Lokalhistoria är ett återkommande inslag i utbildningen till ämneslärare med ingång i historia på Malmö universitet. Det är dock något som känns förbisett bland verksamma lärare ute på skolorna. Syftet med detta arbete är att undersöka hur ämneslärare i framförallt Malmö arbetar med lokalhistoria i sin undervisning. Vilka konnotationer gör lärarna när de hör begreppet lokalhistoria och vad väljer de att inkludera? Lokalhistoria är från början ett väldigt svårdefinierat begrepp. Vilka geografiska gränsdragningar görs för att något ska få kallas lokalhistoria? Är geografin ett viktigt kriterium för att något ska få vara lokalhistoria? Begreppet kommer därför att analyseras och diskuteras. En svårighet med detta arbete är att det inte finns någon fast definition av vad lokalhistoria är. Begreppets skiftande roll genom historien och framförallt i styrdokumenten har både försvårat och varit utmanande. Styrdokumenten som gäller för den svenska skolan idag ger lärare en enorm frihet. Denna frihet kan främja både kreativitet hos verksamma lärare men den är även orsaken till att undervisningen ser så olika ut mellan olika delar av landet. För att analysera resultatet av de intervjuer som gjorts i detta arbete har teorin grundat sig i begreppen historiemedvetande och historiebruk. Dessa begrepp har fungerat som ramverk för bearbetningen och kodningen av resultaten. Studien grundar sig i semistrukturerade intervjuer med verksamma lärare som undervisar i historia på varierande nivåer inom svensk skola. Resultatet är inte allt för olikt den tidigare forskning som gjorts inom detta fältet. Markanta olikheter från den tidigare forskningen går dock att urskilja i hur lärare väljer att implementera lokalhistoria i sin undervisning beroende på ålder, verksamhet och intresse. / Local history is a recurring feature in the history teacher program for upper secondary school at Malmo University. It is, however, something that feels overlooked amongst practicing upper secondary school teachers. The purpose of this paper is to investigate how these teachers, in Malmo especially, work with, and use local history in their classes. Which connotations do teachers make when they hear the term local history and what do they choose to include in their classes? Local history is from the start a difficult term to define. Which geographical boundaries have to be set for something to be classified as local history? Is geography even an important criteria for something to be called local history? The term local history will therefore be analysed and discussed in this essay. One difficulty while working on this paper was the knowledge that there is no fixed definition of what local history is. The ever changing role the term has played throughout history, and in the guidelines for Swedish schools in particular, have both been difficult and challenging. The guidelines for Swedish upper secondary school today enables substantial freedom for teachers. This freedom can promote the creativity of the teachers but it is also the reason why teaching can vary as much as it does between different parts of the country. In order to analyse the results of the interviews conducted in this paper the theoretical framework has been based on the concepts of historical consciousness and the use of history. These concepts have served as the framework for processing and the coding of the results. The paper is basing its results on semi-structured interviews with teachers who are active at different levels within the Swedish school system. The results do not differentiate much from previous studies made within this field. Major differences can however be seen in how teachers choose to work with local history depending on the age of their students, type of institution they teach at, as well as their own personal interests.

Att utveckla elevers historiemedvetande är en central utgångspunkt i kursplanen för historia. Samtidigt ger skolmyndigheter och lärare uttryck för svårigheten med att lära ut och utvärdera historiemedvetande, och lyfter främst problematiken med att förena de didaktiska frågorna ”varför” och ”hur”. Ett didaktiskt verktyg som genom forskning har visat sig ha positiva effekter på utvecklandet av elevers historiemedvetande är skönlitteratur. Studiens intresse ligger i att synliggöra hur arbetet med skönlitteratur i historieundervisningen kommer till uttryck i praktiken, där syftet blir att undersöka hur lärare använder sig av skönlitteratur i utvecklandet av elevers historiemedvetande. Resultatet baseras på kvalitativa intervjuer med tre grundskollärare som alla undervisar i So-ämnena och använder sig av skönlitteratur i historieundervisningen. Den insamlade empirin har sedan analyserats med utgångspunkt i den historiedidaktiska teorin med fokus på historiemedvetande som centralt begrepp. Studiens resultat visar att lärarna använder skönlitteratur för att ge eleverna en förståelse för historia och sambandet mellan dåtid, nutid och framtid. Genom att skönlitteratur sätter in de historiska faktakunskaperna i ett narrativ blir de mer lättillgängliga och levande för eleverna. För att detta ska ske krävs det att boken fyller ett syfte, att innehållet sätts i relation till andra källor och bearbetas i en social lärandemiljö. Samtidigt visade resultaten att arbetet är en tidskrävande process som hade underlättats av ett tydligare kollegialt samarbete där eleven sätts i centrum. Utöver detta visade resultaten att lärarna oftast använde skönlitteratur som ett komplement till lärobokens platta framställning av historien. När lärarna försökte möta de språkligt svaga eleverna med alltför lättlästa böcker riskerade syftet med användandet att försvinna då den historiska berättelsen är så pass förenklad att den inte tillför något utöver det läroboken redan erbjuder.

Syftet med detta arbetet har varit att få kunskap om unga elevers historiemedvetande och tidsuppfattning, då vi genom denna kunskap kan anpassa undervisningen efter hur eleverna utvecklar sitt historiemedvetande på bästa sätt. Genom att undersöka och sammanställa olika vetenskapliga källor har vi i denna kunskapsöversikt strävat efter att få svar på två frågor: Vad säger tidigare forskning om historiemedvetande hos elever i årskurs F-3 när det gäller tid? samt Hur kan man använda kunskapen om elevers historiemedvetande i sin undervisning?Detta har genomförts genom att undersöka redan existerande forskning utifrån frågeställningarna. För att hitta relevant forskning har vi använt oss av olika databaser med ett antal olika förutbestämda sökord. Resultatet visar att elever i de yngre årskurserna har svårt att uppfatta historisk tid. Det är bland annat på grund av att förståelsen av kalendarisk tid och klockan utvecklas i senare år. Noggrant övervägande av den didaktiska delen av historieundervisningen bör ske så att alla elever fångas upp och utvecklar en förståelse för historia och allt som rör ämnet. En reflektion kring läroplanen och dess föregångare får oss att inse hur undervisningen och det centrala innehållet av historieämnet inte har förändrats särskilt mycket på många år. Denna kunskapsöversikt kan vara till hjälp för andra lärarstudenter i deras kunskaps- och praktiska utveckling.

Mycket forskning pekar på att elever har svårt för att koppla samman då-nu-sedan. Blanddessa finns det en rapport från skolinspektionen, gjord 2015 på grundskolan, som pekarpå att eleverna visar goda kunskaper i referenskunskap, men att deras förmåga attorientera sig i tid inte visas lika tydligt. Med detta som bakgrund har vi därför valt attundersöka om det också ter sig i gymnasieskolan med hjälp av historiemedvetande ochbegreppets utveckling som teori. Inom det teoretiska ramverket används bådeupphovsmännen Jeismann och Rüsen, men också senare didaktiker som tolkat derasdefinitioner av begreppet. För att besvara vårt syfte och frågeställning som berör, hurlärare anser att de och deras undervisning förhåller sig till förmågan att orientera sig i tid,har vi använt oss av kvalitativa metoder, såsom semi-strukturerade intervjuer ochobservationer. Under tre tillfällen har vi samlat ihop material från två olikagymnasieskolor, med tre olika lärare. Dessa har inkluderat två historia 1b klasser och enhistoria 2b. Sedan har materialet sammanställts i ett resultat som sedan analyserats medhjälp av en hermeneutisk ansats. Resultatet visade sig att elever har svårt för förmågan attkoppla samman då-nu-sedan och att det inte beror på att undervisningen inte germöjligheter och tillfällen att utveckla detta. Snarare verkar det bero på bristandeförkunskaper och en oförmåga att orientera sig i sin egen tid, något som kommer att kallasför tidsmedvetande. Genom arbetet kan vi se hur lärare förhåller sig till orientering i tidoch hur de anser att man kan applicera detta för att utveckla elevers historiemedvetande.

Sammandrag I denna text har vi arbetat med frågeställningarna -Vad säger forskningen om yngre barns tidsuppfattning? - Hur bildas ett historiemedvetande hos yngre barn?Vi använder oss av formuleringen yngre år i denna text och frågeställning, med det menar vi barn från förskoleklass till årskurs 3, F-3. För att finna svar på vår fråga har vi använt oss av vetenskapliga artiklar, doktorsavhandlingar, licentiatavhandlingar och till viss del böcker. Genom noggrant urval har vi valt att fokusera på de texter som kompletterar varandras resultat, samtidigt som de argumenterar fram sina slutsatser på olika sätt. Detta undersökande arbete baseras på tidigare forskning, vetenskapligt grundade texter och böcker. Vårt syfte med detta arbete är att öka vår kunskap om hur barn och elever uppfattar tid och historisk tid samt hur vi kan arbeta med detta i skolans värld. Då denna fråga även ställer frågor om barns utveckling såväl som hur deras sinne fungerar, anser vi att ämnet är oerhört viktigt samt intressant för oss som ska undervisa barn i grundskolans tidigare år och ämnet historia. Resultatet av arbetet har påvisat att barn i de yngre åren har svårt för tidsuppfattning, det är först i vid elva års ålder som de har skapat sig en förståelse för tidsbegrepp som då-, nu-, och framtid. Denna kunskap är viktig för att kunna utveckla ett historiemedvetande som grundar sig på att kunna förflytta sig i tiden. Slutsatsen vi kommit fram till under arbetets gång är att tidsuppfattning och historiemedvetande går hand i hand och en förståelse för då-, nu- och framtid är en utvecklingsprocess.

Syftet med uppsatsen är att undersöka vilka utvecklingsmöjligheter det finns för skolan och historieundervisningen om man sätter den mänskliga hjärnan i centrum. Berättade som metod i historieundervisningen presenteras närmare och en diskussion om identitet som begrepp och verktyg i undervisningen avslutar undersökningen. Studien syftar till att väva samman neurovetenskapens område med historiedidaktikens fält. Metoden för uppsatsen bygger i första hand på insamlad fakta från olika forskningsområden: neurovetenskaplig forskning, kognitionsvetenskap, psykologi, kognitiv psykologi, filosofi samt studier i historiedidaktik. Resultatet bygger på en diskussion som sammanställer forskningen och ger förslag på hur forskning kring hjärnan kan utnyttjas för att forma en mer enhetlig skolverksamhet.

No description available.

Textbooks have long constituted, and still constitute, a commonly used type of teaching material for history teaching in Swedish schools. Since the Swedish school reform of 2011, the curriculum for the history subject has undergone a substantial transformation. Part of this curricular transformation was the inclusion of content, goals and criteria connected to how individuals and groups use, and have used, history for different purposes, in Swedish called historiebruk, which freely translates to the usage of history. This study set out to investigate if, and how, textbooks underwent adaptations between editions published before and after the school reform, in order to include content relevant for this new addition to the history subject in its new curriculum. These additions were also analysed concerning how they portrayed use of history in comparison with contemporary research and the curriculum for the history subject. Three textbook brands were studied, and included editions published both before and after 2011, as a point of reference for the adaptations made between editions. The results imply that the adaptation to include content relevant to usage of history has so far been limited. Furthermore, results suggest that the manner of which textbooks portray use of history is often critical in nature, and that they regularly do this with negative undercurrents. Additionally, results showed that the examples of history usage are limited to a European context, and are mainly existential and ideological in nature.

Syftet med undersökningen är att ta reda på vilka historiebruk barnförfattare använder sig av när de skriver om historia och att ta reda på vilket historiebruk barnen uppfattar i skönlitterära böcker samt vilka historiska aspekter i skönlitteraturen som barn intresserar sig för. Målet är att bli medveten om det finns ett specifikt historiebruk som lockar barn att läsa skönlitterära böcker med historiska aspekter. Jag har valt att inte direkt undersöka skönlitteraturen i undervisningen utan istället fokusera på författarnas val av historiebruk och elevernas intresse av de olika bruken. Forskningen består av kopplingar till flera olika forskningsresultat samt forskningsbaserade definitioner av historiska begrepp. För att ha möjlighet att på ett vetenskapligt sätt undersöka historiebruket i skönlitteraturen samt barnens uppfattning av historiebruk tog jag hjälp av Ulf Zanders definitioner av historiebruk i boken Fornstora dagar, moderna tider. För att ta reda på barns intresse kring uppfattning av historiebruk i skönlitteraturen intervjuade jag barn i åldrarna 9år och 12 år och gjorde även analyser av skönlitterära barnböcker från olika tidsepoker och med olika historiebruk. Det jag kom fram till i mina analyser av läromedel var att det inte finns något generellt historiebruk som samtliga barnförfattare använder sig av. De historiebruk som uppkommer oftast är det existentiella och det politisk-pedagogiska. Den slutsatsen baserar jag på att flera författare valt att skriva om en huvudperson som genom sina iakttagelser av historien tar beslut som leder till konsekvenser av framtiden. I en strävan att få läsaren att känna igen sig i historien använder flera författare sig av det existentiella historiebruket. Genom min undersökning har jag dock även kommit fram till att det inte nödvändigtvis är själva historiebruket i den skönlitterära texten som skapar ett intresse hos barnet att läsa texter om historia utan mer upplägget av berättelsen och spänningen av att färdas genom tid och rum. Forskare som spelat en betydande roll i min undersökning är bland annat Peter Aronsson, Ulf Zander och Klas-Göran Karlsson som forskat om historiebruk och historiemedvetande. Joel Rudnert som redogör för sin forskning om Historia i grundskolans tidiga år i boken Utbildningsvetenskap för grundskolans tidiga år. Rudnert skriver bland annat om för och nackdelar med att använda sig av historiska berättelser i klassrummet och om barns förmåga att uppfatta historia och tolka historia. Gunn Imsen är också en av de forskare som fått en stor betydelse för min undersökning. I boken Elevens värld skriver hon om barns tankegångar kring omvärlden och deras identitetsskapande. Resultatet utifrån mina intervjuer visade att mina hypoteser kring vad barnen väljer att läsa inte stämde överrens med barnens faktiska skönlitterära intressen. De flesta barn föredrog att läsa skönlitteratur som baserades på människors känslor och beteende, det vill säga historia på individnivå. Det var bara ett få tal barn som gav indikationer på ett intresse av skönlitteratur som baseras på historiska händelser. Dessa böcker beskriver dock i stor utsträckning fortfarande individen i historien Titanic är ett exempel på en sådan skönlitterärbok. Det jag kom fram till utifrån rådande forskning och intervjuer var att skönlitteratur är ett bra sätt att hjälpa barnen att skapa ett intresse för historia men att texterna bör handla om den lilla människan i historien och ha någon koppling till barnets samtid eftersom det är de faktorer som barn intresserar sig för av historien.

Arbetet är en studie av om det i en filmskapandeprocess av en historisk film skapas möjligheter för elever att träna och utveckla en förmåga i en lärprocess. Syftet har varit att ta reda på om och när eleverna i de olika momenten av filmskapandeprocessen får möjlighet att träna och utveckla sin förmåga. För att kunna ta reda på ovanstående har jag designat ett arbetsområde där eleverna skulle göra en film om en historisk händelse. I detta fall andra världskriget. Arbetsområdet är designat utifrån att eleverna ska arbeta kollaborativt med filmskapandets olika moment. Jag har genom en deltagande observation följt fyra flickor i årskurs 9 som frivilligt ställt upp som informanter i deras arbete med att göra filmen. Resultatet visade att filmskapandeprocessens olika moment ledde till att eleverna diskuterade och samtalade om vad jag tolkat som historiekultur, historiemedvetande och historiebruk. Utifrån dessa samtal och diskussioner uppstod mekanismer för att kollaborativt lärande skulle kunna ske. Då designen av arbetet med filmskapandet ledde till att eleverna återkommande fick diskutera, samtala och reflektera kring de historiedidaktiska dimensionerna i olika lärsituationer, fick eleverna möjlighet att träna och utveckla sin förmåga över tid i en lärandeprocess. Slutsatsen som jag dragit av min undersökning är att elevernas förmåga förmodligen inte hade fått möjlighet att utvecklats lika mycket om de gjort motsvarande uppgift på egen hand samt att kollaborativt arbete mellan eleverna är att föredra för att de ska få möjlighet att utveckla sina förmågor, detta eftersom de då kan interagera med varandra utifrån dessa. Jag drog också slutsatsen att elevernas förmåga tränas som bäst när de får kommunicera historia istället för att konsumera historia.