare avgöranden.  Förutsebarheten är sällan fullkomlig utan bör betraktas mer gradmässigt. Vid skatteflykt har man gjort ett aktiv handlande att maximera sin skattefördel och bör därför anses ha valt bort en del av den förutsebarhet som systemet erbjuder.  Det bör därför inte anses vara oproportionerligt att man låter principen mot rättsmissbruk får företräde framför förutsebarhetsprincipen, så som man i målet C-255/02 Halifax antytt att det ska ske inom EU-rätten.

I takt med att den ökade globaliseringen av den internationella handeln har möjligheterna för multinationella företag att påverka sin beskattning ökat. Företags olika upplägg för att minska sina skattekostnad har bekämpats allt eftersom de har växt fram. Under 2010-talet uppdagades att multinationella företag har fått minskade skatte-kostnader genom tillämpning av APA:or med medlemsstater. Kommissionen har påbörjat ett nitiskt arbete för att stoppa och återvinna dessa skattelättnader. Kommissionens främsta verktyg har varit att retroaktivt tillämpa statsstödsreglerna och genom det har kommissionen kunnat återkräva skattelättnaderna som företagen har erhållit från medlemsstaterna. Kommissionens mest aktuella beslut är mot Apple gällande ett återkrav av skattelättnader om 13 miljarder euro. Beslutet mot Apple är ej offentligt tillgängligt. Kommissionens beslut mot Starbucks är däremot offentligt till-gängligt och är samtidigt ett av de första besluten med denna nya tillämpning av statsstödsreglerna på APA:or. Huvudregel i EU:s statsstödsregler innebär att statliga medel inte får användas till att stödja en grupp av företag. Syftet med en APA är att säkerställa en legal visshet av tillämpningen av gällande rätt. För att en APA skulle kunna bedömas utgöra ett stöd till en viss grupp företag krävs det att det går att visa att APA:n är fördel som enbart erbjuds vissa företag. Har kommissionens kontroversiella tillämpning av statsstödsreglerna kunnat styrka att APA:n mellan Starbucks och Nederländerna har varit en selektiv fördel? Där om tvistas det men ytterst är det upptill EU-domstolen att bedöma huruvida kommissionen har agerat fel när denna frågar hamnar på domstolens bord.

No description available.

Det europarättsliga statsstödet utgör en viktig del av konkurrenspolitiken inom Europeiska unionen (EU). Likaså är kontrollen av statsstödet av central betydelse för upprätthållandet av en effektiv konkurrens på den gemensamma marknaden. I takt med EU:s expansion har behovet av en effektiv kontroll ökat. Vid genomförandet av en stödåtgärd ska medlemslandet anmäla åtgärden till kommissionen, under förutsättning att uppställda rekvisit uppfylls enligt artikel 107 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF). Vidare erfordras kommissionens godkännande av stödet innan medlemslandet kan verkställa åtgärden. Svårigheter kan dock uppkomma vid avgörandet huruvida en stödåtgärd uppfyller samtliga rekvisit och följaktligen omfattas av anmälningsplikten. I synnerhet kan komplikationer föreligga i de fall åtgärden omfattas av ett indirekt stöd, det vill säga när subventionen sker genom indirekt finansiering i form av exempelvis skatteåtgärder. Problemet är således att flertalet medlemsländer inte anmäler stödet, under antagandet att åtgärden inte omfattas av begreppet statsstöd. I två nyligen beslutade förhandsbesked av kommissionen, blev Fiat i Luxemburg samt Starbucks i Nederländerna föremål för återkrav på grund av genomförandet av stödåtgärder som inte ansågs förenliga med EU:s regler om statsstöd. Det olovliga statsstödet ska således i enlighet med kommissionens beslut återbetalas. De båda målen avser ett indirekt stöd i form av skatteåtgärder där kommissionen inte erhållit någon anmälan och således inte kunnat godkänna stödåtgärden innan den genomfördes. I kommissionens bedömning användes för första gången nya befogenheter avseende informationsinsamling, vilka infördes i samband med en modernisering av det statliga stödet. I uppsatsen redogörs för regleringen av det europarättsliga statsstödet för att undersöka om det krävs en precisering av regelverket, dessutom undersöks hur kommissionens kontroll kan bli mer effektiv ur ett ekonomiskt perspektiv. Slutsatsen i framställningen kommer följaktligen ge förslag på hur medlemsländernas medvetenhet om statsstödsreglerna kan förbättras, så att medlemsländerna på förhand kan erhålla vetskapen om klassificeringen av statsstöd. På det sättet kan kommissionen i ett tidigare skede få information om stödåtgärden, vilket sannolikt leder till en effektivisering avseende kommissionens kontroll ur ett ekonomiskt perspektiv.

Syftet med denna uppsats är att utreda hur artikel 101 och 102 FEUF förhåller sig till varandra i den beskrivna situationen och därigenom möjliggöra förståelse för hur reglerna skall tolkas. Uppsatsen är främstämnad att riktas till verksamma bolagsjuristermen även till juriststudenter.

Den ökande kortvariga användningen av plast i kombination med plastens långa nedbrytningstid samt bristande utformning för återanvändning/återvinning har bidragit till att dagens plastanvändande är ineffektivt och ohållbart. För att driva på utvecklingen mot en cirkulär ekonomi har EU-parlamentet röstat fram ett nytt direktiv som särskilt angriper det globalt erkända problemet med plastnedskräpning i marina miljöer. Direktivet, som heter ”minskning av vissa plastprodukters inverkan på miljön”, innehåller bland annat bestämmelser för att minska, alternativt förbjuda, användandet av vissa typer av engångsplast, produktkrav, märkningskrav samt utökat producentansvar. Uppsatsen syftar till att redogöra för plast och plastens negativa effekter på människors hälsa och miljön, fastställa den i framtiden gällande rätten med utgångspunkt i direktivets nuvarande form samt analysera direktivets syfte och huruvida detta sannolikt kommer att uppnås. För att besvara uppsatsens syfte har i huvudsak den rättsdogmatiska metoden använts. Rättskällorna har kompletterats med naturvetenskapliga källor i de delar som rör plastens egenskaper och miljöeffekter. Resultatet visar bland annat att EU inte har presenterat några konkreta förslag på substitut för engångsplasten, vilket gör det svårt att fastställa direktivets totala förväntade effekter på miljön, människors hälsa och arbetet mot en cirkulär ekonomi.