I denna studie undersöks hur Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen (1889) skiljer sig från dess lättlästa version, återberättad av Malin Lindroth (2004). I bakgrunden diskuteras vad en lättläst text är och dess funktion. Även begreppet klassiker och kanon diskuteras. Metoden är komparativ och undersökningen tar en bred ansats eftersom den jämför såväl materiella, lingvistiska som innehållsmässiga aspekter. Undersökningen visar att det finns stora skillnader mellan verken sett ur alla dessa aspekter. I den lättlästa texten ändras eller försvinner centrala motiv, teman och symbolik och de komplexa psykologiska förloppen förenklas. Undersökningen visar att texten blir mer lättläst, men att romanen tappar komplexitet gällande innehåll. Resultatet diskuteras slutligen utifrån ett didaktiskt perspektiv.

Föreliggande undersökning analyserar ett urval stil- och språkliga drag i tre av Selma Lagerlöfs romaner: Gösta Berglings saga (1891), En herrgårdssägen (1899) och Kejsarn av Portugallien (1914). Analysen är av stilistisk karaktär och har avsett att visa eventuella likheter och skillnader mellan de tre romanerna. Metoden utgår från Cassirer (1970) där ett urval aspekter av relevans för denna undersökning har analyserats. Dessa är aspekter på berättarperspektiv, samt språkliga och allmänt stilistiska aspekter, som redogörs både kvalitativt och kvantitativt. Resultatet i föreliggande undersökning visar att Lagerlöfs språk och stil under det 23-årigatidspann som analyserats är tämligen enhetlig. Det finns inga större skillnader mellan Gösta Berlings saga från 1891, En herrgårdssägen från 1899 och Kejsarn av Portugallien som utkom 1914. Vad gäller berättarperspektivet innehar samtliga tre romaner en allvetandeberättare, men där det i Gösta Berlings saga och Kejsarn av Portugallien även finns avsnitt utifrån ett förstapersonsperspektiv (s.k. jag-form). Lagerlöf lyckas även i samtliga tre romaneratt skapa närhet till läsaren, genom att bjuda in läsaren i handlingen. Avseende de språkliga och allmänt stilistiska aspekterna, genererar Lagerlöf att hålla sig konsekvent i sin stil, men skillnader så som i användandet av skiljetecken finns i resultatet. Romanerna präglas för övrigt av långa meningar, med flera satser och även där är det marginella skillnader som skiljer romanerna åt. Användandet av anaforer visar att Gösta Berlings saga är den roman som sticker av, då det i denna roman är tydligare än i de andra två, men annars tenderar Lagerlöf att använda anaforer, likaså sagostil och bildspråk i sina romaner.

Att förstå samband mellan text och bild kan förefalla allt viktigare i dagens digitaliserade samhälle där ungdomar ständigt exponeras för den visuella texttolkningen. Trots detta hör det till ovanligheterna att använda serieromaner där kombinationen mellan bild och text, som eleverna är vana vid, förekommer i klassrummet. Just detta gjorde det intressant för mig att undersöka just hur serieromanen läses av elever. Denna studie undersöker därmed hur elever skapara mening kring det lästa utifrån Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen och dess serieadaption. Det empiriska materialet som ligger till grund för undersökningen är femton svar skrivna av gymnasieelever i årskurs 2 på ett yrkesförberedande program. Elevernas har vidare delats upp i två grupper varav den ena gruppen tilldelats originaltexten och den andra gruppen tilldelats serieromanen. Det empiriska underlaget analyseras sedan främst utifrån Judith Langers receptionsteori och Simon Wessbos positioner.

No description available.

I denna uppsats studeras hus i förfall i En herrgårdssägen (1899) av Selma Lagerlöf och La casa de los espíritus (Andarnas hus) (1982) av Isabel Allende. La poétique de l’Espace (Rummets poetik) (1958) av Gaston Bachelard används för att undersöka vad det innebär för karaktärerna i dessa verk att bebo en plats i allmänhet, och ett hem i upplösning i synnerhet. Flera karaktärer från verken studeras, och ett särskilt fokus läggs vid de kvinnliga karaktärer som förknippas med övernaturliga händelser. Genom Susan Fraimans artikel “Shelter Writing” (2006) tillämpas ett feministiskt perspektiv som ifrågasätter Bachelards idé om hemmet som en moderlig omfamning och hans upptagenhet vid hushållsarbete som en nostalgisk syssla. Husen från respektive verk beskrivs både före och efter förfallet och genom Rummets poetik tillämpas ett expansivt förhållningssätt till husens lådor, koffertar och rum för att få en inblick i platsernas kopplingar till minnen, kronologi och fantasi. Fokus ligger vid hur husen uppfattas av de olika karaktärerna och att förfallets konsekvenser rentav kan vara något positivt för de drabbade. / This essay studies the motif of houses in decay in En herrgårdssägen (The Tale of a Manor) (1899) by Selma Lagerlöf and La casa de los espíritus (The House of the Spirits) (1982) by Isabel Allende. Bachelard’s La Poétique de l’Espace (The poetics of Space) (1958) is used to examine what it means for the characters in these works to inhabit a place in general, but also a place that is disintegrating. Several characters from the works are studied, and a particular focus is placed on the characters associated with supernatural events. Through Susan Fraiman's article "Shelter Writing" (2006), a feminist perspective will be used, which questions Bachelard's idea of the home as a maternal embrace and his emphasis on housework as a nostalgic chore. The essay describes the houses from both novels before and after the decay and applies an expansive approach to the houses' boxes, trunks and rooms in order to grasp the places' connections to memories, chronology and imagination. The focus lays on how the houses are perceived individually by different characters and that the consequences of the property's decay can be downright beneficial for the characters in the works.