Considering that the greatest fear of deploying military personnel is separation from family, an obvious and overlooked psychological phenomenon that merits further investigation is loneliness. In this study, 131 US troops completed the UCLA Loneliness Scale, Anxiety Control Questionnaire, and a leisurely activity participation scale to predict loneliness with participation in non-work activities in the presence of another moderator (locus of control) and various demographic factors. As hypothesized, the results indicated that 1) the best non-work activity predictors of loneliness were emailing friends and listening to music, 2) external locus of control was positively correlated with loneliness and internal locus of control was negatively correlated with loneliness, and 3) loneliness was positively correlated with length of time deployed.

In a study of the experiences of loneliness and social isolation of postsecondary undergraduate students with disabilities during the COVID-19 pandemic, 7 students with disabilities participated in phenomenological interviews to express their experiences during the pandemic. Interview data provided insight into the lived experiences of participants during the COVID-19 pandemic. Responses were analyzed using a descriptive phenomenological approach, resulting in 4 meta themes and 10 themes. Findings were discussed in relation to the developmental period of emerging adulthood and a new model for sustainable mental health proposed by Bohlmeijer and Westerhof (2021). Recommendations for the postsecondary institution attended by the participants are also discussed. / Graduate

Bakgrund: Ensamhet uppstår vid många stadier i livet, där vi människor upplever ensamhet på olika sätt. Men ensamhet uppstår även vid användandet av sociala medier. Människor kommer ifrån varandra genom att den fysiska kontakten medan den sociala interaktionen på sociala medier ökar. Frivillig ensamhet och många som upplever ensamhet kan oftast uppleva positivt eller negativt av upplevd ensamhet. Syfte: Syftet med detta arbete är att förstå och undersöka hur ensamheten förekommer i relation till sociala medier användning. Studien är avgränsat till att studera ensamhet och avskildhet för att kunna få olika uppfattningar om upplevelsen av ensamhet som uppstår med användandet av sociala medier. Metod: 10 människor i olika åldrar har djupintervjuats med semistrukturerade intervjuer för att få en bättre förståelse för hur ensamhet upplevs av olika människor. Jag har använt mig av kvalitativ dataanalys. Resultat: Studiens resultat visar att människor har olika upplevelser av ensamhet när de använder sig av sociala medier. Många kan känna att det är bra att komma från varandra medan andra kan känna att det är jobbigt att komma ifrån sammanhållningen som finns. / Background: Loneliness occurs at many stages in life, where we humans experience loneliness in different ways. But loneliness also arises when using social media. People get apart by increasing physical contact while social interaction on social media. Seclusion is a loneliness that is selfchosen and many who use loneliness can often experience positively or negatively from perceived loneliness. Aim: The aim of this work is to study the loneliness that arises when using social media. How loneliness arises with the use of social media arises. The study is limited to studying loneliness and seclusion to get different perceptions about the experience of loneliness that arises with the use of social media. Method: 10 people of different ages have been interviewed in depth with semi- structured interviews to gain a better understanding of how loneliness is experienced by different people. I have used qualitative data analysis. Results: The study concluded that people have different experiences of loneliness when they use social media. Many may feel that it is good to get away from each other while others may feel that it is difficult to get away from the cohesion that exists.

The intent of this study was to explore to what extent loneliness, need for belonging, and parent-child relationships relate to time spent communicating via social media. The study also focused on predicting social media integration and vaguebooking, an attention seeking behavior on social media. Results from a sample of 471 college students indicated that need for belonging was related to more time spent communicating with friends online. Parent-child relationship, social anxiety, and loneliness were not significantly correlated with social media use. Need for belonging predicted social media integration and loneliness predicted vaguebooking. Histrionic symptoms significantly predicted both social media integration and vaguebooking behaviors, indicating that for those with histrionic traits, social media may reinforce attention seeking behaviors.

Bakgrund Känslan av ensamhet är en utmaning som ofta följer åldrandet. Denna subjektiva upplevelse kan vara både frivillig och ofrivillig. Ofrivillig ensamhet kan vara plågsam och påverka personens hälsa negativt. Äldre som bor på särskilda boenden befinner sig i en särskilt utsatt situation, där flytten ofta medför betydande förändringar i deras livssituation. Dessa förändringar kan inkludera minskade sociala relationer, interaktioner och nätverk. Det är därför av yttersta vikt ur ett hälsoperspektiv att förstå och hantera känslor av ensamhet bland äldre på särskilda boenden (SÄBO), samt identifiera effektiva omvårdnadshandlingar som kan förebygga och minska ensamhetskänslor bland dessa personer. Syfte Syftet var att beskriva omvårdnadshandlingar som minskar och förebygger känslan av ensamhet hos äldre boende på SÄBO. Metod En icke-systematisk litteraturöversikt utfördes baserad på 15 vetenskapliga originalartiklar med både kvalitativ och kvantitativ design. Artiklarna har inhämtats från databaserna PubMed, CINAHL och PsycInfo med hjälp av sökord i olika kombinationer. Artiklarna har genomgått kvalitetsgranskning utifrån Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag för vetenskaplig klassificering och kvalitet. Resultat Resultatet visar att terapi, meningsfulla sociala interaktioner och deltagande i aktiviteter har positiv effekt när det gäller att förebygga och minska ensamhet bland äldre på särskilda boenden. Integrering av dessa aspekter i äldreomsorgsprogram är viktigt för att förbättra äldres livskvalitet och välbefinnande. Resultatet analyserades med en integrerad dataanalys, och sammanställdes i tre huvudkategorier: Terapi, Meningsfulla sociala interaktioner och relationer, och Deltagande i aktiviteter. Slutsats Terapiformer såsom skratt-terapi, djurassisterad terapi och trädgårdsterapi, tillsammans med delaktighet i meningsfulla aktiviteter, positiva relationer med personalen och samhällsengagemang, har identifierats som viktiga faktorer som kan förbättra äldres psykiska och fysiska välbefinnande samtidigt som de reducerar känslor av ensamhet. Vidare kan terapiformer som främjar KASAM-aspekter (sammanhang, meningsfullhet, begriplighet och hanterbarhet) spela en viktig roll i att minska ensamhet och främja äldres övergripande välbefinnande. En stark KASAM kan bidra till att minska risken för ensamhet genom att öka förmågan att förstå, hantera och hitta mening i sociala relationer och aktiviteter. / Background The feeling of loneliness is a common challenge in the aging process, a subjective feeling that can be voluntary or involuntary. Involuntary loneliness can severely impact an individual's health. Older adults in special housing for the elderly are particularly susceptible to this issue, as moving to such facilities often leads to significant life changes, including reduced social connections, interactions, and support networks. From a healthcare perspective, it is crucial to understand and address loneliness among elderly residents in special housing for the elderly. Effective nursing interventions must be identified and implemented to prevent and alleviate loneliness in this population, as it has far-reaching implications for their overall well-being. Aim The aim was to describe nursing interventions that reduce and prevent the feeling of loneliness among elderly residents in special care facilities. Method A non-systematic literature review was conducted, based on 15 scientific original articles with both qualitative and quantitative designs. The articles were retrieved from the databases PubMed, CINAHL, and PsycInfo using various combinations of search terms. The articles underwent quality assessment based on the evaluation criteria of Sophiahemmet University for scientific classification and quality. Results The results indicate that therapy, meaningful social interactions, and participation in activities have a positive impact on preventing and reducing loneliness among older individuals in special housing for the elderly. The integration of these aspects into elderly care programs is essential for enhancing the quality of life and well-being of the elderly residents.The results were analyzed using integrated data analysis and categorized into three main themes: Therapy, Meaningful social interactions and relationships, and Participation in activities. Conclusions Therapeutic methods like laughter therapy, animal-assisted therapy, and horticultural therapy, in combination with engaging activities, positive staff relationships, and community involvement, play a pivotal role in improving the mental and physical well-being of older adults and mitigating loneliness. Additionally, therapies that focus on aspects of KASAM (Coherence, Comprehensibility, Manageability, and Meaningfulness) are vital in reducing feelings of loneliness and enhancing the overall well-being of older individuals. A robust sense of KASAM helps diminish the risk of loneliness by strengthening the ability to understand, manage, and find meaning in social relationships and activities.

The Covid-19-pandemic has had a profound impact on people's everyday lives, disrupting routines and forcing individuals to adapt to new challenges and restrictions. One of the somewhat significant changes brought with the pandemic has been in consumption behavior, whereas many people were altering their purchasing habits in response to the crisis. Such as impulse buying behavior. Accordingly, the purpose of the study was to examine how individuals’ impulse buying behavior changed during as well as after the pandemic in Sweden. Additional purpose was to investigate which factors that influenced the changed behavior with a focus on contentment, loneliness, fear and boredom. Empirical data was collected through a qualitative study with focus groups divided into three different age intervals, where the participants answered and discussed a series of questions. The results of the study indicate that the majority of individuals did not experience a significant increase or decrease in their impulse consumption habits during the pandemic, but with a notable shift in the types of products being purchased. Fear as a factor appeared as to the risk of infection, as well as towards the stores running out of stock. Online consumption was also the chosen alternative way to consume, yet consumption of food continued to be purchased through physical stores. Findings also showed that various emotions appeared with impulse consumption and variated throughout the groups. While positive feelings arise with an impulse purchase, the feeling then turns into anxiety. Boredom and loneliness was identified as a motivating factor, however not for all participants. As the pandemic was established to have reached its end, individuals reverted back to their pre-pandemic purchasing ways once physical stores reopened and social interactions resumed as normal. Overall, the study wants to contribute to further knowledge and understanding of what can influence individuals' consumption behavior. This research study will be written in swedish. / Covid-19-pandemin har haft en djupgående inverkan på människors vardag, hindrat rutiner och tvingat individer att anpassa sig till nya utmaningar och restriktioner. Till följd av pandemin visade konsumtionsbeteenden på en markant förändring, dock snarare en omdirigering av vad som konsumeras. Syftet med studien var således att undersöka hur konsumtionsbeteenden, med fokus på impulsköp, har förändrats under såväl som efter pandemin i Sverige. Syftet var även att undersöka vilka faktorer som påverkade det förändrade konsumtionsbeteendet med en inriktning på tillfredsställelse, ensamhet, rädsla och tristess. En kvalitativ studie genomfördes via fokusgrupper genom en uppdelning i tre olika åldersintervall där informanterna svarade och diskuterade ett antal frågor. Resultatet av studien visar att majoriteten av individerna inte upplevde någon signifikant ökning eller minskning i sina impulskonsumtionsvanor under pandemin, men med en anmärkningsvärd förändring i de typer av produkter som köptes. Rädsla som faktor förekom vid smittorisk samt vad gäller att produkter ska ta slut. Onlinekonsumtionen var också det alternativ som valdes, men livsmedel fortsatte att köpas i fysiska butiker. Resultaten visade även att olika känslor förekom i samband med impulskonsumtion och varierade mellan grupperna. Medan positiva känslor uppstår vid ett impulsköp övergår känslan sedan i ångest. Tristess och ensamhet identifierades som en motiverande faktor, dock inte för alla deltagare. När pandemin konstaterades ha nått sitt slut återgick individerna till sitt köpbeteende före pandemin när de fysiska butikerna öppnade igen och det sociala samhället återupptogs som vanligt. Slutligen vill studien bidra till ytterligare kunskap och förståelse om vad som kan påverka individers konsumtionsbeteenden.

Bakgrund I takt med att den äldre befolkningen ökar, ökar även antalet äldre över 65 år som upplever ensamhet. Idag anses ofrivillig ensamhet utgöra ett folkhälsoproblem med bland annat en ökad dödlighet hos de drabbade. Sjuksköterskans arbete kan ha en betydande roll för att minska den äldres ensamhet med personcentrerad vård, hänsyn till den äldres resurser och behov för att främja en meningsfull vardag. Utifrån detta behövs kunskap sammanställas inom området för att förbättra kunskapen kring åtgärder som förbättrar den sociala situationen samt syftar till att minska ofrivillig ensamhet hos äldre personer boende i ordinärt boende. Känsla av sammanhang, KASAM, kan fungera som en skyddsfaktor mot ensamhet och har därför valts som teoretisk utgångspunkt för denna litteraturöversikt. Syfte Syftet var att beskriva de omvårdnadsåtgärder som syftar till att minska upplevelsen av ofrivillig ensamhet hos äldre i ordinärt boende. Metod En icke-systematisk litteraturöversikt genomfördes baserat på 18 artiklar av både kvantitativ, kvalitativ och mixad metod. Artiklarna inhämtades från databaserna CINAHL och PubMed och genomgick en kvalitetsgranskning. Genom en integrerad analys sammanställdes resultatet av artiklarna. Resultat Resultatet visade på flera interventioner som hade positiv effekt på att minska ofrivillig ensamhet hos äldre. De mest framträdande interventionerna ämnade att minska äldre personers upplevelse av ensamhet var gruppaktiviteter, sällskapsdjur, volontärarbete, digitala hjälpmedel och individuellt stöd. Dessa visade sig vara effektiva vid ett personcentrerat förhållningssätt och betonar kombinerade omvårdnadsåtgärder för att få en bestående minskning av ensamheten. Rörelsebegränsningar, hälsotillstånd och graden upplevd ensamhet visade sig vara faktorer som påverkade interventionens effektivitet. Slutsats Denna litteraturöversikt erbjuder insiktsfulla perspektiv och påvisar vikten av att integrera presenterade omvårdnadsåtgärder i omsorgen av äldre för att minska ofrivillig ensamhet som är ett ökande samhällsproblem i åldersgruppen. Genom att integrera KASAM i omvårdnaden av de äldre och tillämpa en holistisk och personcentrerad vård kan insatser riktas därefter för att minska ofrivillig ensamheten hos äldre / Background As the elderly population increases, so does the number of seniors experiencing loneliness. Today, involuntary loneliness is considered a public health issue associated with increased mortality among those affected. Nurses play a significant role in addressing the loneliness of the elderly through person-centered care, consideration of the individual's abilities and needs to promote a meaningful daily life. Based on this, knowledge needs to be compiled in the field to enhance understanding of measures that improve the social situation and which aims to reduce involuntary loneliness for elderly individuals. A sense of coherence, SOC, can act as a protective factor against loneliness and has therefore been chosen as the theoretical framework for this literature review. Aim The purpose was to highlight nursing interventions aimed to reduce the experience of involuntary loneliness among older adults living in ordinary housing. Method A non-systematic review was conducted based on 18 articles using quantitative, qualitative, and mixed methods. The articles were retrieved from CINAHL and PubMed databases and underwent a quality review. The results of the articles were compiled through an integrated analysis. Results The results revealed several interventions that had a positive effect on reducing involuntary loneliness among older adults. The most prominent interventions aiming to reduce the experience of loneliness in older individuals were group activities, companion animals, volunteer work, digital aids and individual support. These were found to be effective with a person-centered approach and emphasize combined nursing measures for a lasting reduction of loneliness. Factors such as limited mobility, health conditions and the degree of perceived loneliness were found to influence the effectiveness of the different interventions. Conclusions This review provides insightful perspectives and emphasizes the importance of integrating the presented nursing interventions in the care of elderly to reduce involuntary loneliness, an escalating societal issue within this age group. By incorporating the theory Sense of Coherence into the care of elderly and implementing a holistic and person-centered approach, efforts can be directed and effectively reduce involuntary loneliness among older individuals.

I början av 2020 drabbades världen av Covid-19, och med pandemins intåg följde restriktioner för allmänheten av olika slag. WHO klassade äldre människor över 60 år som en riskgrupp och de tvingades till skyddande hälsobeteenden, som bland annat att undvika att ta emot besök i sitt hem som inte är helt nödvändigt, samt undvika folktäta platser. Många gemensamma aktiviteter i samhället stängdes ned vilket resulterade i att många äldre människor isolerades i sina hem. Syftet med denna scoping review har varit att kartlägga vad befintlig forskning visar avseende hur äldre människor påverkats av restriktioner som Covid-19 inneburit. Studien innehåller både kvalitativa och kvantitativa artiklar och analysen har gjorts tematiskt respektive narrativt. Resultatet visar att äldre människor blev ensammare under pandemin men att det inte nödvändigtvis var till det negativa. / In 2020, WHO declared COVID-19 pandemic, and to control/minimize the spread of COVID-19 restrictions were enforced of varying degree around the world. The WHO classified older people over the age of 60 as a risk group and they were forced into protective health behaviors, including avoiding unnecessary visits to their homes and avoiding crowded places. Many of the common activities in the community were shut down and older people werei solated in their homes. The purpose of this scoping review has been to map what existing research shows regarding how older people were affected by restrictions during COVID-19. The study contains both qualitative and quantitative articles and the analysis has been done thematically and narratively.The results show that older people became more lonely during the pandemic but the loneliness was not necessarily negative.

The aim of the study is to study the nature of the relationship between psychological solitude and adaptability among students. Object of research: psychological loneliness and adaptation. The subject of the study: the relationship of subjective feelings of loneliness and adaptability in students. For the empirical study, methods were used, such as: E.N. Osin and D.A. Leontiev "Differential questionnaire of the experience of loneliness", SG. Korchagin "Questionnaire for determining the kind of loneliness", K. Rogers, R. Diamond "The methodology of diagnosis of socio-psychological adaptation". As a result of the study, it was found that the predominant types of loneliness, in the group of subjects, are alienated and dissociated loneliness; the adaptability index for the sample is in the normal range, without deviation towards low values; in the group, two subgroups of psychologically "lonely" and "neodinokih" students were identified. Reliable differences between "lonely" and "neodinokimi" students on the characteristics of adaptability were revealed in all characteristics of socio-psychological adaptation according to K. Rogers. Their presence confirmed our hypothesis of the existence of a relationship between the subjective sense of loneliness and the indicators of adaptability. As a result of the correlation analysis, the "lonely" and "non-regular" students had different correlation links between the general sense of loneliness and the parameters of K. Rogers and R. Diamond's adaptability. These differences in correlation relationships in the groups of "single" and "non-regular" students, allow us to conclude that our hypothesis has been confirmed, namely, the adaptability of the individual and her subjective sense of loneliness are really interrelated, and this relationship is inverse. / Целью исследования является изучение характера взаимосвязи между психологическим одиночеством и адаптивностью у студентов. Объект исследования: психологическое одиночество и адаптация. Предмет исследования: взаимосвязь субъективного ощущения одиночества и адаптивности у студентов. Для эмпирического исследования использовались методики, такие как: Е.Н. Осин и Д.А. Леонтьев «Дифференциальный опросник переживания одиночества», С.Г. Корчагина «Опросник для определения вида одиночества», К. Роджерс, Р. Даймонд «Методика диагностики социально-психологической адаптации». В результате проведенного исследования было выявлено, что преобладающими видами одиночества, в группе испытуемых, являются отчуждающее и диссациированное одиночество; показатель адаптивности для выборки находится в нормальных пределах, без отклонения в сторону низких значений; в группе обозначились 2 подгруппы психологически «одиноких» и «неодиноких» студентов. Достоверные различия между «одинокими» и «неодинокими» студентами по характеристикам адаптивности были выявлены по всем характеристикам социально-психологической адаптации по К.Роджерсу. Их наличие подтвердило нашу гипотезу существования взаимосвязи между субъективным ощущением одиночества и показателями адаптивности. В результате, корреляционного анализа, у «одиноких» и «неодиноких» студентов были выявлены различные корреляционные связи между общим ощущением одиночества и параметрами методики адаптивности К. Роджерса, Р. Даймонда. Эти различия в корреляционных связях в группах «одиноких» и «неодиноких» студентов, позволяют нам сделать вывод, что наша гипотеза подтвердилась, а именно, адаптивность личности и ее субъективное ощущение одиночества действительно взаимосвязаны, и данная связь является обратной.

Bakgrund: Ungefär tio procent av Sveriges befolkning har rapporterat känslor av ensamhet. Det är ett utbrett problem, särskilt bland äldre och beskrivs öka risken för bland annat depression, suicidalitet, kardiovaskulär sjukdom samt generell mortalitet. Hundar har visat sig kunna spela en roll i erbjudandet av såväl emotionellt som socialt stöd och kan användas som resurs i vården. Sedan 1990-talet har sjuksköterskor haft befogenhet att besluta om användning av hundar som en omvårdnadsåtgärd. Trots detta saknas det ännu tydliga implementationsriktlinjer. Syfte: Att undersöka hundens påverkan på äldres hälsa i relation till ensamhet. Metod: En icke-systematisk litteraturöversikt genomfördes. Sexton vetenskapliga artiklar av hög till medelhög kvalitet, med både kvantitativ och kvalitativ ansats inkluderades. Datainsamlingen genomfördes med syftesrelevanta sökord och termer, i CINAHL, PubMed, PsychInfo och Web of Science samt kompletterades med manuella sökningar och Google Scholar. Resultat: Litteraturöversiktens resultat lyfter fram hundens påverkan på mätbar och upplevd hälsa hos både ägare och interventionsdeltagare. Fyra huvudkategorier identifierades: Social påverkan, Fysisk påverkan, Psykisk påverkan och Emotionell påverkan. Hundägande och hund-assisterade interventioner hade samband med minskad ensamhet och isolering samt främjade samhörighet och gemenskap genom att bland annat förenkla social interaktion. Hundar bidrog också till bibehållen/ökad fysisk aktivitet, minskade depressiva symtom och ångest samt ökade välbefinnande och motivation. Slutsats: Denna litteraturöversikt indikerade, trots frånvaro av direkta orsakssamband, att relationer och terapier, med hund, kan lindra ensamhet, främja samhörighet och påverka fysisk, psykisk samt emotionell hälsa positivt hos äldre. Integrering av hundar i omvårdnaden kan vara ett lämpligt komplement, för ensamma äldre. / Background: Approximately ten percent of Sweden's population has reported feelings of loneliness. It is a widespread issue, particularly among the elderly, and is described to increase the risk of conditions such as, depression, suicidality, cardiovascular disease, and overall mortality. Dogs have demonstrated, playing a role, providing both emotional and social support and can be utilized as a resource in healthcare. Since the 1990s, nurses have had the authority to employ dogs as a nursing intervention. However, clear implementation guidelines are still lacking. Aim: To examine the impact of dogs on the health of the elderly in relation to loneliness. Method: A rapid review was conducted. Sixteen scientific articles of high to moderate quality, employing both quantitative and qualitative approaches, were included. Data collection was conducted using purpose-relevant keywords and terms in CINAHL, PubMed, PsychInfo, and Web of Science, supplemented by manual searches and Google Scholar. Results: The results of this review highlight the impact of dogs on measurable as well as perceived health of both owners and intervention participants. Four main categories were identified: Social Impact, Physical Impact, Mental Impact and Emotional Impact. Dog ownership and dog-assisted interventions were associated with reduced loneliness and isolation, promoting a sense of belonging and community, in part by facilitating social interaction. Dogs also promoted a maintained/increased physical activity, reduced depressive symptoms and anxiety, as well as enhanced well-being and motivation. Conclusions: This literature-review indicated, despite absence of direct causal relationships, that relationships and therapies involving dogs can alleviate loneliness, promote a sense of belonging, and positively impact the physical, mental, and emotional well-being of older individuals. Integrating dogs into care could be a suitable complement for lonely elderly.