<p>Idag är personalen en allt viktigare tillgång för de flesta företag. I dessa företag finns ofta dolda tillgångar, i form av personal, som inte får synas i balansräkningen. På 1960-talet</p><p>började man använda sig av personalekonomisk redovisning, HRA, då man ansåg att även</p><p>företagets resurser i form av personal borde tas upp som en immateriell tillgång i</p><p>balansräkningen. Trots detta är det sällsynt med personalekonomiska balansräkningar,</p><p>förutom i idrottsvärlden där många fotbollsföreningar tar upp sina spelarkontrakt som</p><p>immateriella tillgångar. I Sverige finns något som heter elitlicensen, vilken reglerar hur</p><p>externt förvärvade fotbollsspelare får redovisas och värderas. Utgifterna för dessa spelare får</p><p>antingen kostnadsföras direkt eller aktiveras som en immateriell tillgång i balansräkningen,</p><p>därmed utesluts aktivering av utgifter för egna spelare. Genom en kombinerad kvalitativ och</p><p>kvantitativ metodansats försökte vi uppnå vårt syfte med uppsatsen, vilket var att undersöka</p><p>hur man kan redovisa egna spelare i sin balansräkning för att ge en rättvisande bild av</p><p>klubbens ställning och resultat. Vi ville även ta reda på ifall redovisningen av externa</p><p>spelarförvärv påverkar den rättvisande bilden. Undersökningen omfattade en intervju med en</p><p>väl insatt person inom ämnet, samt en enkätundersökning med fotbollslag i herrallsvenskan</p><p>2006. Resultatet av vår undersökning visade att våra respondenter inte anser att det finns ett</p><p>behov av att värdera de egna spelarna, beroende på att det inte tillåts av UEFA samt att det</p><p>saknas en tillförlitlig värderingsmodell. Vi anser dock att det kan vara bra att värdera de egna</p><p>spelarna då detta gör att samtliga spelare behandlas på likartat sätt, vilket ger en mer</p><p>rättvisande bild av föreningens ställning och resultat. Eftersom samtliga spelarkontrakt ser</p><p>likadana ut och enligt oss uppfyller samma tillgångskriterier, anser vi att de borde behandlas</p><p>på likartat sätt.</p>

Idag är personalen en allt viktigare tillgång för de flesta företag. I dessa företag finns ofta dolda tillgångar, i form av personal, som inte får synas i balansräkningen. På 1960-talet började man använda sig av personalekonomisk redovisning, HRA, då man ansåg att även företagets resurser i form av personal borde tas upp som en immateriell tillgång i balansräkningen. Trots detta är det sällsynt med personalekonomiska balansräkningar, förutom i idrottsvärlden där många fotbollsföreningar tar upp sina spelarkontrakt som immateriella tillgångar. I Sverige finns något som heter elitlicensen, vilken reglerar hur externt förvärvade fotbollsspelare får redovisas och värderas. Utgifterna för dessa spelare får antingen kostnadsföras direkt eller aktiveras som en immateriell tillgång i balansräkningen, därmed utesluts aktivering av utgifter för egna spelare. Genom en kombinerad kvalitativ och kvantitativ metodansats försökte vi uppnå vårt syfte med uppsatsen, vilket var att undersöka hur man kan redovisa egna spelare i sin balansräkning för att ge en rättvisande bild av klubbens ställning och resultat. Vi ville även ta reda på ifall redovisningen av externa spelarförvärv påverkar den rättvisande bilden. Undersökningen omfattade en intervju med en väl insatt person inom ämnet, samt en enkätundersökning med fotbollslag i herrallsvenskan 2006. Resultatet av vår undersökning visade att våra respondenter inte anser att det finns ett behov av att värdera de egna spelarna, beroende på att det inte tillåts av UEFA samt att det saknas en tillförlitlig värderingsmodell. Vi anser dock att det kan vara bra att värdera de egna spelarna då detta gör att samtliga spelare behandlas på likartat sätt, vilket ger en mer rättvisande bild av föreningens ställning och resultat. Eftersom samtliga spelarkontrakt ser likadana ut och enligt oss uppfyller samma tillgångskriterier, anser vi att de borde behandlas på likartat sätt.