<p>A ‘religion means Christianity’ equivalence seem to be predominant within the academic publications on religion and film. If a ‘philosophical’ film does not fit within the Christian doctrine, secular philosophies are usually applied to it. This paper tries to do a Buddhist analysis of the film Fight Club (David Fincher, 1999). The Yogacara Buddhist doctrine is used as a base for the thematic analysis, its vocabulary is applied on the narrative progression of the films protagonist. Structure: The paper starts with an introduction on how Buddhism came about through the life story of the Buddha, and then goes deeper into the Buddhist doctrine of thought. It concludes by using Yogacara Buddhist theories and vocabulary in a thematic analysis of the film Fight Club.</p>

No description available.

Filmen är ett medium som knyter samman filmskapare, filmskådespelare, medier och åskådare med varandra i intrikata relationer. Filmbolag producerar och auteurer skapar filmer, skådespelare medverkar i filmerna, medierna marknadsför såväl filmerna som filmskådespelarna och åskådare ser filmerna. Filmskaparen behöver åskådare för att kunna tjäna pengar eller bli omtalad, och behöver filmskådespelare för att få åskådare till sin film. Filmskådespelaren i sin tur behöver åskådare för att bli berömd men det kräver att det finns en film som åskådarna kan se. Skådespelaren är således beroende av det finns filmskapare. Åskådaren behöver filmskapare för att kunna se film men frågan är vad åskådaren behöver filmskådespelare till? Det är idag fullt möjligt att göra filmer utan skådespelare som fysiska aktörer på filmduken. Åskådaren behöver alltså inte filmskådespelare för att kunna se filmen, likväl är skådespelare beundrade av åskådare.        Syftet med denna uppsats är att undersöka förhållandet mellan filmskådespelare och åskådare genom att ta reda på hur en filmskådespelare konstrueras i två filmer och se hur man har uppfattat denna konstruktion. Vad är det för bild man målar upp av filmskådespelaren och hur har folk reagerat på den? Den valda filmstjärnan är Scarlett Johansson och de två filmer som kommer att studeras är Den svarta dahlian samt Lost in Translation. Min frågeställning är:       Hur konstrueras Scarlett Johanssons persona i filmerna? Hur har åskådare reagerat på Scarlett Johanssons karaktärer och skådespeleri?        Scarlett Johanssons persona i såväl Lost in Translation som Den svarta dahlian är två unga kvinnor som använder andra för sina egna syften. I det förstnämnda fallet använder Scarletts karaktär Charlotte Bill Murrays Bob som en läromästare och som en vän. I det andra fallet är Scarlett Johanssons Kay Lake mer att likna vid en femme fatale som använder Josh Hartnetts Bleichert för sexuella syften. Scarlett Johanssons filmiska persona framställs på ett tvåsidigt sätt: dels Charlotte och Kay Lake som prydliga unga damer när de uppträder som offentliga personer, dels Charlotte och Kay Lake som utmanande, ohämmade unga kvinnor när de uppträder som privatpersoner.           Responsen på Scarlett Johansson uppvisar en del variationer i hur man har talat om Scarlett och hur man har använt henne. När det gäller åsikter har man varit mestadels positiv till Scarlett Johansson i Lost in Translation medan man har varit mestadels negativ när det gäller hennes insats i Den svarta dahlian. Såväl recensenter som amatörtyckare har uttalat sig om Scarlett Johanssons utseende och hennes skådespeleri. Att jämföra Scarlett Johansson med antingen en motspelare eller hennes insats med tidigare roller har varit vanligt bland responsen.

Denna uppsats fokuserar på King Hus actionestetik och den montagekonstruerade rörelsen, enligt en konkret syftesformulering som lyder: Att öka förståelsen för King Hus estetiska val genom att belysa vissa rytmiska rörelsetendenser, såsom en konstruktion av filmens montage, och dess relation till två vitt skilda konstyttringar, med dessa avses Pekingoperan och cinéma pur. Ledande tes genom uppsatsen är att Hus visuella stil visserligen är starkt präglad av ett personligt intresse och en djup förståelse för estetiska normer i Pekingoperan, men att han samtidigt genom ett skickligt utnyttjande av cinematiska tekniker skapar en alldeles unik version av kinesisk estetik, som måste förstås som specifik för filmmediet. Sammantaget är förhoppningen att resultatet skall bidra till avmarginaliseringen av Hu som förvaltare till en förment essens av traditionell kinesisk kultur. Metoden består i en jämförande analys av rörligt bildmaterial i två steg, som illustrativ modell och teoretisk ingång till rörelsebegreppet tillämpas Heinrich von Kleists marionett och i dess förlängning även Sergei Eisensteins biomekaniska rakurs. Min analys leder mig till slutsatsen att den rytmiska rörelsen i Hus actionscener har starka likheter med såväl Pekingoperan som cinéma pur, och jag vill på grundval av detta föreslå att Hu snarare bör förstås som en nyskapare av kinesisk estetik, då han positionerar sig någonstans mellan traditionalism och modernism genom att skapa en estetisk jämvikt mellan teater och film där ingenderas legat går förlorad.

Uppsatsens syfte är att undersöka vilken funktion och betydelse kroppen har i första säsongen av CSI: Crime Scenen Investigation (CBS, 2000-). Detta eftersom det kan ge en ökad förståelse för de föreställningar som omgärdar kroppen i vår kultur idag. Författaren gör närläsningar av analysobjektet som relateras till relevant litteratur, såväl som tidigare praktiker och representationer av kroppslighet. I den första delen undersöker författaren vilken roll kroppen spelar i utredningsarbetets sökande efter en säker sanning. Författaren konstaterar att utredarna använder sig av en kroppslig utredningsteknik och att kroppen dessutom ses som en privilegierad form av bevis, vars tillgänglighet ökar med hjälp av obduktionsförfarandet och olika teknologiska hjälpmedel. Vidare ifrågasätter författaren hur långsökta slutsatser om individen dras från kroppen. Till sist föreslår författaren att tron på säker kunskap känns betryggande i en tid då kroppen ses som föränderlig och där begrepp som verklighet och sanning blivit flytande. I den andra delen undersöker författaren hotfull kroppslighet och hur dessa hot eventuellt neutraliseras. Författaren drar här fyra huvudsakliga slutsatser: 1. Den uppstyckade kroppen är skrämmande eftersom den uppfattas som gränsöverskridande och utredarnas ihopsamlande av kroppsdelar är ett sätt att återskapa de ursprungliga gränserna. 2. Döden är ytterligare en gränsöverskridande praktik som dessutom innebär kroppens totala förintelse, utredningsarbetet är en kamp mot döden som strävar efter att återupprätta livet. 3. Utredarnas förhållande till den döda kroppen är synnerligen komplext eftersom de bör förbli objektiva, men samtidigt inte får riskera att objektifiera den döda kroppen. 4. Själva filmmediet kan ses som ett hot mot kroppen genom sitt fragmenterande bildspråk, men också som ett försvar mot döden genom förmågan att skildra rörelse.

Uppsatsen behandlar upplevelse. Analysen av upplevelse utgår från uppsatsförfattarens möte med den amerikanske videokonstnären Bill Violas installation Five Angels for the Millennium (2001). Forskningsansatsen är främst fenomenologisk vilket innebär att fokus ligger på att undersöka vad som är, vad det föreställer och hur den upplevande uppfattar detta. I bakgrunden står frågan hur upplevelse, med utgångspunkt i en persons möte med ett videokonstverk, kan analyseras teoretiskt. Uppsatsförfattaren för samman ett antal teoretiker som alla skrivit om emotioner, i form av känsla eller affekt, i samband med en tolkningsakt. De forskare som det främst refereras till är Bent Fausing, Mark Hansen, Laura Marks, Janet H. Murray, Lynne Pearce och Roland Barthes. Barthes har även påverkat förhållningssättet till analysen i stort. Den metod som används är att först skildra mötet med verket och att därefter analysera mötet utifrån fyra olika infallsvinklar. Från analysen av vad som mött den upplevande, flyttar perspektivet till att se vad som skett i den upplevande, för att därefter undersöka hur den upplevande utvecklat en relation till verket. Slutligen diskuteras verkets religiositet, bl.a. med hänvisning till Wassily Kandinskys texter om det andliga i konsten, Walter Benjamins beskrivning av upplevelse, nyare forskning om religiös upplevelse och Violas kontext och uttalade avsikt. I texter om Viola framkommer det att de som mött hans verk delar en likartad upplevelse. Analysen är avsedd att ge en förståelse för hur Viola går till väga för att få den som möter hans verk att känna och tänka på ett visst sätt. Slutsatsen är att den upplevande, i mötet med verket, möter Violas ideologi, vilken kan sägas vila i utgångspunkten att människan måste finna en ny form av verklighet. Implicerat är att den värld hon lever i idag inte är människovänlig.

This paper examines the role of the pioneer Filipino filmmaker Jose Nepomuceno and his films in the Philippine quest for independence and in the process of nation-building. As all of Nepomuceno's films are lost, most of the information was gathered from old newspaper articles on microfilm in different archives in Manila. Many of these articles were hitherto undiscovered. Nepomuceno made silent films at a time when the influence of the new coloniser, United States, was growing, and the Spanish language was what unified the intellectual opposition. Previous research on Nepomuceno has focused on the Hispanic influences on his filmmaking, as well as his connections to the stage drama. This paper argues that Nepomuceno created a national consciousness by making films showing native lives and environments, adapting important Filipino novels and plays to the screen and covering important political topics and thereby creating public opinion. Many reviews in the newspapers connected his films to nation-building and independence, as the creation of a national consciousness is a cornerstone in the process of building a nation and defining "Filipino". Furthermore, the films of Nepomuceno helped spreading the Tagalog culture and language to other parts of the Philippines, hence making Tagalog the foundation of the national Filipino language.

This essay is a product of the author’s interest in silent films from Soviet, especially, documentary films. Before the 1920’s documentary filmmaking had mostly been limited to newsreels and short scenes. Only occasional feature-length documentaries had been made. During the 1920s, documentary film achieved new status, not only because of its use as propaganda; it was also identified as artistic cinema. Discussions how to use this genre were taking place all over Europe, and in the US. In France, many different journals on cinema were started. In Soviet the discussions later became politicised. It was a good climate for groundbreaking cinema, and Esfir Shub was one of the film pioneers in Soviet. The ambition with the essay is to give Esfir Shub theoretical approach to non-fiction film a greater acknowledgement. The thesis is how Esfir Shub combines titles and pictures with cutting in The Fall of the Romanov Dynasty (1927) and to theorise the film with Shub’s own conceptual ideas. The method is close reading of the film and the articles written by Shub. The conclusions made by the author, is that Shub uses titles and pictures, in a dynamic cross-cutting between the oppressor and the oppressed. She is faithful to her own theories. She is only using authentically material and not played scenes; otherwise she would distort historical facts. The montage is built in two different ways. Firstly Shub use an ironic tone in the titles when she introduces the oppressors from the old regime, and comment these images widely. Secondly she uses pictures of typical symbols of capitalism and does not need to comment in such matter as earlier, because the film material she had captured speaks for itself.

Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2006.

Denna studie är en kvalitativ filmanalys av den populära tv-serien Bron, med fokus på huvudkaraktären Saga Norén. Studien utgår från teorier kring den manliga och kvinnliga blicken. Uppsatsens syfte är att belysa ämnet kring hur en kvinna förväntas uppträda utifrån de rådande normerna, men också hur hon uppfattas av andra. Uppbyggnaden av genus- och könsmaktsordning är ett ständigt relevant forskningsämne, där mediernas kraft att påverka publiken spelar en viktig roll.   Studien är baserad på könsteorier som relaterar till stereotyper, såväl som den manliga blicken. Till studiens analysdel skapades ett analysverktyg baserat på Selby och Cowderys trestegsmodell och mise-en-scén. De scener som valdes ut för analysen sorterades i fyra olika kategorier baserat på återkommande mönster. Varje kategori sammanfattades i en kort sektion, som samtliga diskuteras i det sista avsnittet. Resultatet av studien visar att Saga Norén avviker från hur en stereotyp kvinnlig karaktär förväntas uppträda. Hennes sätt att framträda, och det avvikande beteendemönstret bidrar också till att hon inte upplevs att synas i bild för att behaga någon. / This study is a qualitative film analysis focusing on the main character Saga Norén in the popular tv series Bron, based on the male and female gaze. The essay highlights the topic of how a woman is expected to behave based on the prevailing gender roles, but also how she is perceived by others. The construction of gender and gender roles is a constantly relevant research topic, where the media's power to influence the audience plays an important role.   The study is based on gender theories that relate to stereotypes, as well as the male gaze. For the analysis part of the study, an analysis tool was created based on Selby and Cowdery's three-stage model and mise-en-scène, using these theories as a foundation. The scenes selected for the analysis were sorted into four various categories based on recurring patterns. Each category was summarized in a short section, to be discussed in the final section.   The result of the study shows that Saga Norén departs from how the stereotype female character is expected to behave. Her way of appearing, and the deviant behavior pattern also contributes to her not being perceived to exist in a position to please.