This essay sheds light on the protest events in connection with the Davis-Cup matches in Båstad in 1968 and 1975. They are relatively close in time, touch on the same sports competition, similar issues, engage largely the same group of protesters and were the subject of enormous media interest. When looking at the events in Båstad in a retrospective light, the event in 1968 is reflected much more strongly than the event in 1975, in this essay this imbalance will be examined in more detail. The main purpose of the essay is to, based on articles in Svenska Dagbladet and Dagens Nyheter, comparatively investigate how these newspapers may have shaped the historical image of the events in connection with the Davis Cup matches in Båstad in 1968 and 1975. The theoretical framework is based on framing theory, which shows how media's representations of reality affect people's perceptions, how media, in some ways but not others, reproduces and disseminates different power centers’. The choice of the theoretical framework rests on the thesis that the newspapers' depiction of the events created a historical picture of them. The newspapers visualize the reality according to preferences that they find to be rewarding now. The essay's methodological starting point is both quantitative and qualitative as it consists of a conventional content analysis on the one hand and is inspired by a quantitative four-step model that is connected to the framing theory on the other. The results show that the framings of the newspapers can be linked to the different course of events of the protests, as well as the modernization of social institutions, in particular sports. In 1968, the white sport was still white, but the events in Båstad nullified the possibility of seriously claiming that sports and politics did not influence each other. The similar framings of the newspapers in 1975 also show how far the abolition of authority had come. Sport was opened to the world and to politics, modernized and democratized and is today more democratically governed than before.

Syftet med vårt arbete är att undersöka vad forskning säger om hur skönlitteratur och film kan hjälpa elever att öka sitt historiemedvetande inom historieämnet. Att undervisa så att eleverna blir engagerade och motiverade inför ett arbete inom ett speciellt område kan vara utmanande men är också avgörande för att de ska kunna ta åt sig ny information. Vi vill därför försöka ta reda på om skönlitteratur och film kan hjälpa eleverna att skapa sig en koppling till historieämnet så de kan fortsätta utveckla deras historiemedvetande. Vår metod har utgått från sökningar i databaserna ERC, ERIC och Swepub utifrån specifika sökord. Resultaten visar på många positiva fördelar med att använda film och skönlitteratur i klassrummet för att öka elevernas historiemedvetande. Detta under förutsättning att eleverna lär sig att kritiskt granska den information som förmedlas och att filmerna och skönlitteraturen ska inte användas fristående, utan att de bör användas tillsammans med andra läromedel.

As a future teacher you need to make your students understand and realize that history is repeating itself. Frequently, as teachers this results in us providing examples such as how Napoleon and Hitler tried to invade Russia and how both ended up failing their sought-outquest. Time of despair is typically moments of the history and past which later will show in our history books and we teach our children in school. In the society today, a pandemic has spread around the world. World hunger and war are no longer the main news filling our tv screens. The pandemic is showing everywhere in media and might be equally terrifying to think about in both a medicinal point of view as in an economical. The horrors that a pandemic brings affects the society in many ways. Time of uncertainty, both to our health and economical status are effects of the pandemic and one way of understanding the gratitude which situations such as a pandemic brings is to teach our students about pandemics of the past. The Spanish flu was a pandemic which affected the world approximately one century ago, and its characteristics seem to resemble the modern-day corona pandemic. In today´s society, we are attained by media from several angles some of which are through social media. In many ways these global platforms are a main part of our source of acquired news through internet´s global characteristics of being instant and easily accessible. To teach diseases such as the Spanish flu and the corona virus, it is easier to use examples and materials which the students understand and use. Magazines was the “present day” information providing source which we used, and still is to some extent in today´s society. However, with the growing online-based society the tool of providing information through magazines is slowly progressing to becoming outdated.  Therefore, in this study, a comparison between the two pandemics will be made through data collected from the magazine; Hallandsposten from 1918, and the social media platform;Instagram in 2020, will be presented. The study will focus on both medias way of portraying the different pandemics, both in an economical point of view through advertising and through the two medias way of depicting the two pandemics.

No description available.

Skolverksamheterna i Sverige är en spegling av samhället där sociala och kulturella möten frodas och ska hjälpa elever att utveckla förståelsen för en kulturell mångfald i en globaliserad värld. Historieundervisningen ska bidra till att elever får förståelse för olika kulturella sammanhang och levnadsätt. De ska även få olika perspektiv på hur historien har och kommer att påverka människans identitet, föreställningar och värderingar. Den här studien har därför haft sin utgångspunkt i att undersöka hur historieundervisningen bedrivs i en mångkulturell skola med ett interkulturellt perspektiv med inriktning till årskurs 4–6. Identitetsfrågan har även lyfts då den har en viktig roll i elevers egna identitetsbildningar genom historieundervisningen i och utanför skolan. Syftet med studien var att undersöka vad forskningen säger om den interkulturella undervisningen inom historieämnet i en mångkulturell skola och hur elevers identitet påverkas. Studiens arbete baseras på en litteraturöversikt som visar vetenskaplig forskning kring det området som belyst genom olika databassökningar och kedjesökningar. Den interkulturella undervisningen inom historieämnet är något som alltid behöver utvecklas och arbetas flitigt med i skolan. Mångfalden som ökar i samhället påverkar skolan idag där vi kan se att det mångkulturella klassrummet är omöjligt att undgå. Med tanke på det påverkas det interkulturella lärandet där ömsesidig respekt, jämlikhet, öppenhet och respekt är etiska värden som uppmärksammas för interkulturalitet. Det har framkommit att historieundervisningen kan påverka elevers identitet. De mångkulturella klassrummen gör att identitetsfrågan blir ständigt mer betydande där skolan, lärare och samhälle spelar en viktig roll för elevers identitetsskapande.

Textens syfte är få en bild av mellanstadieelevers historiemedvetande och huruvida de känner att historieämnet är relevant och motiverande för dem att lära sig. Detta undersöks genom att besvara frågorna; Vad och hur berättar mellanstadieelever om historia, både från undervisning i skolan och andra kontaktytor? Uppfattar eleverna att historiekunskaper kan användas i resonemang om då, nu och sen? På vilket eller vilka sätt? Upplever eleverna att historieundervisningen är relevant och motiverande och hur kan undervisningen utformas för att uppnå detta? Det är ett utbrett problem att historieundervisningen i skolan inte förmedlar vikten av historisk kunskap. Eleverna ges inte de verktyg de behöver för att utveckla en förmåga att se hur historiska kunskaper kan och bör användas för att förstå världen idag samt att det vi gör idag är historia imorgon, vad som kallas ett historiemedvetande. Saknas detta riskerar ämnet att bli meningslöst och kunskapen ses som kuriosa. I texten resoneras det om hur historiemedvetande, känsla av relevans och motivation att lära hör ihop. För att bevara frågeställningarna och syftet har det gjorts en översikt av forskningsläget och en intervjustudiesom utgörs av gruppintervjuer med elever i en årskurs 5. Forskningen på området visar att den historia som barn möter utanför skolan gör ett större avtryck än den formella historieundervisningen de får i skolan. Historien i skolan gynnas av att inte enbart vara narrativ utan bör innehålla praktiska moment och verkliga historiska ting och källor. Intervjuerna analyseras ur ett hermeneutiskt perspektiv och jämförs med forskningsläget. Av intervjuernaframkommer det att historiemedvetande inte främjas i de deltagande elevernas undervisning,men det finns ändå en viss motivation att lära sig historia för vissa elever då de tycker att det är roligt. Elevernas redogörelser visar vikten av att arbeta annat än narrativt med historia och i bästa fall hade skolundervisningen kombinerats med historia som går att möta utanför skolan, så som museer eller elevernas släkthistoria.

Den här studien analyserar historielärares avsikter med att använda film i sin undervisning i gymnasieskolan. Syftet är att undersöka lärarnas deklarerade avsikter och jämföra dem med historieämnets övergripande mål samt elevernas respons till filmanvändning i klassrummet. Analysen tar hänsyn till begreppen historiemedvetande, historiekultur och historiebruk för att uppskatta huruvida lärarna är medvetna om sambanden mellan dessa begrepp när de planerar och genomför filmvisningar. Dessutom lyfts det fram en diskussion kring relationen mellan historisk film och historievetenskap utifrån litteraturens insikter om de genetiska och genealogiska perspektiven. Studiens metod tillämpar en kvalitativ innehållsanalys av intervjuer med två gymnasielärare samt en av deras elever. Resultaten visar att lärarnas avsikter med filmanvändning har en direkt koppling till 3 utav 5 övergripande mål för historieämnet i gymnasieskolan. Samtidigt kan man identifiera i deras svar en kunskap om filmanvändning som i allmänhet överensstämmer med denna studies teoretiska ramverk rörande historiedidaktik. Det här konstateras i elevens upplevelser med filmvisning. Studiens slutsatser visar att lärarna har en professionell inställning och en historievetenskaplig insikt gentemot filmanvändning i sin undervisning, vilket bekräftas ”från andra sidan klassrummet” med elevens svar. Slutligen föreslås det fortsatt forskning kring ämnet som må fokusera på fler och mer varierade upplevelser.

Studiens syfte är att beskriva och kritiskt analysera historielärares tal om sin undervisning i relation till läroplanens mål om historiemedvetenhet, kulturmöten och mångfald för historia i årkurs 6. Genom att fördjupa oss i lärarnas utsagor har det varit möjligt att definiera ett antal diskurser i historielärares tal om sin undervisning i årskurs 4–6. Studien baseras på intervjuer med fem lärare som arbetar i tre olika kommuner och deras berättelser är fundamentet för analysen. För att genomföra analysen har kritisk diskursanalys använts som verktyg.  Studiens centrala resultat är att lärarnas tal utgår från att det vill elevernas bästa, samtidigt som det blir uppenbart att den interkulturella pedagogiken inte sätter sin prägel på undervisningen. Utöver detta framträder postkoloniala föreställningar genom uttryck som ”vi” och ”de andra” i lärarnas tal. Därav går det att identifiera två diskurser gällande interkulturell pedagogik, diskursen om ”vi” och ”de andra” samt den homogena kontra heterogena diskursen och dess påverkan för praktiken. Detta kan potentiellt leda till en historieundervisning som reproducerar etnocentriska normer och andrafierar icke-svenska elever.  Studiens kunskapsbidrag är därmed för det första av betydelse för att medvetandegöra lärare om olika förgivettagande och normer som artikuleras och vilka konsekvenser detta kan få för eleverna. För det andra bidrar studien till att belysa komplexiteten i historielärarnas uppdrag och hur politiska beslut så som läroplanens utformning utgör betydande utmaningar för den yrkesaktiva läraren, vilket igen innebär implikationer för möjligheten för interkulturell historieundervisning.

Syftet med vår kunskapsöversikt är att ta fram ett forskningsunderlag för hur vi somframtida historielärare kan arbeta i vår undervisning för att utveckla elevers interkulturellakompetens. Frågeställningen till vår kunskapsöversikt är vad tidigare forskning säger omhistorielärares metodiska arbete för att utveckla elevers interkulturella kompetens.Vårt resultat har visat att arbetet med interkulturell kompetens är nära kopplat tillhistorielärares arbete med att utveckla elever historiemedvetande. Genom attoperationalisera ett historiemedvetande med de narrativa komponenterna att erfara, tolka ochorientera och ställa dem i relation till den interkulturella kompetensens tre dimensionerkunskaper, färdigheter och attityder, kan lärare utveckla ett metodiskt ramverk för att tydliggöraen interkulturell kompetensutveckling i sin undervisning. Vårt resultat har också visat atthistorielärare kan arbeta normkritiskt med skolans centrala innehåll och läroböckershistoriska innehåll och på så sätt synliggöra etnocentriska tendenser i historiska narrativ.Forskning har även visat att ett systematiskt arbete med att öppna upp historiska berättelseroch låta elever tolka dem genom olika kulturella perspektiv kan bidra till en interkulturellkompetensutveckling.I vår slutsats konstaterar vi att det finns ett flertal metodiska förhållningssätt somhistorielärare kan använda sig av för att bidra till elevers interkulturella kompetens genomhistorieundervisningen. I diskussionen reflekterar vi över de svårigheter och utmaningarsom finns med interkulturell historieundervisning, där vi bland annat belyser en brist påforskning där interkulturell kompetensutveckling har undersökts i klassrumsmiljöer. Viavslutar detta arbete med att presentera ett framtida examensarbete där vi avser att göraempiriska fältstudier för att ta reda på hur historielärare arbetar för att främja eleversinterkulturella kompetensutveckling i sin undervisning.

Ett av skolans uppdrag är att bedriva en interkulturell undervisning som främjar ett mångkulturellt klassrum och samhälle. Trots detta finns omfattande forskning som tyder på att ämnesinnehåll och läromedel har en eurocentrisk utgångspunkt. Vårt syfte är att finna strategier för hur historielärare kan genomföra en identitetsskapande interkulturell undervisning utifrån styrning och tillgängliga läromedel. Genom studien finner vi användbara strategier för att bedriva en undervisning som matchar skolans interkulturella uppdrag. Kvalitativa intervjuer med fyra historielärare i två olika högstadieskolor, i två olika kommuner, användes för att se hur det interkulturella uppdraget kunde genomföras i praktiken. Intervjuerna analyserades med hjälp av Johanssons teorier om interkulturell historisk kompetens och Johanssons modell om interkulturell undervisning med teorier från Dunn, Nordgren, LaSpina och Banks. Resultaten har analyserats utifrån den orienterande kompetensen i historiemedvetandet, kopplat till en genetisk eller genealogisk utgångspunkt för undervisningen. Resultatet visar att lärarna har en vilja att bedriva en interkulturell historieundervisning och studien finner flera möjliga strategier som utifrån de teoretiska ramverken klassas som interkulturella. Studien finner även att lärarna upplever svårigheter för detta, kopplat till deras tillgängliga läromedel, tid och centrala styrningar.