Bakgrund: Den psykiska ohälsan ökar och den vuxenpsykiatriska heldygnsvården har stor press på sig, både utifrån personalbrist, ökat behov och efterfrågan av personcentrerad vård samt med ett ansvar att behandla och möta ett brett spektrum av komplicerade psykiatriska diagnoser och tillstånd. Sjuksköterskor inom psykiatrisk vård besitter ofta stor kunskap och erfarenhet och kan bidra till att stärka vården men får inte alltid utrymme att kliva fram och ta det ansvar som professionen representerar. Rebellsjuksköterskor kan genom sitt driv, patientfokuserade och ledande egenskaper bana väg för andra sjuksköterskor att våga kliva fram och ta sitt professionella ansvar, samt bidra till en positiv utveckling av en säker, personcentrerad vård. Denna studie vill öka kunskapen kring erfarenheter av rebelledarskap för att skapa större förståelse för hur detta kan främjas och användas för att bidra till utvecklingen av vården. Syfte: Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av rebelledarskap i vuxenpsykiatrisk heldygnsvård. Metod: Studien har genomförts med deskriptiv design och kvalitativ ansats. Datainsamlingen har skett genom semistrukturerade intervjuer med åtta sjuksköterskor med erfarenhet av rebelledarskap inom vuxenpsykiatrisk heldygnsvård i Sverige och har analyserats med en induktiv, kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen mynnade ut i tre huvudkategorier: att rebelledarskap kan vara en ensam resa på en väg kantad av utmaningar, att rebelledarskap kan driva verksamheten framåt och stärka en personcentrerad vård, samt att rebelledarskap är en inre drivkraft som utgår från profession och kompetens. Slutsats: Genom sitt driv att förbättra vården och hitta mer individanpassade lösningar utifrån patientens unika omvårdnadsbehov kan rebellsjuksköterskan utgöra en viktig resurs för utvecklandet av en mer personcentrerad psykiatrisk heldygnsvård. Mer forskning behövs för att klargöra hur rebellsjuksköterskans insatser påverkar patienternas återhämtning, samt för att potentiellt kunna bidra till en tydligare arbetsbeskrivning för sjuksköterskor inom vuxenpsykiatrisk heldygnsvård.

Introduktion: Den psykiatriska vården har förändrats över tid med olika idéer för vad som är bäst för patienten. Dessa patienter har vårdats, och fortsätter att vårdas, i olika vårdformer och på olika instanser. Den psykiatriska heldygnsvården ska vara trygg, meningsfull, främja patientens återhämtning och minska behovet av tvångsåtgärder. Specialistsjuksköterskor inom psykiatrisk vård ansvarar för patientens vårdmiljö. Därmed är det av intresse att undersöka patienters upplevelser av vårdmiljön och vilka aspekter som har betydelse för deras återhämtning. Syfte: Syftet med uppsatsen är att beskriva hur patienter inom psykiatrisk heldygnsvård upplever aspekter i vårdmiljön som har betydelse för återhämtning. Metod: Litteraturöversikt baserad på 16 originalartiklar, som analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: I resultatet uppstod tre huvudkategorier och sex underkategorier. Huvudkategorierna var Den fysiska vårdmiljön, Vårdpersonal och medpatienter som en del av den psykosociala vårdmiljön och Struktur och rutiner i vårdmiljön. Resultatet påvisar att patienternas upplevelser är överhängande negativa men positiva aspekter går att finna, båda dessa aspekter påverkar återhämtningsprocessen. Slutsats: Patienternas upplevelse av aspekter i vårdmiljön som har betydelse för deras återhämtning verkar vara multifaktoriell, både på ett psykosocialt, strukturellt och ett fysiskt plan. Patienterna är i behov av stimulerande aktiviteter, meningsfulla relationer, en hemlik inredning med naturinslag, en trygg omgivning och tydlighet kring rutiner och regler. Ett viktigt fynd som har uppkommit är vårdpersonalens betydelse. Det synes som att vårdpersonalens agerande har en betydande roll i patientens upplevelse av vårdmiljön och i patientens återhämtningsprocess. / Introduction: Psychiatric care has evolved over time with varying ideas on what's best for the patient. These patients have been, and continue to be, treated in different forms and at various facilities. Psychiatric inpatient care should be safe, meaningful, promote patient recovery, and reduce the need for coercive measures. Psychiatric specialist nurses are responsible for the patient's care environment. Therefore, it is of interest to investigate patients' experiences of the care environment and which aspects are important for their recovery. Aim: The purpose of the essay is to describe how patients in psychiatric health facility care experience aspects of the care environment that are important for recovery. Method: A literature review based on 16 original articles, analyzed using qualitative content analysis with an inductive approach. Results: In the result, three main categories and six subcategories emerged. The main categories were The physical care environment, Care staff and fellow patients as part of the psychosocial care environment and Structure and routines in the care environment. The results show that the patients' experiences are overwhelmingly negative, but positive aspects can be found, both of these aspects affect the recovery process. Conclusion: The patients' experience of aspects of the care environment that are important for their recovery appears to be multifactorial, both on a psychosocial, structural and physical level. The patients need stimulating activities, meaningful relationships, a homelike interior with elements of nature, a safe environment and clarity around routines and rules. An important finding that has emerged is the importance of the healthcare staff. It seems that the care staff's actions have a significant role in the patient's experience of the care environment and in the patient's recovery process.

Bakgrund: Psykisk ohälsa är ett växande problem och drabbar de flesta under sin livstid. Patienter under lagen om psykiatrisk tvångsvård vårdas mot sin vilja och får sin autonomi och integritet fråntagen. Tvångsåtgärder kan ge konsekvenser för patientens fysiska och psykiska hälsa. Personcentrerad vård är en central del av omvårdnaden i psykiatrisk kontext, vilket inkluderar kommunikation och delaktighet. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att belysa patienters upplevelser av tvångsåtgärder inom psykiatrisk heldygnsvård. Metod: Denna kvalitativa litteraturstudie grundades på tolv studier inhämtade från databaserna PubMed, PsycInfo och CINAHL och analyserades med Popenoe m.fl. analysmetod. Resultat: Patienternas upplevelse presenterades i tre kategorier – Förlust av autonomi och integritet, Psykiskt och fysiskt lidande samt Upplevelse av tacksamhet och acceptans. Konklusion: Resultatet visar att patienterna övergripande hade negativa upplevelser av tvångsåtgärder och att deras autonomi och integritet fråntagits dem. Personalens beteende påverkade både upplevelsen negativt och positivt. Litteraturstudien visade att det finns behov av förbättringar i bemötandet av patienter som behöver tvångsvård och vikten av att arbeta personcentrerat. / Background: Mental illness is a growing problem and can affect anyone during their lifetime. Patients under the Compulsory Psychiatric Care Act are cared for against their will and have their autonomy and integrity taken away. Coercive measures can have consequences for the patient's physical and mental health. Person-centered care is a central part of nursing in the psychiatric context, which includes communication and active participation. Aim: The purpose of the literature study was to shed light on patients' experiences of coercive measures within psychiatric inpatient care. Method: This qualitative literature study was based on twelve studies obtained from the databases PubMed, PsycInfo and CINAHL and analyzed with Popenoe et al. analysis method. Results: The patients' experience was presented in three categories - Loss of autonomy and integrity, Mental and physical suffering and Experience of gratitude and acceptance. Conclusion: The results show that the patient's overall had negative experiences of coercive measures and that their autonomy and integrity were taken away from them. The staff's behavior affected the experience both negatively and positively. The literature study showed that there is a need for improvements in the treatment of patients who need compulsory care and the importance of person-centered care.

Bakgrund: Vårdmiljön inom psykiatrisk heldygnsvård har beskrivits framkalla olika känslor och präglas av en hård miljö där patienter bland annat kan vårdas mot sin vilja och vara utsatta för tvångsåtgärder och restriktioner. Aggressivitet är vanligt förekommande på dessa avdelningar och bedöms vara ett problem. En kunskapslucka finns vad gäller vilka patienter och situationer som ökar risken för aggressivitet inom kontexten psykiatrisk heldygnsvård. Syfte: Att identifiera karaktäristiska drag hos patienter med aggressivt beteende och identifiera aspekter som påverkar situationer där hot- och våldsincidenter uppstått inom psykiatrisk heldygnsvård samt syntetisera en förklaringsmodell. Metod: En integrativ litteraturöversikt beståendes av både kvalitativa och kvantitativa artiklar. Materialet analyserades med hjälp av Whittemore och Knafls (2005) arbetsprocess. Resultat: Resultatet genererade i tre huvudteman och tio underteman. Följande tre huvudteman identifierades: patienten som en trigger, vårdmiljön som en trigger och personalen som en trigger. Diskussion: Metoden diskuteras utifrån begreppen: trovärdighet, pålitlighet, bekräftelsebarhet och överförbarhet. Resultatets huvudfynd diskuteras med stöd av tidigare forskning och i relation till Phil Barkers teori tidvattenmodellen. / Background: The care environment within psychiatric inpatient care has been described to create different emotions and is characterized as a hard environment where patients sometimes are treated against their will and can be exposed to coercive measures and restrictions. Aggressiveness is common at these wards and is considered a problem. There is a knowledge gap when it comes to patients and situations that increase the risk for aggressiveness in the context of psychiatric inpatient care. Aim: To identify characteristic features of aggressive patients and to identify aspects that effects situations where threats and violence has occurred in psychiatric inpatient care and to synthesise an explanatory model. Method: An integrative literature overview containing both qualitative and quantitative articles. The data were analysed using Whittemore and Knafl’s (2005) working procedure. Results: The result generated in three main themes and ten subthemes. Following three main themes were identified: the patient as a trigger, the care environment as a trigger and the staff as a trigger. Discussion: The method is discussed in relation to these concepts: trustworthiness, dependability, confirmability and transferability. The results are discussed with support of previous research and in relation to Phil Barker's theory the Tidal model.

Bakgrund: Gungstolsterapi som omvårdnadsåtgärd är outforskat inom den psykiatriska heldygnsvården. Vetenskapliga studier av den typ av gungstol som här studerats har inte gått att hitta. Syfte: Syftet med studien var att utvärdera gungstolsterapi som omvårdnadsåtgärd vid en psykiatrisk heldygnsvårdsavdelning. Metod: En naturalistisk studie med både kvantitativa och kvalitativa inslag genomfördes. Under studieperioden fick patienter som vårdades på en psykiatrisk heldygnsvårdsavdelning lämna självskattningar på en VAS-skala avseende sitt mående före och efter genomförd gungstolsterapi. Patienterna kunde också lämna en skriftlig kommentar om gungningen. Resultat: Resultatet visar att deltagarna skattat en genomsnittlig förbättring motsvarande 16%-enheter i sitt generella mående efter genomförd gungning. Genomsnittliga gungtid var 33 min/gungtillfälle. Majoriteten av patienterna som deltog i studien har bipolär sjukdom. Många deltagare föredrog att gunga en viss del av dygnet. Innehållsanalysen av kommentarerna ledde till att fem kategorier bildades som sammanfattades i temat "En stol som berör". Den genomförda studien visar att patienterna generellt sett upplevde ett ökat välbefinnande efter gungstolsterapin. Studien visar också att inga allvarliga händelser inträffat vid användningen av gungstolen. Resultatet i de båda delarna av studien harmonierar väl med varandra. Slutsats: Studien ger underlag att rekommendera patienter gungstolsterapi för att förbättra sitt mående eller i symtomlindrande syfte. Genomgången visar att många patienter har individuella preferenser för sitt gungande. Gungstolsterapi bör ses som en hälsofrämjande egenvårdsåtgärd som patienten kan utföra dygnet runt och som kan läggas in i patientens vårdplan. / Background: Rocking chair therapy has been poorly researched. There are no scientific research studies where the current rocking chair was evaluated. Aim: The aim of the study was to evaluate rocking chair therapy as a nursing intervention in an inpatient psychiatric setting. Method: A mixed method design, combining quantitative and qualitative approaches, was used. The participants were asked to rate their well-being in a form by using a Visual Analogue Scale (VAS) before and after rocking chair therapy. Participants also had the possibility to leave free text comments in the form. Results: The participants rated a 16% increase in their well-being after using the rocking chair. The average rocking time was 33 minutes. The majority of the participants are diagnosed with bipolar disorder. Many participants preferred to use the rocking chair during a specific time frame every day. The content analysis resulted in five categories and the underlying meaning could be expressed by the theme "Moving emotions". No adverse effects were recorded during the study. Both the quantitative and qualitative analysis show positive results and there are no contradictions in the results. Conclusion: This study support the mental health nurse to recommend psychiatric patients to try rocking chair therapy as a way to increase well-being or reduce distress, it is also a method well suited for self-management. Each patient has his/her own preferences for using rocking chair therapy. The use of rocking chair therapy can easily be included in the patient’s personal care plan.

Bakgrund: Patienter med psykisk ohälsa har ofta flera sjukdomstillstånd samtidigt och har en ökad risk att drabbas av somatisk samsjuklighet. All hälso- och sjukvård avser att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar. Sjuksköterskor bör därför arbeta för god omvårdnad och ha ett helhetsperspektiv. Den somatiska vården för patienter med psykisk ohälsa och samtidig somatisk samsjuklighet är bristfällig och kan leda till att patienterna får en sämre vård och hälsa. Sjuksköterskor saknar ofta kunskap när det gäller att vårda dessa patienter och det saknas ofta etablerade arbetsprocesser inom den psykiatriska heldygnsvården.  Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors upplevelse av att vårda patienter med somatisk samsjuklighet inom psykiatrisk heldygnsvård. Metod: Studien var en intervjustudie med kvalitativ ansats. Tretton sjuksköterskor intervjuades med hjälp av semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna analyserades med en kvalitativ innehållsanalys på latent nivå.  Resultat: Det framkom fyra teman; Ett åtagande i en miljö som inte är rustad, En avancerad men utmanande uppgift, Ett ansvarsfullt men utsatt uppdrag, Ett pålitligt och fullständigt vårdande genom erfarenhet och samarbete. Till dessa anknöts det vidare åtta sub-teman. Slutsats: Vårdandet av patienter med somatisk samsjuklighet inom den psykiatriska heldygnsvården är komplext. Resurser och en tydlig ansvarsfördelning för patientens samlade vårdbehov saknas, vilket påverkar patientens möjlighet till adekvat vård. Sjuksköterskan bär ett tungt professionellt och etiskt ansvar för såväl den somatiska som den psykiatriska vården och känner sig utsatt och ensam. Införande av reflektion på arbetsplatsen ses som en möjlighet i att förebygga sjuksköterskors ohälsa. Ledningen anses även behöva utveckla tydliga strukturer kring ansvarsfördelning för vårdpersonalens arbete, för att göra sjuksköterskans roll i den psykiatriska heldygnsvården mer synlig och på så sätt förhindra utsatthet. Den psykiatriska slutenvården anses vara i behov av att rustas upp resursmässigt, dels med kunskap, material och logistiska resurser för att ha förutsättningar att kunna bedriva en god vård för patienter med somatisk samsjuklighet. / Background: Patients with mental illness often have several medical conditions at the same time and have an increased risk of developing somatic comorbidity. All health care intends to medically prevent, investigate and treat diseases, and nurses should therefore thrive towards good nursing and have a holistic perspective. The somatic care for patients with mental illness with comorbid somatic diseases is deficient and can lead to patients not receiving adequate care and in the long run, poorer health. Nurses often lack the knowledge to care for these patients and work processes regarding this issue needs to be established.  Aim: The aim was to describe nurses experience of caring for patients with somatic comorbidity in psychiatric inpatient care.  Method: The study was an interview study with a qualitative approach. Thirteen nurses were interviewed using semi-structured interviews. The interviews were analyzed with a qualitative content analysis at a latent level. Results: Four themes emerged; A commitment in an environment that is not equipped, An advanced but challenging task, A responsible but exposed assignment, A reliable and complete care through experience and cooperation. To these, eight sub- themes were attached. Conclusion: The care of patients with somatic comorbidity in psychiatric inpatient care is complex. Both resources and a clear distribution of responsibilities for the patients overall care needs are lacking, which affects the patients’ possibility for adequate care. The nurse has a substantial professional and ethical responsibility for both somatic and psychiatric care and feels vulnerable and alone. The introduction of reflection in the workplace is seen as an opportunity in preventing nurses’ illness. The management is in need to develop clear structures regarding the distribution of responsibilities for the care staffs work, in order to make the nurses role in psychiatric inpatient care more visible and thus prevent vulnerability. Inpatient psychiatric care is considered to be in need of increased resources, consisting of knowledge, materials, and logistical resources in order to be able to provide good care for patients with somatic comorbidity.

Bakgrund: Det är väl känt att fysisk aktivitet har positiva effekter på människans mentala hälsa. Hälsofrämjande arbete kan med fördel påbörjas i den psykiatriska heldygnsvården. Samtidigt är motivationsbrist vanligt förekommande för personer med psykisk ohälsa och då behövs stöd och motivation för att öka patientens möjligheter att främja sin hälsa. Således har sjuksköterskan inom psykiatrisk vård en viktig roll i det hälsofrämjande arbetet. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att främja fysisk aktivitet inom psykiatrisk heldygnsvård. Metod: En kvalitativ intervjustudie användes som metod. Det insamlade materialet utgår från åtta semistrukturerade intervjuer med sjuksköterskor som var yrkesverksamma inom psykiatrisk heldygnsvård i Region Skåne. Efter transkribering analyserades intervjuerna med manifest innehållsanalys enligt Burnard (1996). Resultat: Resultatet presenterades i tre kategorier enligt följande: Inverkan på patientens återhämtning, Sjuksköterskans behov för att arbeta med fysisk aktivitet och Organisatoriska hinder. Slutsats: Studien visar att främjandet av fysisk aktivitet inom psykiatrisk heldygnsvård kan bidra till återhämtning för patienter men möjligheten att arbeta med fysisk aktivitet var begränsad för sjuksköterskor. Studien pekar på vikten av att arbetet med fysisk aktivitet implementeras från organisationen. Stöd från organisationen skulle kunna bidra till att sjuksköterskan får en tydligare roll i det hälsofrämjande arbetet med fysisk aktivitet inom psykiatrisk heldygnsvård. / Background: It is well known that physical activity has positive effects on a person’s mental health. Health promotion work can advantageously start in at the psychiatric ward. At the same time, a lack of motivation is common for people with mental illness, and support and motivation are then beneficial to promote their health through physical activity. Thus, the nurse in psychiatric care has an important role in the health promotion work. Aim: The aim of the study was to illuminate nurses’ experiences of promoting physical activity in psychiatric inpatient care. Method: A qualitative interview study was used as a method. The collected material was based on eight semi-structured interviews with nurses working at psychiatric wards in Skåne county. After transcription, the interviews were analysed using manifest content analysis according to Burnard (1996). Result: The results were presented in three categories as follows: Impact on the patient’s recovery, The nurse’s need to work with physical activity and Organizational barriers. Conclusion: The study shows that the promotion of physical activity in psychiatric wards can contributing to recovery for patients but the opportunity to work with physical activity is limited. The study indicates that there is a need for promotion of physical activity from the organization. Organizational support could contribute to strengthen the nurse’s role in their work of promoting physical activity within psychiatric inpatient care.

Bakgrund: Psykiatrisjuksköterskan behöver ta hänsyn till olika aspekter i sitt värv, alltifrån Sveriges lagar till rådande normer på avdelningen. Informellt tvång som enligt tidigare forskning är ett kulturellt fenomen i psykiatri då personal med påtryckningar försöker få patienten att följa vårdarnas upplägg - inte sällan mot sin vilja. Bärande begrepp: Första begreppet är makt, vilket ger vidare förståelse för mekanismerna bakom vårdens etik. Det andra bärande begreppet är vårdrelation. Syfte: Belysa före detta patienters upplevelse av informellt tvång i psykiatrisk heldygnsvård och dess påverkan på vårdrelationen. Metod: Fallstudie med semistrukturerad intervjuguide utfördes med tre informanter. Intervjuerna transkriberades och pseudonymiserades. Narrativ analys utfördes på intervjuerna. Resultat: Informanternas upplevelser sätts i ett narrativ som börjar vid ankomst till vårdavdelningen och intrycket av att hamna i en onaturlig värld. Vidare skildras händelserna kring vårdens innehåll där känsla av vanmakt dominerar. I slutet reflekterar informanterna kring känslan, förväntningar inför framtida vård och vårdrelationen. Slutsats: Genom att analysera informellt tvång ur ett maktperspektiv kan etiken bakom fenomenet synliggöras. Med psykiatrisjuksköterskans interpersonella kompetens kan hen i det kliniska arbetet med den terapeutiska relationen verka för att minska informellt tvång och därmed maktobalansen och således möjliggöra den goda vården. / Background: The psychiatric nurse has to consider many different aspects while working, from Swedish laws to existing norms in the ward. Informal coercion is according to research a cultural phenomenon in psychiatric inpatient care where nursing staff use pressure techniques to get the patient to comply, often against the patient’s will. Key concepts: Key concepts are used within this paper. The first key concept is power, where we can gain more understanding of the mechanisms of caring ethics. The caring relationship is the other key concept in this paper. Aim: To enlighten former inpatients’ experience of informal coercion and its impact on the caring relationship. Method: A case study using a semi-structured interview guide was performed with three interviewees. The interviews were transcribed and pseudonymized. Narrative analysis was performed on the interviews. Results: The informants' experiences are put in a narrative and start with arrival at the ward and the feeling of entering an unnatural setting. Later the depictions revolve around the content of the given care which evoked feelings of powerlessness. At the end of the narrative the informants describe feelings, expectations of future care and the caring relationship. Conclusion: By viewing informal coercion as a form of excursion of power one can unravel the ethics behind the phenomena. Using the psychiatric nurse's interpersonal competence, she can in the clinical work with the therapeutic relationship strive to reduce informal coercion and thus the imbalance of power and thereby enable the good care.

Bakgrund: Patienter med emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) innebär en stor utmaning för den psykiatriska heldygnsvården. Specialistsjuksköterskorna upplever patienter med EIPS som påfrestande och svårare att vårda än andra patienter. Det innebär en utmaning inte bara för specialistsjuksköterskorna i deras yrke utan också för deras känslomässiga välbefinnande, vilket har en negativ inverkan på kvaliteten på den vård som ges. Syfte: Syftet med studien var att undersöka specialistsjuksköterskors copingstrategier för att vårda patienter med emotionell instabil personlighetsstörning inom psykiatrisk heldygnsvård.    Metod: Kvalitativ metod med induktiv ansats. Data samlades in genom 10 semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna analyserades med hjälp av Burnards innehållsanalys. Resultat: Resultatet visar att specialistsjuksköterskorna använder sig av flertalet copingstrategier. Analysen resulterade i två kategorier och fem subkategorier. Kategorierna var: använda kunskap som stöd samt söka stöd hos kollegor. Subkategorierna presenteras under: att avleda, finna acceptans, finna trygghet i sin professionella roll; bekräftelse från kollegor och lämna över till kollegor.   Slutsats: Copingstrategierna hjälpte specialistsjuksköterskorna i vården av patienter med EIPS och visade sig vara viktiga för att bibehålla deras psykiska hälsa och fortsätta vårda patienterna. Resultatet antyder att copingstrategier spelar en viktig roll i specialistsjuksköterskornas yrkesutövning och att ämnet behöver lyftas fram. Mer utbildning om självkännedom och copingstrategier kan ge specialistsjuksköterskorna ytterliga redskap i att applicera fungerande strategier. / Background: Patients suffering from borderline personality disorder constitutes a great challenge to the psychiatric inpatient care. Mental health nurses experience these patients as more difficult to attend to than other patients. This imposes a challenge not only to the nurses in their profession but also to their emotional wellness thus imposing a negative influence on the quality of the care given.         Aim: The aim of this study was to examine the coping strategies used by the mental health nurse to care for patients suffering from borderline personality disorder within the realms of the psychiatric inpatient care. Method: Qualitative method with an inductive approach. Data was collected through 10 semi-structured interviews processed with the aid of Burnards method of content analysis. Result: The result shows a varied set of coping strategies used by the mental health nurses. The analysis resulted in two main categories and five subcategories. The main categories consist of: Seeking support in knowledge and seeking support from colleagues. The subcategories are presented under: to divert, to find acceptance, to find comfort in their professional role, confirmation from colleagues and tox§x     hand over tasks to colleagues.    Conclusion: Coping strategies helped the mental health nurses in their care of patients with borderline personality disorder and proved to be important to maintain their mental health and ability to provide care. The result implies that coping strategies play an important role in the professional practice of mental health nurses and needs to be emphasized. More education on self-awareness can provide mental health nurses with additional tools to apply effective strategies.

Bakgrund: Stödjande samtal är ett verktyg inom den psykiatriska heldygnsvården som används i behandlande och lindrande syfte med suicidnära patienter. Det konstateras att samtalet var specialistsjuksköterskans viktigaste verktyg inom psykiatrisk omvårdnad. Vid granskning inom ämnet kunde det fastställas att det fanns sparsamt med forskning gällande stödjande samtal med suicidnära patienter i psykiatrisk heldygnsvård i Sverige utifrån specialistsjuksköterskans perspektiv. Syfte: Studiens syfte var att belysa specialistsjuksköterskans erfarenheter av att genomföra stödjande samtal med suicidnära patienter som vårdas i psykiatrisk heldygnsvård. Metod: Studien tillämpar en kvalitativ metod med induktiv ansats och baseras på åtta semistrukturerade intervjuer enligt Graneheims och Lundmans (2004) kvalitativa innehållsanalys. För att inkluderas i studien skulle specialistsjuksköterskan med inriktning psykiatrisk vård ha erfarenhet av stödjande samtal med suicidnära patienter inom psykiatrisk heldygnsvård. Verksamheter bestående av rättspsykiatri samt barn -och ungdomspsykiatri exkluderades ur studien. Resultat: Analysen av datainsamlingen presenterades med temat vikten av ett ömsesidigt möte i samtalet och kategorierna; att vara inkännande, att vara tillgänglig samt samspelets betydelse. Slutsats: För att uppnå möjlighet till ett ömsesidigt möte och ett vårdande stödjande samtal krävs att specialistsjuksköterskor har tid för att kunna bedriva en personcentrerad och patientsäker vård samt för att skapa allianser med patienter inom psykiatrisk heldygnsvård. Det stödjande samtalet styrs av specialistsjuksköterskors erfarenhet och intuition, vilket bidrar till att det stödjande samtalet blir olika för varje individ. Det stödjande samtalet inom psykiatrisk heldygnsvård drabbas om specialistsjuksköterskor inte har någon erfarenhet samt om personalbrist eller tidsbrist förekommer. / Background: Supportive conversations are a tool within the inpatient psychiatric care that is used for the treatment and relieving purpose of suicidal patients. It is established that dialogues were the specialist nurse's most important tool in psychiatric nursing. When examining the subject, it was determined that there was sparingly research regarding supportive conversations with suicidal patients in psychiatric inpatient care in Sweden from the specialist nurse's perspective.Aim: The aim of the study was to shed light on the psychiatric nurse's experiences of carrying out supportive conversations with suicidal patients who are cared for in psychiatric inpatient care. Method: The study applies a qualitative method with an inductive approach and is based on eight semi-structured interviews according to Graneheim and Lundman's (2004) qualitative content analysis. To be included in the study, the specialist nurse specializing in psychiatric care had to have experience of supportive conversations with suicidal patients in psychiatric inpatient care. Departments consisting of forensic psychiatry and child- and adolescent psychiatry were excluded from the study.Result: The analysis resulted in the theme of the importance of a mutual meeting in the conversation with the categories; to be empathetic, to be available and the importance of interaction.Conclusion: In order to achieve the opportunity for a mutual meeting and a caring supportive conversation, the psychiatry nurses must have time to be able to conduct person-centered and patient-safe care and to create alliances with patients in psychiatric inpatient care. The supportive conversation is guided by the psychiatry nurses experience and intuition, which contributes to the supportive conversation being individual. The supportive conversation within psychiatric inpatient care is affected if the psychiatry nurse has no experience and if there is a shortage of staff or a lack of time.