Introduktion/bakgrund: Balans är en kombination av motoriska och sensoriska system som alla måste fungera väl för att människan ska klara av även enkla uppgifter, det går att mäta både genom dynamiska rörelser och statiska positioner på kraftplattor. I de motoriska systemen ingår muskler och denna studie fokuserar främst på bålens muskulatur som alltid måste arbeta för att motverka fall vid både frivilliga och ofrivilliga tyngdförflyttningar. Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka ifall en ökning i bålstyrka leder till ökad balansförmåga hos friska individer samt vilken träningsform som ökar bålstyrkan mer av statisk eller dynamisk. Metod: Studien hade en prospektiv experimentell design i form av en randomiserad kontrollerad studie där deltagarna (n=12) har delats in i tre grupper. En grupp fick träna dynamisk bålmuskulaturträning i form utav knäböj, en grupp fick träna statisk bålstyrka i en form av plankträning och en kontrollgrupp som inte tränade något alls. Interventionen pågick i 4 veckor där den dynamiska grupper fick träna knäböj två gånger i veckan med 3 set om 8RM och den statiska fick träna en plankvariant på 1 minut gånger 3. Båda grupperna höjde sin progression efter halva tiden. Tester på balans och bålstyrka utfördes före och efter interventionstiden. Resultat: Den dynamiska gruppen visade på majoriteten sämre resultat på balans medan den statiska visade en majoritet på förbättringar. Alla grupper visade dock på förbättringar i bålstyrka. Den dynamiska gruppen hade den största förbättringen på bålstyrka. Inga statistisk signifikanta resultat kunde visas. Konklusion: Denna studie visar på att statisk bålmuskulaturträning kan gynna balansen och att dynamisk träning i form utav knäböj kan stärka bålmuskulaturen. Däremot så saknas det statistik signifikans i denna studie på grund av litet urval samt kort interventionstid. Vidare studier behövs med större urval och längre tid för att påvisa effekterna av statisk och dynamisk bålmuskulaturträning gällande balans.

<p><strong>Syfte </strong></p><p>Syftet med föreliggande studie var att studera korrelationen mellan EMG-respons och effektutveckling i samband med genomförande av knäböj.</p><p><strong>Metod</strong></p><p>Fyra manliga testpersoner deltog genom att utföra både knäböj 90° och djupa knäböj i en Smith-maskin som är ansluten till en Linear Encoder som möjliggör beräkning av effektutveckling. Samtidigt registrerades elektromyografisk aktivitet i musklerna Vastus lateralis, Hamstrings och Gluteus maximus. De utförde knäböj på olika relativa belastningsnivåer; 20, 40, 60, 80, 100% av 1RM.</p><p><strong>Resultat</strong></p><p>Resultaten visade inte en stark korrelation mellan medel-EMG och power, inte heller mellan medel-EMG och hastighet, dock indikerade resultaten mellan de sistnämnda en tendens till att en lägre EMG aktivitet uppstod vid de högre hastigheterna. En starkare korrelation kunde antydas mellan medel-EMG och belastning/kraft. Ingen tydlig skillnad mellan musklerna påträffades i förhållande till resultaten ovan. Dock var Hamstrings den muskeln som uppvisade den svagaste korrelationen.</p><p><strong>Slutsats</strong></p><p>EMG-aktiviteten var i stor grad densamma för respektive muskel trots olika belastningar, olika powervärden samt olika utföranden. Nervsystemet tycks därmed arbeta på ett särskilt sätt, oberoende av de andra parametrarna. Däremot kunde man se en svagare tendens för lägre EMG-aktivitet vid de högre hastigheterna. Hamstringsmuskulaturen var den som hade mest avvikande mönster, detta kan bero på det faktum att den har ett mer komplicerat förlopp än de andra två musklerna som testats.</p>

Bakgrund: Knäböj är en av de mest vanligt förekommande övningarna vid träning av nedre extremitet och används både som vardagsträning, i rehabiliteringssyfte och inom styrkesporter. Två vanliga varianter av knäböj är knäböj, med skivstången bakom huvudet vilande på trapeziusmuskulaturen, och frontböj, med skivstången på framsidan på kroppen vilandes under clavikeln och på främre delen av axeln. EMG-mätningar visar på skillnad i muskelaktivering mellan de olika övningarna och även hur bålmuslukaturen aktiveras och påverkas av träning med respektive övning. För att utföra en knäböj krävs det att kroppens motoriska och posturala funktioner är intakt. Studier visar på att stärkande övningar för nedre extremitet har en positiv effekt på balans. Syfte: Syftet med denna pilotstudie var att undersöka hur styrketräning med knäböj och frontböj påverkar isometrisk styrka i bålmuskulaturen, respektive effekter på posturalt svaj. Metod: Studien hade en kvantitativ experimentell design i form av randomiserad kontrollerad studie där deltagarna (n=10) har delats upp i två grupper, där den ena gruppen har fått träna knäböj, och den andra gruppen har tränat frontböj. Träningen skulle utföras två gånger i veckan under fyra veckor med sin respektive övning. Varje träningspass bestod av 4 set med 8 repetitioner med en belastning på 60% av deras 1 repetition maximum. Deltagarna bestod av sex män och fyra kvinnor, med en medelålder på 26 år (SD±4). Tester på balans och bålstyrka utfördes före och efter interventionstiden. Resultat: Båda grupperna förbättrade sina resultat gällande isometrisk bålstyrka, där gruppen som utfört knäböj fick störst förbättring. Förändringarna i stillastående balans var marginella hos båda grupperna. Konklusion: Knäböj och frontböj kan vara ett sätt att förbättra isometrisk bålstyrka. Som enskild balansövning kunde det inte ses någon märkbar förbättring hos unga aktiva individer. Vidare behövs fler studier med större urval för att kunna avgöra effekterna av knäböj respektive frontböj på stillastående balans och isometrisk bålstyrka.

Bakgrund: Vastus medialis kan delas in i två olika komponenter beroende på fiberriktning. Den nedre delen vastus medialis oblique (VMO) har sitt ursprung från adductor magnus och drar patella medialt medans vastus lateralis (VL) drar patella lateralt. En obalans mellan VMO och VL kan leda till avvikelse i patellas position och rörelse vilket är en orsak till patellofemoralt smärtsyndrom (PFSS). En aktivering av adductor magnus sätter VMO på sträck vilket leder till bättre kontraktionskraft av VMO. Knäböj utförda på instabilt underlag har visat på en ökad aktivering av VMO. Syfte: Syftet var att göra en initial pilotstudie för att undersöka skillnaden i muskelaktivering av VMO vid knäböj på stabilt underlag jämfört med en knäböj på instabilt underlag med samtidig aktiv höftadduktion. Metoden: Friska unga män utförde knäböj på instabilt underlag med aktiv höftadduktion respektive knäböj på stabilt underlag. Utfallsvariablar var EMG-amplitud på VMO och VL samt kvoten VMO:VL. Resultatet: Samtliga fem deltagare fick minskad muskelaktivering av VMO i övningen knäböj på instabilt underlag med aktiv höftadduktion jämfört med knäböj på stabilt underlag. Två av fem deltagare fick högre VMO:VL-kvot i övningen knäböj på instabilt underlag med aktiv höftadduktion. Konklusion: Resultatet tyder på att en knäböj på instabilt underlag med samtidig aktiv höftadduktion jämfört med en knäböj på stabilt underlag inte ger en ökad aktivering av VMO eller en högre VMO:VL-kvot hos friska unga män. Utifrån resultaten och tidigare studier inom området behövs det mer studier med vissa metodologiska förändringar för att en given slutsats ska kunna dras.

Syfte Syftet med föreliggande studie var att studera korrelationen mellan EMG-respons och effektutveckling i samband med genomförande av knäböj. Metod Fyra manliga testpersoner deltog genom att utföra både knäböj 90° och djupa knäböj i en Smith-maskin som är ansluten till en Linear Encoder som möjliggör beräkning av effektutveckling. Samtidigt registrerades elektromyografisk aktivitet i musklerna Vastus lateralis, Hamstrings och Gluteus maximus. De utförde knäböj på olika relativa belastningsnivåer; 20, 40, 60, 80, 100% av 1RM. Resultat Resultaten visade inte en stark korrelation mellan medel-EMG och power, inte heller mellan medel-EMG och hastighet, dock indikerade resultaten mellan de sistnämnda en tendens till att en lägre EMG aktivitet uppstod vid de högre hastigheterna. En starkare korrelation kunde antydas mellan medel-EMG och belastning/kraft. Ingen tydlig skillnad mellan musklerna påträffades i förhållande till resultaten ovan. Dock var Hamstrings den muskeln som uppvisade den svagaste korrelationen. Slutsats EMG-aktiviteten var i stor grad densamma för respektive muskel trots olika belastningar, olika powervärden samt olika utföranden. Nervsystemet tycks därmed arbeta på ett särskilt sätt, oberoende av de andra parametrarna. Däremot kunde man se en svagare tendens för lägre EMG-aktivitet vid de högre hastigheterna. Hamstringsmuskulaturen var den som hade mest avvikande mönster, detta kan bero på det faktum att den har ett mer komplicerat förlopp än de andra två musklerna som testats.

Bakgrund: Studier visar ett starkt samband mellan sprintprestation på bar mark och styrka i konventionella knäböj. Knäböj återfinns även i många styrkeprogram för hockeyspelare, men en potentiell nackdel med övningen är att den utsätter ländryggen för höga kompressionskrafter, något som minskar om man i stället utför en så kallad frontböj. Författaren av den här uppsatsen saknar kännedom om huruvida forskning finns gällande ett potentiellt samband mellan frontböj och sprintprestation på is. Skulle ett sådant samband finnas kan frontböj vara en alternativ övning till konventionella knäböj, detta för att minska belastningen på ländryggen utan att göra avkall på prestation. Syfte: Att avgöra om maxstyrkan i frontböj och vertikal hopphöjd korrelerar med sprintprestationen på is, hos manliga juniorhockeyspelare på elitnivå. Metod: Experimentiell studiedesign. Tretton ishockeyspelare på juniorelitnivå (ålder 17,1 ± 1,1 år; längd = 180,8 ± 7,8 cm; kroppsvikt 79,5 ± 8,8 kg) testades för maximal styrka i frontböj, vertikal hopphöjd och sprintprestation (0-10 meter) på is. Resultat: Pearson´s korrelation visade ett signifikant måttligt samband mellan maximal styrka i frontböj och sprintprestation på is (r = - 0,55, p = 0,050) samt mellan vertikalhopp (CMJ) och sprintprestation på is (r = - 0,67, p = 0,012). Det var ingen signifikant korrelation mellan 10 meter sprint och kvoten 1RM/kroppsvikt (r = - 0,48, p = 0,095). Konklusion: Den här studien pekar mot ett starkare samband mellan hopprestation och sprintprestation på is än mellan maximal styrka och sprintprestation, även om skillnaden inte är signifikant i den här studien.

BAKGRUND: Ishockey är en stor idrott med över 80000 aktiva spelare i Sverige. SYFTE: Syftet med denna studie var att fastställa huruvida det finns korrelation mellan tester rekommenderade av Svenska Ishockeyförbundet och prestationsförmåga på is. Vidare skulle testresultaten ställas i relation till antropometriska värden. METOD: Studiepopulationen rekryterades från hockeylag i division I. Testerna 1RM knäböj, stående längdhopp samt sergants jump utfördes enligt Svenska Ishockeyförbundets rekommenderade förfarande. Prestationsförmåga på is mättes genom 17 m sprintlopp. Korrelationen mellan testerna och prestation på is beräknades med pearsons korrelationskoeffecient. P&lt;0.05 betraktades som signifikant. RESULTAT: Totalt rekryterades 34 ishockeyspelare från division 1 (100 % män, medel ± SD: ålder 22,7 ±2.24 år; vikt 85,3 ±6,4 kg; längd 182 ±6 cm). Av utförda tester var det endast 1RM knäböj/kroppsvikt-ratiot som med statistisk signifikans visades korrelera med prestationsförmågan på is (r=0,389, p=0,049). Övriga tester uppvisade ingen statistisk signifikans. SLUTSATS: Studiens resultat pekar mot att det finns en svag statistiskt signifikant korrelation mellan 1RM knäböj/kroppsvikt-ratio och sprintförmåga på is. Knäböj/kroppsvikt-ratiot svarar dock endast för en liten del av prestationsförmågan på is, varvid knäböjens starka position som grundövning utanför isen bör ifrågasättas. / BACKGROUND: Ice hockey is a large sport with over 80000 active players in Sweden. PURPOSE: The aim of this study was to determine whether there are correlations between tests recommended by the Swedish Ice Hockey Federation and on-ice performance. The results were also to be examined in relation to antropometric values. METHOD: The studypopulation was recruited from Swedish tier-III teams. The 1RM squat, standing long jump sand sergants jump were performed as described by the Swedish Ice Hockey Federations guidelines. On-ice performance was measured by a 17m sprint. The correlation between off- and on-ice tests were calculated using pearsons correlation coefficient. Statistical significance was set to P&lt;0.05. RESULTS: Thirtyfour male ice hockey players from Swedish tier-III were recruited for the study (100% men, mean ± SD: age 22,7 ±2.24 years; weight 85,3 ±6,4 kg; length 182 ±6 cm). Out of the performed tests only 1RM squat/bodywight-ratio showed a statistical significant correlation to on-ice performance (r=0,389, p=0,049). The other tests did not show statistical significance. CONCLUSION: The results points towards a weak statistical significant correlation between 1RM squat/bodywight-ratio and on-ice sprinting ability. The 1RM squat/bodyweight-ratio however explained a small portion of on-ice performance, hence the squats strong position as basic exercise off-ice should be questioned.

Förmågan att generera kraft kan korrelera med individens prestationsförmåga i idrotter, sprint- och hoppträning kan gynna prestationsförmågan inom vissa idrotter. Syftet med denna studie var att undersöka huruvida det fanns korrelation mellan prestation i 5RM knäböj med skivstång och enbenslängdhopp. Vidare undersöktes även hur 5RM relaterat till kroppsvikt påverkade hopplängd, skillnader mellan män och kvinnor och skillnad i hopplängd mellan dominant och ickedominant ben. Totalt 37 motionärer rekryterades, 15 kvinnor och 22 män (35 ± 11 år), alla var erfarna av knäböj med skivstång. Deltagarna fick efter uppvärmning utföra en maxprestation i horisontella enbenshopp, vila 8 minuter och hitta sitt 5 RM i knäböj. Resultatet visade på svag positiv, statistiskt signifikant korrelation mellan hopplängd och muskelstyrka mätt i 5 RM knäböj (r= 0,4 p&lt;0,05), samt svag icke signifikant korrelation (r= 0,21, p&gt;0,05) då hänsyn till kroppsvikt togs.  Män hoppade 310,2 ± 39,6 cm vilket var signifikant (p&lt;0,05) längre än kvinnor som hoppade 266,3 ± 47,3 cm, mellan dominant och ickedominant ben visades ingen signifikant skillnad i hopplängd. Resultaten visade på ett signifikant svagt samband mellan 5 RM knäböjtest och enbenstest för hoppförmåga. Resultaten kan tolkas som att testen mäter olika fysiska förmågor dock har muskelstyrkan betydande inverkan på hoppförmågan. / The performance in sports may be determined by the ability to generate power. Sprinting and jumping in training can be beneficial to the athletes´ ability to perform explosive type of sports. The aim of this study was to examine the relationship between single leg hop for distance and a) back squat strength, 5 Repetition Maximum and b) back squat 5 Repetition Maximum correlated to body weight. A secondary aim was to examine the hop performance of dominant and non-dominant leg between males and females. 37 recreational individuals participated in the study, 15 women and 22 men (35 ±11years), all subjects were used to squatting. After warm up, the subjects were told to make a single leg hop for max distance, (3 tries) rest 8 minutes before squatting up to a 5 RM back squat.  The results showed that there was a positive correlation between total jump length (right + left leg) and 5 RM max weight (r= 0,4 p&lt;0,05) and a significant difference in total jump length between males and females (p&lt;0,05) but no difference in jump length between dominant and non-dominant leg between the subjects. Participants´ familiarity of jumping activities may have influence the outcome of this study.

Bakgrund: Effektutveckling kan sägas vara detsamma som muskulär explosivitet.Ju högre effekt, desto högre explosiv styrka, detta mäts i enheten Watt (W). Dennastyrkekvalitet har stor betydelse inom många idrotter. Inom styrketräning ansesbasövningarna, som även kallas “the big three”, utgöra grunderna för att med testermäta och på ett effektivt sätt träna både sin maximala och explosiva muskelstyrka.Syfte: Syftet med uppsatsen var att undersöka om effektutvecklingen skiljer sig åtinom intensitetzonen 30-60% av 1RM vid knäböj, bänkpress och marklyft. Metod:Elva styrketränande individer inkluderades i studien där deltagarna i snitt var 24 årgamla, 184 cm långa och vägde 84 kg. Deltagarna utförde ett testprotokoll sominkluderade ett test i knäböj, bänkpress och marklyft, där deltagaren själv skulleutföra tre repetitioner på bestämd vikt av deras 1RM mellan 30-60%. Resultat:Resultatet av den aktuella studien visar att det var en signifikant skillnad ieffektutveckling mellan övningen bänkpress och knäböj (p &lt;0.001) samt bänkpressoch marklyft (p &lt;0.001). Mellan övningarna knäböj och marklyft var det ingensignifikant skillnad (p &lt;0.748). Det var inte någon signifikant skillnad i deltagarnaseffektutveckling (W) mellan de olika procenten (30-60%) av deltagarnas 1RM iövningarna knäböj, bänkpress och marklyft (p&gt;0.05). Resultatet visar att en högreeffektutveckling kan uppnås i övningar som involverar stora delar av underkroppenjämfört med överkroppen. Det fanns ingen signifikant skillnad i maximaleffektutveckling (p&gt;0.05) vid belastningar i intervallet 30-60% av 1RM för knäböj,bänkpress och marklyft. Slutsats: Denna observation indikerar att valet avbelastning inte verkar ha någon betydelse för att uppnå maximal effektutveckling, sålänge vikten ligger inom intervallet 30-60% av 1RM. Detta är ny och betydelsefullkunskap som har direkt praktisk tillämpning för styrketränare och idrottare sominkluderar styrketräning i sitt träningsprogram för att förbättra explosiv styrka.

Syfte och frågeställningar: Syftet med studien var att undersöka hos vältränade om det fanns något samband mellan maximal styrka, effektutveckling och snabbhet, dvs tester som till stor del speglar anaerob kapacitet. Syftet var också att undersöka om det här fanns någon skillnad och/eller likhet mellan kvinnor och män. (1) Hur ser det eventuella sambandet ut mellan effektutveckling och maximal styrka? (2) Hur ser det eventuella sambandet ut mellan effektutveckling och snabbhet? (3) Hur ser det eventuella sambandet ut mellan maximal styrka och snabbhet? (4) Hur ser det eventuella sambandet ut, på ovanstående frågeställningar, hos kvinnor och män? Metod: Metoden var kvantitativ och laborativ, utformad för att undersöka det eventuella sambandet mellan snabbhet, maximal styrka och effektutveckling – Detta testades genom tre olika fysiologiska tester. Testerna genomfördes på en grupp bestående av 10 män (ålder 24,4±2,8 år, kroppsvikt 78,9±9,7 kg och längd 175,6±7,5 cm) och 10 kvinnor (ålder 24,1±1,7 år, kroppsvikt 65±8,0 kg och längd 167±5,7 cm) som var vältränade men hade olika idrottsbakgrund. Målet var att, utifrån den undersökta gruppen, kunna göra uttalanden om en större population. Testerna som genomfördes var 1 RM knäböj (maximal styrka), sprint 5 m, 10 m och 30 m (snabbhet) samt ett Wingate-test (effektutveckling). Med hjälp av statistikprogrammet Statistica 12.0 och beräkningsmetoden Pearson korrelationskoefficient, har rådata från testerna beräknats för att redovisa det eventuella sambandet. Resultat: Resultatet visade att det fanns, antingen ett medelstarkt samband eller ett starkt samband mellan alla tre testerna, för hela gruppen. Majoriteten av testerna visade ett starkt samband, endast mellan effektutveckling och snabbhet 5 m och 30 m var det ett medelstarkt samband, inga svaga samband hittades. De starkaste sambanden som hittades, för hela gruppen, var mellan effektutveckling och maximal styrka (r 0,90 i absoluta tal och r 0,78 i relativa tal). Män hade, totalt sett, många fler starka samband mellan de olika testerna än kvinnor, kvinnor hade endast ett enda starkt samband, vilket var mellan effektutveckling och maximal styrka. Män å andra sidan hade, med majoritet (8 av 14), ett starkt samband mellan de olika testerna, de starkaste sambanden hittades mellan effektutveckling och övriga tester. Slutsats: Det fanns ett tydligt samband mellan de olika anaeroba kapaciteterna, för hela gruppen. När resultatet redovisas för kvinnor och män enskilt, så var slutsatsen inte densamma – Kvinnor visade både svagare och färre förekommande samband mellan alla kapaciteter än män. / <p>Ämneslärarprogrammet, Specialidrott</p>