I den här uppsatsen har högerextremistisk retorik och argumentation analyserats utifrån ett pragmadialektisk perspektiv. Metoden som använts är pragmadialektisk argumentationsanalys och presenteras och redovisas av Mika Hietanen i antologin Retorisk Kritik. Syftet med analysen var att bidra med en ökad förståelse för hur den högerextremistiska retoriken är konstruerad och hur dess publik beaktas. För att uppnå syftet har tre politiska tal av Nordiska motståndsrörelsens ledare Simon Lindberg analyserats. I analysen har argumentationen strukturerats, analyserats och evaluerats. Publikanpassningen har diskuterats utifrån Chaïm Perelmans auditoriebegrepp som presenteras i den andra utgåvan av Retorikens imperium som översatts till svenska av Mats Rosengren. Analysen har visat att Simon Lindbergs argumentation till största del består av samordnad argumentation som är konstruerad utifrån hans djupa ideologiska övertygelse. Kärnan i Lindbergs argumentation tycks vara rädslan för förlusten av det svenska folkets identitet som ras och de problem han ser med det rådande politiska systemet. Lindberg talar i samtliga tal om det svenska folkets undergång och hur det är politikernas fel att Sverige ser ut som det gör. I evalueringen har argumentationen i samtliga tre tal visat sig vara problematisk. Grunden till problematiken med Lindbergs argumentation kan tänkas finnas i hans nationalsocialistiska övertygelse. Den världsbild Lindberg målar upp i sin argumentation stämmer till låg grad överens med den faktiska verkligheten. För att Lindberg ska få genomslag för sin argumentation tvingas han vända sig till ett partikulärt auditorium där den presenterade världsbilden är generellt accepterad.

No description available.

No description available.

No description available.

The essay examines the presence of queer desires and characters in Tove Jansson's books about the Moomins, mainly with a focus on: Finn Family Moomintroll (Trollkarlens hatt, 1948), Moominsummer Madness (Farlig midsommar, 1954) and Tales from Moominvalley (Det osynliga barnet, 1962). These three books are examined one by one and in chronological order, so as to be able to find whether the presence and character of queer representation changes over time. The idea is that this work should fill a gap in the research by exploring norm defying sexuality, gender identity and gender expression, since the books about the Moomins previously have been analyzed through a heteronormative perspective. The result shows that the books frequently feature queer relationships and characters, but also that the nuclear family and heteronormative ideas are maintained and upheld by the Moomin family.

In conceptualizing Moby-Dick; or, the whale, Herman Melville was both drawn and opposed to the ideas of Ralph Waldo Emerson. Through an analysis of the main characters in MobyDick and Emerson’s writing, it becomes evident that Transcendentalism is embodied in the characterization of the novel’s main characters. I argue that the eventual fates of characters in the novel reveal Melville’s criticism of Emerson’s ideas. Moreover, the depiction of ocean and land as a symbol of the soul in Moby-Dick mirrors Emerson’s idealized relationship between man and nature. However, the ambiguous and horrific nature Melville produces shows that the romantic ideal of Emerson’s is lacking. / I skrivandet av Moby Dick eller valen så kom Herman Melville att både inspireras av och motsätta sig Ralph Waldo Emersons idéer. Genom en analys av huvudkaraktärerna i Moby Dick samt Emersons texter så är det tydligt att transcendentalism finns förkroppsligad i karaktäriseringen av romanens huvudkaraktärer. Jag argumenterar för att karaktärernas slutgiltiga öden i romanen uttrycker Melvilles kritik av Emersons idéer. Vidare så är skildringen av hav och land som en symbol för själen i Moby Dick en spegling av Emersons idealiserade förhållande mellan människa och natur. Emellertid den tvetydiga och fruktansvärda natur Melville skapar visar på bristfälligheten i Emersons romantiska ideal.

Syftet med den här studien är att undersöka hur man som lärare kan arbeta med kritisk läsning av skönlitteratur inom svenskämnet för att diskutera och uppnå läroplanens värdegrundsmål. Genom mitt arbete har jag försökt svara på frågor som vad det innebär att arbeta med värdegrundsmålen i skolan, hur man kan använda skönlittertur som medel för att uppnå värdegrundsmålen, vilken typ av skönlitteratur som passar sig för ändamålet och vad kritisk läsning egentligen är och hur det kan inkluderas i undervisningen. För att kunna lyckas med detta har jag själv läst och analyserat Sargassohavet av Jean Rhys ur ett postkolonialt, feministiskt och genusvetenskapligt perspektiv och satt detta i perspektiv till läsningsdidaktik inom skolan. Resultatet visar att Sargassohavet lämpar sig väl för ändamålet, men att annan litteratur som inte har samma tydliga postkoloniala och feministiska teman också kan fungera. Den största slutsatsen som dras är att kritisk läsning snarare handlar om läsning med en efterföljande kritisk diskussion eller boksamtal. Det är troligt att svenskämnet skulle gynnas av att man införde kritisk läsning av skönlitteratur i kursplanerna då detta lämpar sig väl för att dels nå större förståelse för vad man läser, men också för att gynna arbetet mot fördomar.

Jag vill med min uppsats försöka belysa hur bilden av sorg, saknad och längtan kan se ut om man jämför berättelser för barn som är skrivna på 1800-talet med hur barnboksförfattare skrivit under 2000-talet.Den metod jag använt för att undersöka de olika stilarna är ett litterärt experiment, i vilket jag gjort en omskrivning av några moderna berättelser och försökt att ge dem en karaktär av 1800-talslitteratur.Jag har för detta syfte valt ut två barnböcker som skrevs vid 1800-talets slut, nämligen Sagan om björken och stjärnan av den finlandssvenske författaren Zacharias Topelius och Den lilla flickan med svavelstickorna av den danske författaren Hans Christian Andersen. Dessa två berättelsers innehåll och stil har jag låtit färga två barnböcker skrivna under 2000-talet, nämligen Den dagen av Viveka Sjögren, utgiven år 2008, Ensammast i världen av Magda Eggens, utgiven år2003.Min slutsats är att bilder av sorg, saknad och längtan kan målas upp på olika sätt, och att tidsåldern förvisso speglar hur dessa bilder ser ut, men att de också kan upplevas olika beroende på vilka uttryck man använt.I min studie har jag tagit del av relevant teoretisk litteratur och har med stöd av andras forskning byggt ramar kring mina egna antaganden.

Autofiktion är ett omdiskuterat genrebegrepp som fått ökad aktualitet i Sverige under de senaste decennierna genom en rad verk som positionerat sig på gränsen mellan verklighet och fiktion. Med denna uppsats vill jag lyfta fram tre av dessa verk, nämligen Karl Ove Knausgårds Min kamp (2009), Stig Larssons När det känns att det håller på ta slut (2012) och Marcus Birros Släng alla kartor (2012). Syftet är att undersöka texternas litterära tekniker och romantiska idéinnehåll för att urskilja en autofiktionens estetik. Det jag kommer fram till genom mina analyser är att texterna ger uttryck för en antilitterär estetik som styr läsaren mot en självbiografisk läsning. Detta åstadkommer författarna dels genom det självbiografiska anslaget och den strikta subjektiviteten, dels genom inslag av metareflektion och självkritik från berättarjagen som uppenbarar texten som en fortlöpande arbetsprocess. Författarna kringgår litterära konventioner genom ett öppet och tentativt skrivande som inte eftersträvar det formfulländade. De förhåller sig till det låga på ett skrivtekniskt plan genom inslag av talspråklighet och genom att ge illusionen av en konstlös komposition. Även innehållsligt får det låga utrymme i form av berättarjagens bekännelser vad gäller deras destruktiva karaktärsdrag eller tveksamma moraliska handlingar. Berättarjagens destruktiva läggning och deras tendens att framhålla konsten som överordnad livet visar på det romantiska arv som går att spåra i texternas idéinnehåll. I texterna framställs berättarjagen som begåvade men motarbetade outsiders, som bara kan närma sig livet genom att skriva det.

Uppsatsen behandlar Digimon Adveture - den första säsongen av tv-serien Digimon. Uppsatsen undersöker narratologi och karaktärer med hjälp av teorier och tankar från Vladimir Propp, Umberto Eco och Julien Greimas.