Vid tvister om mindre värden kan ordinära processformer bli oproportionerligt kostsamma, särskilt vid gränsöverskridande fall som ofta medför ytterligare kostnader. Sådana faktorer har bevisats avskräcka EU:s medborgare från att vända sig till domstol med småmål. För att avlägsna sådana hinder har det uttryckts ett behov av ett gemenskapligt förenklat rättegångsförfarande vid gränsöverskridande tvister om mindre värden. Därför infördes den europeiska småmålsförordningen år 2009. Förordningens syfte är bland annat att förenkla och påskynda förfaranden vid mindre tvister samt att sänka kostnaderna. Småmålsförfarandet är ett skriftligt förfarande där parterna och domstolen kommunicerar via standardiserade formulär. Tanken med detta är att parterna ska klara sig på egen hand utan att behöva anlita juridiskt ombud. Syftet med förevarande uppsats har varit att analysera småmålsförordningens kapacitet att i praktiken uppnå dess ändamål, främst på det europeiska planet men även på en svensk nivå. På grund av att småmålsförfarandet är en relativt ny processform är tillgången till material i ämnet begränsat. Därför har statistiska rapporter, utländska utredningar samt egna undersökningar tjänat som kompletterande material till de traditionella rättskällorna. Eftersom småmålsförfarandet är ett utav EU:s första processrättsliga instrument har EU i och med dess införande tagit ett steg längre in i den europeiska processrätten. Innan var det medlemsstaternas nationella lagstiftningars uppgift att reglera rättsliga processer. En omvändning som har givit upphov till viss kritik. Det finns de som menar att harmoniseringen av den europeiska civilprocessen inte skett tillräckligt effektivt och att det finns en risk för att betoningen på effektivitet och ekonomi har prioriterats framför de fundamentala processuella rättigheterna. Eventuellt gäller det här även småmålsförordningen. Förfarandet har nämligen visat sig vara en aning problematiskt och till vissa delar ineffektivt. Skillnader mellan medlemsstaternas tillämpning kan riskera en varierande skyddsnivå. Flerspråkigheten i Europa kräver ofta översatta handlingar, något som kan bli avskräckande kostsamt. Medlemsstaternas skyldighet att garantera parterna service är otillräcklig, på grund av bristande kunskaper om förfarandet bland de behöriga domstolarna. Vad gäller Sveriges förhållande till småmålsförfarandet verkar engagemanget hittills mycket svalt och de behöriga domstolarna verkar inte ens känna till förfarandet. För att småmålsförfarandet ska bli effektivt krävs att såväl jurister och domare som allmänheten känner till dess existens. På europeisk nivå finns en hel del medier som upplyser om förfarandet. Dock är det få som känner till de här informationskanalerna. På nationell nivå varierar informationssatsningarna mellan medlemsstaterna, och därefter varierar även antalet avgjorda förfaranden. Överlag tyder statistiken på att det hittills avgjorts relativt få domar i det europeiska småmålsförfarandet. Analysen har sammanfattningsvis visat att det således finns skäl att ifrågasätta förordningens praktiska effektivitet. Det europeiska småmålsförfarandet är emellertid en relativt ny processform som har möjlighet att förbättras. Dess syfte är välmenande och ifall det visar sig att det finns ett fortsatt behov av ett europeiskt förfarande för småmål kan det vara värt att hålla en levande diskussion om ämnet, för att utveckla förfarandet till att bli så effektivt som det syftar till att vara. / With regard to small claims ordinary judicial proceedings may be disproportionate expensive in relation to the amount of the claim, especially in cross-border cases that often involve additional costs. This deters the EU citizens from pursuing small claims. In order to remove such obstacles a need for a European simplified procedure for cross-border small claims was expressed. Hence the European Small Claims Procedure was initiated in 2009. This regulation aims at simplifying and speeding up the small claim litigations as well as reducing the costs. The ESCP is a written procedure where the parties and the court are using standard claim forms. The idea is that the parties should be able to litigate without the help of a lawyer. The purpose with the present paper has been to analyze this regulations’ capacity to reach its aims, principally how the situation seems at the European level but also at the Swedish level. Since the ESCP is a relatively new procedure there is so far a limited supply of material on this subject. Due to this fact statistical reports, foreign investigations and own surveys have served as supplementary material to the traditional sources of law. By introducing the ESCP, which is one of the first European procedures, the EU has increased its involvement in the European civil procedure. Since the regulation of judicial proceedings earlier was handled by the national legislation of the Member States, this caused some critique. There are those who mean that the harmonization of the European civil procedure has not been sufficiently effective and that the focus on efficiency and economy has been prioritized over the fundamental procedural rights. This might also be the case for the ESCP. The procedure has namely turned out to be slightly problematic and somewhat ineffective. If the procedure differs significantly between the Member States this may also lead to differences in the level of protection. The multilingualism in Europe often demands translated documents, which runs the risk of being deterring expensive. Furthermore, the duty of the Member States to offer the parties practical assistance is inadequate, because of the lack of knowledge about the ESCP among the courts. As regards Sweden’s relations to the ESCP, the interest so far seems quite modest. The authorities have not made any widespread efforts to promote the ESCP and the courts do not even seem to have heard of this procedure. The prerequisite for making the ESCP really effective in practice is that lawyers and judges as well as the public are acquainted with its existence. On the European level there are several media that supplies information about the ESCP. Nevertheless, only a few are aware of these media. On the national level the efforts to promote the ESCP varies between the Member States and thus the use of the procedure throughout Europe varies as well. Overall the statistics indicates that up to now relatively few judgments have been decided in the ESCP. Consequently, the analyze has displayed that there are reasons to question the practical efficacy of this procedure. At the same time it is important to bear in mind that the ESCP is a fairly new procedure which has the possibility to improve. Since it has a good purpose there are reasons to keep the debate alive, in order to develop the procedure into the effective instrument as it aims to be.

När något lagval inte gjorts gällande köpeavtal vid auktionsförsäljning av lösa saker är det lagen i det land där auktionen äger rum som ur svenskt perspektiv ska tillämpas, 4 § 3 st. lag (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker (IKL). Därmed krävs att internetauktioners fysiska plats fastställs, vilket leder till svårigheter eftersom det inte finns en geografisk plats för hemsidor. På området finns även Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I-förordningen), vilken dock lämnar företräde för IKL. Rom I-förordningen har en bestämmelse lik den i IKL men med en väsentlig skillnad, nämligen att auktionsregleringen endast är tillämplig om en fysisk plats kan fastställas. I annat fall tillämpas först och främst säljarens lag och det finns även möjlighet till avvikelse när köpeavtalet har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land än det som utpekats. Var en internetauktion har sin fysiska plats är långtifrån klart även om olika förslag till en sådan har framförts. En strikt tillämpning av IKL ger till skillnad från Rom I-förordningen inte någon möjlighet till beaktande av köpeavtalets anknytningar till olika länder, vilket är anledningen till att en tillämpning av Rom I-förordningen skulle vara eftersträvansvärd. Dock är det IKL som ska tillämpas och då det är mycket osäkert var och om fysisk plats för internetauktioner överhuvudtaget kan fastställas, är det möjligt att huvudregeln för köp av varor i IKL måste tillämpas. Det skulle innebära en tillämpning av säljarens lag, vilket dock inte är eftersträvansvärt vid auktionsförsäljning. Med hänsyn till att konsumentköp vid internetauktioner blivit allt vanligare kan även konsumentskyddsregler påverka den tillämpliga lagen. 

No description available.

The courts international juristiction within the European union is regulated by the Brussels I Regulation. Article 2.1 of the Brussels I Regulation contains the fundamental provision. According to this Article the plaintiff shall submit an action where the defandent is domiciled. The Regulation provides exemptions to the this provision in Article 2.1. The court of the international case can also be determined according to Article 5 (1) of the Brussels I Regulation. This Article contains an alternative to the general provision within Article 2.1. Article 5 (1) is applicable when the dispute is based on an agreement between the parties. The Article is justified because of the close link between the contract and the court of the place where the contract was, or is to be, performed. Article 5 (1) b of the Brussels I Regulation contains a uniform definition of the place of performance, if the agreement consists of contracts for the sale of goods and the provisions of services. The European Court of Justice in the cases Color Drack, Peter Rehder, Car Trim and Wood Floor interprets the place of performance. In paragraph 18 of the Color Drack-case the ECJ establish that the place of performance shall be “interpreted in the light of the origins, objectives and scheme of that regulation”. The ECJ follows these principles in the interpreting of the cases Peter Rehder, Car Trim and Wood Floor. This essay analyzes the above-mentioned rulings in order to investigate the impact of The ECJ rulings in Car Trim and Wood Floor for the application of Article 5 (1) b of the Brussels I Regulation.

Antag att två parter i två olika EU-stater gör affärer med varandra. En bank med säte i Frankrike ingår ett avtal rörande förvaltning av kapital åt en klient med hemvist i Spanien. Parterna kommer sedermera överens om att eventuella tvister med anknytning till huvudavtalet ska prövas exklusivt av domstol i Luxemburg för det fall klienten väcker talan. Därutöver anges i avtalet att banken ska behålla sin rätt att väcka talan vid varje annan behörig domstol. Parterna har därmed ingått ett prorogationsavtal som ger banken ett ”större urval” av behöriga domstolar. En sådan prorogationsklausul skapar en obalans i parternas avtalsförhållande, eftersom den ena parten åläggs att väcka talan i en EU-medlemsstat, medan motparten i princip kan väcka talan i vilket land som helst. Frågan är i vilken utsträckning sådana s.k. asymmetriska eller ensidiga prorogationsavtal är giltiga inom EU. Denna uppsats avser att undersöka vilka sorters prorogationsavtal som är giltiga enligt Bryssel I-förordningen och den nya Bryssel I-förordningen.

This thesis examines the special head of jurisdiction for contractual matters in Article 7(1) of the Brussels Ibis Regulation. Particularly, the thesis aims to establish how the concept ‘matters relating to a contract’ is understood for the purposes of Article 7(1). In applying Article 7(1), the seized court must first determine whether the contract is one for the sale of goods or for the provision of services, for which the rule provides autonomously defined places of performance in subparagraph (b). If not, the court has to identify the obligation forming the basis of the legal proceedings for the purposes of subparagraph (a). Subsequently, the court has to apply its rules of conflict of laws rules and determine the place of performance for that obligation in accordance with the designated law. As regards ‘matters relating to a contract’, this expression is the point of departure for the application of Article 7(1) and has an autonomous definition. Essentially, ‘contract’ refers to a situation in which there is an obligation freely assumed by one party towards another. The thesis examines how this definition operates to characterize claims or rights arising out of representation, assignments, pre-contractual dealings and company law. Furthermore, the thesis examines the requirement that the matter must be one ‘relating to’ a contract, with special notice to two recent CJEU cases concerning the identity of the parties to the contract vis-à-vis the parties to the dispute. In conclusion, it is submitted that the CJEU’s expansion and application of the autonomous concept of contract do not necessarily serve the objective of predictability, which ultimately risks impeding the facilitation of the sound administration of justice.

I denna uppsats behandlas frågan om resning kan och bör beviljas på grund av en oriktig bevisprövning utan att någonting nytt tillkommit i ärendet. Senast en sådan resningsgrund var uppe för seriös diskussion i Sverige, i slutet av 1930-talet, avfärdades den med hänvisning till att bevisfrågor kunde fullföljas till högsta instans. Så är inte längre fallet men det ovillkorliga nyhetskravet i 58 kap 2 § fjärde punkten RB ligger likväl fast. Den ursprungliga bevisprövningen kan trots det få viss betydelse inom ramen för ett resningsärende, särskilt vid en prövning enligt den så kallade tilläggsregeln. Det kan ifrågasättas om det är berättigat att upprätthålla nyhetskravet enligt denna regel eftersom den nyhet som åberopas inte behöver ha någon nämnvärd betydelse för bedömningen av om synnerliga skäl för resning föreligger. Nyhetskravet är i detta sammanhang närmast att betrakta som en formalitet. Trots att resningsgrunderna i RB inte tillåter resning på grund av en omprövning av redan föreliggande material finns en möjlighet för HD att besluta om resning utan stöd av dem. Så har skett i NJA 2013 s 746, med hänvisning till EKMR:s krav på effektiva rättsmedel vid rättighetskränkningar. Motsvarande skulle möjligen kunna ske om den ursprungliga bevisprövningen kunde sägas ha utgjort en kränkning av rätten till en rättvis rättegång. I grannländerna Danmark och Norge är resning möjlig vid synnerliga skäl utan att nya skäl åberopats, enligt vanliga straffprocessuella regler. Mot bakgrund av detta utreder uppsatsen om en liknande lagreglering skulle kunna införas i RB. Den största utmaningen ligger därvid i att finna en modell för bedömning av bevisprövningen som upprätthåller respekten för att densamma i grunden är fri. En exposé över rättskällematerialet rörande bevisprövning visar att det finns krav som kan ställas utan att domarens frihet att värdera den föreliggande bevisningen inskränks i alltför hög grad. Med utgångspunkt i dessa krav skulle praxis kring tillämpningen av en resningsgrund enligt ovan kunna utvecklas. Efter en diskussion om för- och nackdelar med en sådan lagändring nås slutsatsen att en extraordinär resningsgrund vid oriktig bevisprövning hade varit en både rättssäkrare och mer ändamålsenlig lösning än dagens tilläggsregel.

No description available.

No description available.

In 1971 the right of re-trial in the Supreme Court was reformed and led to the court becoming a distinct forum for setting precedents. As a consequence of this the possibility of appeal to the Supreme Court was greatly reduced as the court’s primary task would be only to try cases and other issues of importance for the guidance of the application of the law. Before the reform in question, the focus of reviewing cases in the Supreme Court had been to ensure materially correct rulings. However, the legislator’s ambition was, through the reform, to allow the later function to disappear and instead concentrate the judicial activity to the legal system’s need for guidance, to reduce the flow of appealed cases and thereby the court’s workload. As a court of precedent, the Supreme Court’s rulings have a great authoritative effect, not only for the practice in the lower courts, but also for others who operate in the practical legal life such as government agencies, industry- and interest organizations, lawyers and, in the long run, general citizens. Furthermore, the Supreme Court’s way of writing its judgments has changed over time, especially since the 1971 reform. Today the reasons in the decisions, both in criminal and civil cases, show a considerable scope of legal argumentation from several angles in a completely different way compared to the quite laconic rulings from older times. Because of this, a common element in the Supreme Court’s verdicts nowdays is the use of obiter dicta (in singularis: obiter dictum). Ratio decidendi means the reasons that determined the outcome of the case. In other words, the parts of the court’s reasoning that is necessary for the verdict. Obiter dictum is the opposite, i.e. something that is stated in the reasons but not necessary for the court to be able to decide on the disputed matter. For instance, obiter dicta can be made through general statements containing detailed descriptions of the legal situation, solid investigations regarding related issues but not relevant for the case or drawn conclusions linked to things or circumstances not invoked by the parties and therefore outside the frame of the trial. In this context severel interesting questions arise connected to obiter dicum as a legal phenomenon and whether it is appropriate. Some prominent doctrinal authors and former judges of the Supreme Court believe that the same court lacks the mandate to present answers to unclear legal issues and precedential matters outside the framework of the trial and through obiter dicta - statements. A few have even argued that it is unconstitutional. The aim of this master thesis is to examine whether the use of obiter dicta corresponds with the Supreme Court’s main function based on the rules of procedure and other relevant legislation for the court in its precedent setting activity.