När det stod klart att antalet adresser i ipv4 inte skulle räcka, togs ipv6 fram. Med nya funktioner som hade anpassats till den infrastruktur som hade byggts upp världen runt så fanns det nu en ersättare till ipv4. Men skillnaderna är stora och protokollen är i sig inte lika varandra alls, framför allt inte när man tittar på inbygda funktioner. En av dessa nya funktioner i ipv6 är det som kallas för Prefix delegation, ett enkelt och smidigt sätt att per automatik dela ut delar av ett större nät till mindre nät. Även om det finns enkla och smidiga sätt att genomföra detta på så är inte all infrastuktur så enkel. Det gör att denna typ av funktioner kommer varvas med routes, både statiska och dynamiska. För att få en förståelse för hur detta kan skilja sig åt har vi tittat på en översikt av hur infrastrukturen kan se ut och sedan testat hur man skulle kunna lösa adresseringen genom en automatiserad process och en statisk process. Resultatet visar att den automatiserade lösningen kräver lite mer förarbete och specificerad utrustning, men att arbetet därefter blir lätt att kontrollera, felsöka och dokumentera. Den statiska processen är mer rakt på sak och kräver ingen speciell utrustning, däremot kommer det bli svårt att kontrollera, felsöka och dokumentera då minsta förändring kan kräva mycket arbete där risken för komplikationer är stor. / When it became clear that the number of ipv4 addresses would not be enough, ipv6 was developed. With new features that had been adapted to the infrastructure that had been built up around the world, there was now a replacement for ipv4. But the differences are many and the protocols are not alike at all, especially when looking at the built-in functions. One of these new features in ipv6 is called Prefix Delegation, a simple and convenient way to automatically distribute parts of a larger network into smaller networks. Although there are simple and flexible way to implement this, the existing infrastructure of the Internet may not be so simple. The complexity of the infrastructure forces us to use a variety of routes, both static and dynamic. To get an understanding of how this can differ, we looked at an overview of how the infrastructure might look like and then tested how to solve the addressing through an automated process and a static process. The results shows that the automated solution requires a little more preparation and specified equipment, but the work then becomes easy to control, debug, and document. The static process is more straightforward and requires no special equipment, however, it will be difficult to control, debug, and document where the slightest change can require a lot of work where the risk of complications is great.