Syftet med uppsatsen är att beskriva och analysera hur förskollärare resonerar om den fria leken och deras egen roll i relation till den fria leken. Urvalet innefattar sex förskollärare från två förskolor med olika pedagogiska inriktningar, i samma kommun. Uppsatsen är en kvalitativ studie som genomförs med semistrukturerade intervjuer med hjälp av ljudupptagningar. Den insamlade datan tolkas och analyseras genom tematisering utifrån intervjufrågorna, för att skapa en mer ingående förståelse. I resultat- och analyskapitlet används tidigare forskning och de valda teoretiska begreppen målorienteringen skapas i interaktionen och begränsningar som berikar, för att kunna besvara uppsatsens frågeställningar. Resultatet synliggör både likheter och skillnader gällande hur förskollärarna resonerar om den fria leken. Det framkommer att den fria leken beskrivs som ett viktigt verktyg för barns utveckling och lärande, där förskollärarens roll framförallt bottnar i barns kunskaper, behov och intressen samt vilka begränsningar det finns i verksamheten.

Utifrån våra egna erfarenheter och forskares tidigare forskning kan vi se ett problem i att barn i behov av särskilt stöd, ofta löper risk att missas av förskolläraren i en interaktion i den fria leken. Därmed är syftet med denna studie att undersöka förskollärares eventuella stödjande arbete med barn i behov av särskilt stöd i den fria leken samt förskollärares syn på relationens betydelse i det stödjande arbetet. Frågeställningarna som vi vill besvara i studien är: vilken betydelse har relationen mellan förskollärare och barn i behov av särskilt stöd, i den fria leken? Samt, finns det ett arbete för att främja relationer mellan förskollärare och barn i behov av särskilt stöd inom den fria leken? Hur ser i så fall det arbetet ut? För att besvara frågeställningarna använde vi oss av en kvalitativ forskningsmetod i form av semistrukturerade intervjuer. För att analysera resultatet har vi använt oss av det relationella perspektivet som teoretisk utgångspunkt. Det relationella perspektivet betonar att människans existens huvudsakligen förekommer mellan människa och människa. Det relationella perspektivet hävdar även att problem som uppstår förekommer mellan människans relation till omgivningen och ej i den enskilda människan. Studiens resultat visar på att intervjuade förskollärare är medvetna om relationens betydelse mellan förskollärare och barn i behov av särskilt stöd. Studiens resultat pekar även på att det finns ett medvetet arbete och strategier kring hur stöd kan ges till ett barn i behov av särskilt stöd, i den fria leken. Det skall dock framhållas att förskollärarna har goda intentioner men att faktorer som tid, personkemi, avbrott, stora barngrupper samt hög ljudnivå kan bli hinder i ett eventuellt stöd eller relationsskapande mellan förskollärare och barn i behov av särskilt stöd.

Syftet är att undersöka fritidslärares uppfattningar om sitt arbete med den organiserade leken med fokus på det sociala samspelet mellan eleverna i fritidshemsverksamheten.   Den teoretiska utgångspunkten som studien utgår ifrån är det sociokulturella perspektivet, då teorin har ett tydligt fokus på interaktion mellan elever. Undersökningen är byggd på en kvalitativ metod i form av intervjuer med sju fritidslärare i fyra olika kommuner. Studiens resultat visar att majoriteten av fritidslärarna beskriver sitt arbete med den organiserade leken som aktivt i fritidshemsverksamheten. Däremot framkommer det i deras beskrivningar att deras arbete med den organiserade leken varierar. Antingen där leken styrs rakt av, till en viss del eller inte alls. De viktiga aspekterna i det sociala samspelet som uttrycks av fritidslärarna är samarbete, kommunikation, nya kompisband samt öppenhet för varandras tankar och åsikter. Dock visar det sig att i den organiserade leken ligger fokuset mest på de elever som anses vara svaga eller exkluderade ur fritidshemsverksamheten. Studiens slutsats är att fritidslärarna arbetar systematiskt med den organiserade leken i fritidshemsverksamheten, där det sociala samspelet står i fokus för de elever som anses vara svaga eller exkluderade. Den organiserade leken är ett pedagogiskt verktyg som fritidslärarna behöver ta vara på och arbeta aktivt med i fritidshemsverksamheten, utifrån ett fritidshemsperspektiv, där eleverna också får ett inflytande, där resterande elever inte glöms bort samt där fritidslärarna är delaktiga och engagerade.

Elevernas möjligheter till deltagande blir påverkat av deras sätt att inkludera och exkludera    varandra i leken. Enligt Öhman (2012), Öhman (2006) och Bliding (2004) ses inkludering och speciellt exkludering som något vanligt och förekommer ofta i elevers relationsarbete, sampel och lekar, där Öhman (2012) även påstår att pedagoger kan ha svårt att veta hur de ska hantera exkluderande situationer. Leken har en väsentlig roll på fritidshemmet samt att fritidshemmet ska bidra till att eleverna utvecklar goda kamratrelationer och att de känner tillhörighet (Skolverket 2019). Därför blir vårt syfte med studien att få kunskap och förståelse för hur fritidslärare upplever elevers möjligheter till deltagande i den fria leken på fritidshemmet.  Datamaterialet i studien är insamlat genom semistrukturerade intervjuer med fritidslärare och fritidspedagoger i Västernorrlands län, som deltagit antingen genom fysiska intervjuer eller via videosamtal. Resultatet visar att fritidslärarens roll i elevernas möjligheter till deltagande är viktig där de ska stötta dem in i leken så det bidrar till en gemenskap mellan eleverna och att de känner en tillhörighet. Respondenterna använder sig av vissa strategier för att främja elevernas möjligheter till deltagande i den fria leken, där det bland annat handlar om att skapa trygghet och gemenskap. Det framkommer även att maktspel mellan eleverna är något vanligt men att makt inte alltid behöver betyda något negativt. Om en elev med makt ser till att inkludera andra elever in i leken, går det att se makt som något positivt. Vilket en av respondenterna gav exempel på som positiv makt. Under rubriken pedagogiska betydelser beskriver vi lösningar på hur exkluderande situationer kan hanteras samt hur fritidslärare kan arbeta främjande för elevernas möjligheter till deltagande i den fria leken. Där det främst handlar om ett främjande arbete med olika strategier gällande gruppstärkande och trygghet. Studien presenterar även två nya begrepp gällande elevers sätt att exkludera varandra på. De begreppen är direkt- och indirekt exkludering. / <p>2020-06-08</p>

Syftet med detta arbete är att bidra med en ökad förståelse för barns perspektiv på vuxnas deltagande i sociodramatisk lek. Forskare inom området menar att det finns skilda åsikter angående huruvida pedagoger bör interagera med barnen inom denna typ av lek. Eftersom majoriteten av denna forskning utgår från ett vuxenperspektiv vill vi komplettera detta perspektiv med en undersökning av barnens egna upplevelser och uppfattningar. Studien är kvalitativ med kvantitativa inslag och har utförts genom strukturerade observationer och semistrukturerade intervjuer. I observationerna har sammanlagt sex förskollärare och 17 barn deltagit. I intervjuerna har 13 barn agerat respondenter. Studien är fördelad på sex stycken kommunala förskolor. Uppsatsen utgår från ett flertal lekteorier och teoretiska begrepp inom sociodramatisk lek, där vi relaterar dessa med empiriska studier på området. I resultatet framträdde ett antal gemensamma faktorer som sammankopplade de genomförda observationerna och intervjuerna, vilka presenteras genom en jämförande beskrivning och en tematisk analys. Vidare lyfts i diskussionen hur pedagogens roll påverkat den observerade leken, samt hur vi tolkat att barnen upplevt de vuxnas närvaro i leken. I uppsatsens slutsats uppdagas att pedagoger för det mesta är välkomna att delta i barns sociodramatiska lek, men att detta kräver lyhördhet för leken, ett anpassat förhållningssätt, samt att man som pedagog har förmågan att pendla mellan att styra och att följa i leknarrativet. / <p>Betyg i Ladok 220118.</p>

Detta examensarbete handlar om hur barn kommunicerar med varandra i den fria leken. Studiens syfte är undersöka hur förskollärare upplever barns fria lek och hur viktig de anser att kommunikationen är för barns utveckling och lärande. Syftet med undersökningen är också att studera hur barnen kommunicerar med varandra i den fria leken. Samt studera hur kommunikationen ger uttryck mellan barnen. Studiens tillvägagångssätt och resultat genomsyras av kvantitet. Med stöd av enkäter och strukturerade observationer som empirisk forskningsmetod, har vi kunnat mäta i vilken utsträckning barn kommunicerar, vilka lekar som förekommer mest när barnen själva får välja och förskollärarnas upplevelser av barns fri lek. Vi har kommit fram till att barn ständigt kommunicerar i den fria leken med hjälp av lekhandlingar och leksignaler. Samt att barn tillämpar olika strategier för att visa på att de vill leka. Resultatet visar på att kroppsspråk och verbal kommunikation är det som förekommer mest. Förskollärarna delar en likvärdig syn på att inkludera barns fria lek i undervisningen. Resultaten som vi kommit fram till utifrån våra observationer och enkäter, diskuteras och sätts i relation till de teorier och den tidigare forskning som presenteras i arbetet.

No description available.

No description available.

Läroplanen för förskolan har under de senaste årtionden sett olika ut, från början ingick en snabb inblick av förskolan i grundskolans läroplan men vid slutet av 1990-talet fick förskolan sin egen läroplan. Enligt tidigare forskning förekommer en social språkmiljö i förskolan och för att främja språkmiljön finns det olika strategier förskollärare kan använda. Syftet med denna studie är att undersöka hur de sociala samspelen har för betydelse för barns språkutveckling. Syftet kommer besvaras med hjälp utav två frågeställningar som är följande: Vilka strategier anser pedagoger att de använder för barns språkutveckling i förskolan? och Hur påverkar det sociala samspelet barnens språkutveckling utifrån pedagogernas perspektiv? Den metod som valdes i det empiriska materialet är den kvalitativa forskningsmetoden i form av intervjuer. Intervjuerna var mellan forskare och respondent, varav respondenterna i denna studie var förskollärare. Teoretiska utgångspunkter som används i analysen är Jean Piagets teori om kognitiv utveckling samt det sociokulturella perspektivet utifrån Lev Vygotskij.  Enligt sammanställt resultatet från frågeställningarna framhävs det att förskollärare stimulerar barn på bästa sätt genom att låta barn vara i mindre barngrupper, med lyhörd personal som utmanar barnens språk. Skapas det en miljö som är trygg och inbjudande underlättar det barnens språkutveckling. Ytterligare resultat visar på att sociala samspel påverkar barns utveckling genom exempelvis kroppsspråk och rollekar utifrån pedagogens perspektiv.

Syftet med studien är att bidra med kunskap om vilka förhållningsätt förskollärare har till användningen av inomhusmiljön i den fria leken och hur det möjliggör och begränsar barns möjligheter till grovmotoriska rörelser. Detta har undersökts genom kvalitativa intervjuer med verksamma förskollärare samt observationer av inomhusmiljön och förskollärarens agerande. Studien utgår och har analyserats utifrån ett sociokulturellt perspektiv. I resultatet framkommer det att de uppsatta reglerna och förskollärarnas didaktiska ställningstaganden påverkar barnens möjligheter till utveckling av grovmotoriska rörelser. I resultatet framkommer det även att miljöns utformning påverkas av, både de förskollärarna kan styra över och hur förskolan är byggd. Avslutningsvis beror barnens möjligheter till grovmotorisk utveckling i hög grad på förskollärarnas inställning till fysisk aktivitet inomhus.