No description available.

Bakgrund: En viktig del av diabetessjuksköterskans arbete innefattar att stödja och utbilda patienten angående diabetesegenvård. Att stödja patienten i egenvården kan medföra förbättrad glykemisk och metabol kontroll med bibehållen livskvalitet. Det finns viss evidens för att en skriftlig individuell behandlingsplan kan vara en personcentrerad metod för att främja god egenvård hos patienter med diabetes typ 2 i primärvården. Det finns idag ingen sådan nationellt framtagen behandlingsplan. Syfte: Syftet med studien var att utvärdera om en skriftlig individuell behandlingsplan kan påverka HbA1c eller empowerment hos patienter med typ 2 diabetes. Metod: 50 patienter deltog i en kvantitativ randomiserad kontrollerad studie. Hälften av patienterna randomiserades till interventionsgrupp och erhöll en skriftlig individuell behandlingsplan i samband med besöket. Patienterna fick besvara frågeformuläret Swe-DES 23 samt lämna HbA1c. Uppföljande data samlades in efter tre månader (n=36). Data analyserades med icke-parametriska metoder. Resultat: Patienterna som erhöll en skiftlig individuell behandlingsplan sänkte sitt HbA1c, mätt efter tre månader. Det fanns dock inga signifikanta skillnader gällande HbA1c-förändring mellan interventions och kontrollgrupp. Inga förändringar gällande empowerment kunde uppmätas. Slutsats: Sjukvården behöver utveckla enkla kostnadseffektiva arbetsmetoder för att kunna erbjuda personcentrerad vård till det ökande antalet patienter med diabetes som behandlas i primärvården. Studiens urval var för litet för att kunna dra några signifikanta slutsatser. Vidare studier behövs för att undersöka om den individuella skriftliga behandlingsplanen kan påverka HbA1c samt empowerment.

Bakgrund: En viktig del av diabetessjuksköterskans arbete innefattar att stödja och utbilda patienten angående diabetesegenvård. Att stödja patienten i egenvården kan medföra förbättrad glykemisk och metabol kontroll med bibehållen livskvalitet. Det finns viss evidens för att en skriftlig individuell behandlingsplan kan vara en personcentrerad metod för att främja god egenvård hos patienter med diabetes typ 2 i primärvården. Det finns idag ingen sådan nationellt framtagen behandlingsplan. Syfte: Syftet med studien var att utvärdera om en skriftlig individuell behandlingsplan kan påverka HbA1c eller empowerment hos patienter med typ 2 diabetes. Metod: 50 patienter deltog i en kvantitativ randomiserad kontrollerad studie. Hälften av patienterna randomiserades till interventionsgrupp och erhöll en skriftlig individuell behandlingsplan i samband med besöket. Patienterna fick besvara frågeformuläret Swe-DES 23 samt lämna HbA1c. Uppföljande data samlades in efter tre månader (n=36). Data analyserades med icke-parametriska metoder. Resultat: Patienterna som erhöll en skiftlig individuell behandlingsplan sänkte sitt HbA1c, mätt efter tre månader. Det fanns dock inga signifikanta skillnader gällande HbA1c-förändring mellan interventions och kontrollgrupp. Inga förändringar gällande empowerment kunde uppmätas. Slutsats: Sjukvården behöver utveckla enkla kostnadseffektiva arbetsmetoder för att kunna erbjuda personcentrerad vård till det ökande antalet patienter med diabetes som behandlas i primärvården. Studiens urval var för litet för att kunna dra några signifikanta slutsatser. Vidare studier behövs för att undersöka om den individuella skriftliga behandlingsplanen kan påverka HbA1c samt empowerment. / Background: An important part of the work as a diabetes nurse is to support and educate the patient in diabetes self-care. This can lead to improved glycemic and metabolic control,without affecting the quality of life. There is evidence supporting that an written care-plan can be a person-centered method that promote good self-care through increased empowerment, within the group of patients diagnosed with diabetes type 2. There is currently no such nationally developed care-plan. Aim: The aim of this study was to evaluate if a written care-plan can affect HbA1c or empowerment in a group of patients diagnosed with diabetes type 2. Method: A quantitative randomized controlled trial. A total of 50 patients participated, of with 25 were randomized to the interventions group and received the written care-plan. Empowerment was measured with Swe-DES 23 and the participating patients HbA1c were collected. This data was then compared with data after three months (n=36). Non-parametric methods were used for the analysis.Results: The participating patients in the intervention group had a significant decrease in HbA1c after three months. There were no significant differences in HbA1c decrease in-between the groups. No significant differences were found regarding empowerment. Conclusion: The healthcare need to develop simple and cost effective work methods to be able to offer person-centered care to the increasing number of patients with diabetes in the primary care. The sample size was small and no significant conclusions could be drawn. Further studies are required to evaluate if the written care plan can have an effect on HbA1c or empowerment in patients with diabetes type 2.

Känsla av sammanhang (KASAM) är ett sätt att studera hälsa och välbefinnande ur ett salutogent perspektiv. Med denna infallsvinkel kan såväl avgränsade sjukdomsgrupper i små populationer, som en större normalbefolkning undersökas. Det är väsentligt att studier också kan ske över tid för att ha möjlighet att fånga en utveckling. Syftet med denna studie var, att med magbesvär som infallsvinkel, studera KASAM och den salutogena modellens relation till hälsa, kön, psyko- sociala faktorer och stabilitet. Vid en klassifikation av patientens sjukdomstillstånd, gjord separat av patient, läkare och kurator, visade jämförelsen full överensstämmelse i hälften av fallen. En motsvarande jämförelse gällande patientens allmänna hälsotillstånd visade full överensstämmelse i en tredjedel av fallen. Synliggörandet av dessa skillnader antyder behovet av reflektion, över såväl den egna bedömningen som andras, i den kliniska vardagen. En grupp personer med magbesvär intervjuades 16-18 år efter en gastroskopiundersökning. Fynden i en kvalitativ studie visade att patientens inflytande på sitt liv, direkt eller indirekt, tycktes vara relaterat till om han/hon var frisk vid uppföljningen. Att ha inflytande över sitt liv kan också innebära att vara i stånd till att ha inflytande i mötet med vårdgivare och över adekvat behandling. I en tvärsnittsstudie av en normalbefolkning (WHO MONICA Project) visade sig medelvärdena för KASAM, efter uppdelning i tre olika diagnosgrupper, vara signifikant lägre i en grupp med magbesvär (n=309) i jämförelse med såväl en grupp med identifierad sjukdom (n=198) som en grupp utan de efterfrågade symtomen/sjukdomarna (n=1212). I en panelstudie med en uppföljning efter fem år visades att det förelåg en statistiskt signifikant minskning av KASAM i totalpopulationen (n=1254) och att män och kvinnor hade en likartad minskning. Studien visade också KASAM endast var stabil hos personer med höga ingångsvärden. Personer i åldersgruppen 45-74 år och personer med en identifierad sjukdom hade den största sänkningen. Nedgången är i linje med samhällsutvecklingen under den studerade perioden under 1990-talet, med en nedmontering av delar i det tidigare välfärdssamhället. En studie, som jämförde två tvärsnitt i en normalbefolkning med fem års mellanrum, visade en statistiskt signifikant nedgång av KASAM. Sänkningen var mest uttalad bland kvinnor, i den yngre åldersgruppen (25-44 år) och bland dem med en identifierad sjukdom. Personer med mångåriga magbesvär hade det lägsta medelvärdet i båda tvärsnitten. Att kartlägga hur olika faktorer relaterar till KASAM kan utgöra en väg både vad gäller att förstå hur politiska beslut påverkar skilda sektorer i samhället, och var enskilda människor befinner sig i olika processer vid hälsa och sjukdom. Patienter med mångåriga magbesvär rapporterade en låg känsla av sammanhang och är till synes en grupp som borde uppmärksammas i vården. Det är väsentligt att inte bara mäta KASAM som en personlig variabel utan också se hur strukturförändringar påverkar den enskilda människan. Olika vårdgivare kan tillsammans med patienten vara öppna för att inte enbart det medicinska perspektivet utan att även patientens inflytande och sociala situation lyfts fram. / <p>Diss. (sammanfattning) Umeå : Umeå universitet, 2002</p> / digitalisering@umu

Syfte: Studiens syfte var att undersöka vad patienterna har för upplevelser av sjukvården, samt vilka förbättringar de föreslår. Metod: Undersökningsgruppen bestod av 50 patienter som svarat på de öppna frågorna i en nationell patientenkät. Svaren analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen av materialet resulterade i fem kategorier och elva underkategorier. De fem kategorierna bestod av: bemötande, sjukhusmaten, vårdmiljön under sjukhusvistelsen, in- och utskrivning samt väntetider under vårdtiden och samarbete mellan professioner. Patienter som vårdades inom slutenvården ansåg att det bemötande de erhöll i huvudsak varit gott, men att det förekom vissa negativa attityder som bör förändras till det bättre. Förbättringar av måltider och sjukhusmiljön önskades, dessa områden upplevdes otillfredsställande. Vidare föreslogs förbättringar rörande information och kommunikation. Dessa två faktorer spelade, enligt patienter, roll för hur trygga de kände sig inom vården. Väntetiderna upplevdes vara alltför långa och patienterna önskade att dessa ska bli kortare. Slutsats: Patienterna i denna studie hade både positiva och negativa upplevelser av slutenvården, samt föreslog förbättringar på ett antal områden. Detta resultat, samt framtida patientundersökningar, kan vara ett underlag för sjuksköterskors kvalitetsförbättringsarbete i den kliniska verksamheten då det identifierar områden i behov av förbättring. / Aim: The aim of this study was to examine patients’ experiences of health care, and which improvements they propose. Method: The study group consisted of 50 patients who answered the open-ended questions in a national patient satisfaction questionnaire. The patients’ answers were analyzed with qualitative content analysis. Results: The analysis resulted in five categories and eleven subcategories. The five categories were:  social interaction with staff, hospital food, hospital environment during the stay, admission, discharge and delays and collaboration with other professions. Patients who received hospital care generally considered themselves treated well by staff, but some experienced negative attitudes from staff which leaves room for improvement. Other areas considered dissatisfying were the hospital food and the hospital environment. Furthermore, suggestions were made concerning the improvement of information and communication. These factors, according to patients, affect whether they feels safe or not when receiving health care. Patients also expressed that waiting times and delays were too long, and ought to be shortened. Conclusion: Patients in this study had both positive and negative experiences of their hospital stay. They suggest improvements in several areas. These results, together with future patient satisfaction surveys, can develop a basis for nurses to improve the quality of care in clinical practice since they identify areas in need of improvement.

Diss. (sammanfattning) Örebro : Örebro universitet, 2006. / Härtill 4 uppsatser.