Bakgrund Typ 2 diabetes räknas idag som en folksjukdom och utgör upp till 90 procent av all diabetes i världen. Att inte ha kontroll på sin sjukdom kan för individen innebära stora risker med många olika komplikationer. För att minska riskerna för följdsjukdomar behövs oftast en livsstilsförändring. Det hör till sjuksköterskans profession att motivera patienter till att bli delaktiga och engagerade i sin egenvård. Utmaningen för sjuksköterskan ligger i att hitta vilka omvårdnadsinterventioner som kan motiverar varje enskild individ till att göra en livsstilsförändring Syfte Syftet var att identifiera vilka omvårdnadsinterventioner som kan stärka egenvården och främja till en livsstilsförändring vid typ 2 diabetes. Metod En icke-systematisk litteraturöversikt genomfördes där 15 noga utvalda kvantitativa och kvalitativa artiklar låg till grund för resultatet. De inkluderade artiklarna eftersöktes i databaserna PubMed och CINAHL. Artiklarna kvalitetsgranskades utifrån Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag. En integrerad dataanalys genomfördes och resultatet av artiklarna sammanställdes till kategorier för att underlätta för läsaren. Resultat De kategorier som identifierats ur resultatet är motiverande samtal, tekniska hjälpmedel, utbildning och rådgivning, kost och träning samt möte och dialog med sjuksköterskan. Resultat har visat att de här omvårdnadsinterventionerna har stor betydelse för patientens motivation till att genomföra en livsstilsförändring. Slutsats Studien visade på svårigheterna personer med typ 2 diabetes har att genomföra livsstilsförändringar. De omvårdnadsinterventioner som presenterats har visat goda resultat till att motivera patienter till ökad följsamhet och egenvård med stöd av sjuksköterskan. / Background Type 2 diabetes is counted as an endemic disease and account for as much as 90 percent of all diabetes in the world. To not have control over your own illness can engage big risks and many different complications. To minimize the risk of sequelae a lifestyle change is often needed. It’s part of the nurse profession to motivate patients to feel dedicated and to be involved in their own self-care. The nurse will face challenges to find out which nursing intervention that motivates every individual person to make a lifestyle change. Aim The aim of this study was to identify which nursing interventions that can strengthen self-care and promote lifestyle changes in type 2 diabetes. Method A non-systematic literature review was conducted and 15 attentively selected quantitative and qualitative articles was forming the basis for the result. The included articles were found in the databases PubMed and CINAHL. The selected articles were quality examined based on Sophiahemmets University's assessment data. An integrated data analysis was made and the results from the articles were summarized and put under specific categorise to make it more visual for the reader. Results The categories that have been identified from the results are motivational interview, technical appliance, education and counseling, diet and exercise and last meetings and conversations with the nurse. Result has shown that these nursing interventions are of great importance for the patient’s motivation to implement a lifestyle change. Conclusions The study showed the difficulties people with type 2 diabetes have in implementing lifestyle changes. The nursing interventions presented have shown good results in motivating patients to compliance and increased self-care with the support of the nurse.

Inledning: Att som barn komma till röntgen kan vara både nytt och skrämmande. Miljön och personalen är främmande och i kombination med smärta kan detta skapa ångest hos barn vilket gör att de inte samarbetar på samma sätt som vuxna. För att upplevelsen på röntgenavdelningenska bli så bra som möjligt är det viktigt att röntgensjuksköterskan arbetar för en personcentrerad omvårdnad. Genom att använda sig av distraktionsmetoder och öka trygghetskänslan stiger chansen att genomföra undersökningen. Syfte: Kartlägga vilka distraktionstekniker röntgensjuksköterskor kan använda för att minska barns oro och ångest i samband med röntgenundersökningar. Metod: Studien genomfördes som en allmän litteraturstudie där tolvkvantitativa artiklar har analyserats och sammanställts för att besvara syftet. Resultat: Genom aktiv eller passiv distraktion kan ångest reduceras med hjälp av enkla hjälpmedel. Aktiv och passiv distraktion kan variera i material som bör vara anpassade till barnets ålder och mognad. Slutsats: Med hjälp av olika distraktionstekniker kan samarbetet med barn öka på röntgen för att möjliggöra smidigare undersökningar.

Bakgrund: Demenssjukdom blir allt vanligare och risken att drabbas ökar i takt med stigande ålder. Beteendemässiga och psykiska symtom vid demenssjukdom (BPSD) förekommer ibland till följd av demenssjukdomen. BPSD delas in i fyra huvudgrupper där hyperaktivitet innebär vandring, upprepat frågande, muntligt störande beteende samt agitation och aggressivitet, som är något av det svåraste och mest utmanande att bemöta för omgivningen. Syfte: Syftet var att sammanställa omvårdnadsinterventioner vid hyperaktivitet i samband med demenssjukdom. Metod: Metoden var en systematisk litteraturöversikt enligt SBUs riktlinjer. De kvantitativa studierna analyserades med stöd i processen för manifest innehållsanalys enligt Graneheim & Lundman (2003). Resultat: I resultatet framkom två övergripande typer av omvårdnadsinterventioner: Generella omvårdnadsinterventioner med tre grupper: Musik minskar agitation och aggressivitet, Närhet till hundar kan stabilisera agitation och aggressivitet, och Ljusterapi för bättre dygnsrytm minskar agitation. Individuellt anpassade omvårdnadsinterventioner med två grupper: Interventioner utifrån patientens intressen minskar beteendeproblem och Individualiserad Montessori intervention minskar agitation. Resultatet indikerade att generella omvårdnadsinterventioner hade en kortvarig effekt på patienterna medan omvårdnadsinterventioner baserade på individens behov antydde ett bättre och mer långvarigt resultat. Konklusion: Rätt metoder är en förutsättning för att kunna hjälpa människor samt att de är utformade för rätt målgrupp och sker evidensbaserat. Eftersom omvårdnadsinterventioner vid hyperaktivitet indikerade en kortvarig effekt behöver samtlig personal arbeta aktivt och kontinuerligt med individuellt anpassade omvårdnadsinterventioner med hänsyn till patientens bakgrund, vilket överensstämmer med Socialstyrelsens riktlinjer (Socialstyrelsen 2010). / Background: Dementia is increasingly common, and the risk increases with age. Behavioral and psychological symptoms of dementia (BPSD) sometimes occur as a result of dementia. BPSD is divided into four main groups where hyperactivity containing wandering, verbal behavior and agitation/aggression, is one of the most difficult and challenging symptoms that both caregivers and family members are faced with. The purpose: The purpose was to compile nursing interventions that can limit hyperactivity in dementia care. Method: The method was a systematic literature review carried out under SBUs guidelines. The quantitative studies were analyzed with the support of the process of content analysis according to Graneheim & Lundman (2003). Results: The result revealed two main types of nursing interventions: General nursing interventions with three groups: Music reduces agitation and aggression, Dogs within close proximity can stabilize both agitation and aggression and Light therapy improves circadian rhythm and thereby decreases agitation. Personalized care interventions with two groups: Patient interest based interventions decreases behavioral problems and Montessori interventions which focus on the person as an individual reduces agitation. The result indicated that the general nursing interventions had a short term effect on patients. However, the interventions based on individualized care suggested a better and longer lasting effect. Conclusion: The right methods are a prerequisite to be able to help people and that they are formed evidence based for the right purpose. As the nursing interventions for hyperactivity only provide short term effect, the staff caring for the patient need to work actively as well as continuously with individualized interventions with respect to the patients background, which is consistent with the Social board’s guidelines (The Social board 2010).