<p>Speech intervention for children with language impairment aims to both strengthen specific language skills and to reinforce the ability to participate in interactional contexts. Children with language impairment often have problems in interaction; therefore the contributions of the conversational partner are of great importance. Thus, the demands are high on the speech and language pathologist (SLP) for sense and cohesion in intervention. The aim of the present study was to examine how SLPs and children with language impairment interact in language intervention. An approach influenced by Conversation Analysis was used in order to identify various phenomena that occurred, and their effect on the structure of the interaction was analyzed.</p><p>Four SLPs, two men and two women, were enrolled in the study.  They participated in intervention with two children with language impairment each, i.e. eight conversations. The analysis showed that different forms of feedback and different repair strategies had an impact on the interaction. In addition, it was shown that the interactions contained several situations related to social face work.  Both differences and similarities were found between the participants in the analyzed material. Different interactional patterns of the SLPs appeared to affect the outcome of the intervention in different ways.</p> / <p>Logopedisk intervention för barn med språkstörning har för avsikt att både stärka de specifika språkförmågor som brister och att göra barnet mer redo för kommunikativa sammanhang. Språkstörning hos barn innebär ofta svårigheter i interaktionen med andra, därför är samtalspartnerns agerande av stor betydelse. Således är kraven på logopeden stora för att skapa mening och sammanhållning i interventionen. Syftet med föreliggande studie var att undersöka hur logopeder och barn med språkstörning interagerar vid behandling av språkstörning. Ett arbetssätt influerat av Conversation Analysis användes för att belysa olika fenomen som förekom i interaktionen och vilken inverkan dessa hade på interaktionens struktur.</p><p>I studien deltog fyra logopeder, två män och två kvinnor med två behandlingsbesök av barn med språkstörning vardera, således åtta samtal. Intressanta fenomen som förekom var olika typer av återkopplingar, reparationer och ansiktshotande situationer. Det förelåg både skillnader och likheter mellan deltagarna i det analyserade materialet. Logopedernas olika interaktionsmönster förefaller påverka interventionen på olika sätt.</p>

<p>The present study deals with task-oriented conversations between a person with hearing loss and a relative or friend. The purpose was to investigate how the participants in the task-oriented context co-construct understanding, and to focus on different kind of repair strategies that the participants may use to make the hearing loss relevant in the conversation. The method used was Conversation Analysis (CA). The material consisted of eight videotaped task-oriented conversations between a person with hearing loss and their significant other. Altogether eight persons participated in the study – four of them had a hearing loss and the other four had normal hearing. The essay also presents a summary of previous research on communication involving persons with hearing loss. The occurrence and usage of repair strategies was brought to focus as this was of particular interest for this study. It was revealed that quantitative measures of these phenomena previously have been the most commonly used method. The analysis demonstrated that the participants used several different types of repair initiatives during the studied sequences. The categorization was based upon these repair initiatives. The different initiatives were primarily classified according to the manner in whish they specified the nature of the repairable. The study pointed out that the underlying phenomena that were addressed in these sequences were of a complex and various nature. It was proposed that this might demonstrate a need to complement the approaches made earlier in this area with a more qualitative one.</p> / <p>Föreliggande studie behandlar uppgiftsorienterad interaktion mellan en person med hörselnedsättning och dennes anhörig eller vän. Syftet var att undersöka hur deltagarna i den uppgiftsorienterade kontexten samkonstruerar förståelse, och att fokusera på olika reparationssekvenser som deltagarna eventuellt använder för att göra hörselnedsättningen relevant för samtalet. Arbetsmetoden omfattade samtalsanalys i bemärkelsen Conversation Analysis (CA). Materialet bestod av åtta videoinspelningar av uppgiftsorienterade samtal mellan person med hörselnedsättning och anhörig. I studien deltog sammanlagt åtta personer, varav fyra hade hörselnedsättning och fyra var normalhörande. I uppsatsen presenteras även en sammanfattning av tidigare forskning kring kommunikation hos personer med hörselnedsättning. Fokus lades på studier om förekomsten och användandet av reparationsstrategier eftersom dessa var av särskilt intresse för studien. Det visade sig att mer kvantitativa mätmetoder av dessa fenomen tidigare varit det vanligaste tillvägagångssättet. Genom analys av samtalen framkom att deltagarna under aktuella reparationssekvenser använde sig av flera olika typer av reparationsinitiativ. Kategoriseringen i analysen utgick från dessa reparationsinitiativ. Initiativen indelades främst utifrån vilket sätt de preciserade vad som behövde repareras. I studien framkom att de bakomliggande fenomenen som adresserades i dessa reparationer var av komplex och varierande natur. Det föreslogs att detta demonstrerar ett behov av att kunna komplettera de metoder som tidigare använts inom detta forskningsområde med en ett mer kvalitativt synsätt.</p>

This paper explores the interaction of children with language impairment (LI). The present essay is a conversation analytic study of child-child and child-therapist dyads. The aim was to explore in what ways children with LI reach common understanding. Another purpose was to investigate if there are differences in interaction between dyads with children with LI and dyads with children with LI and speech language therapist. Seven children, three girls and four boys, with LI participated in the study. All the children are enrolled at a language unit. The dialogues were recorded, transcribed and analysed. The results revealed no differences in the children’s length of utterance between the child-child dyads and the child-SLT dyads. Another important finding was that it became more of a course of event in the play between child and SLT in contrast to the child-child dyads, where the communication more concerned one or a couple of objects. In general, the children managed to initiate, respond, give feedback, negotiate and make requests of clarification and repair utterances in conversation with each other. One important conclusion is that conversation analysis could be used in identification of strengths and weaknesses in children’s communication. The knowledge from the analyses ought to be applicable in intervention with children with LI. / Föreliggande studie behandlar hur barn med språkstörning interagerar. Vidare är den en samtalsanalytisk studie av samtal barn-barn och barn-logoped. Syftet var att studera hur gemensam förståelse uppnås i kommunikation samt att undersöka om skillnader förelåg mellan de två samtalstyperna. Sju barn, tre flickor och fyra pojkar, med generell språkstörning deltog i studien. Samtliga går på språkförskola i södra Sverige. Samtalen spelades in, transkriberades samt analyserades. Resultaten visade att barnen initierade och responderade, återkopplade, förhandlade, begärde förtydligande samt reparerade yttranden relativt väl. Vidare framkom ingen skillnad i yttrandelängd hos barnen beroende på vem de kommunicerade med. Barnen upprätthöll ett samtalsämne tämligen adekvat. I logopedbarnsamtalen utvecklades samspelet mer till ett längre händelseförlopp, till skillnad från barnbarnsamtalen, där samtalen centrerades kring ett eller ett par föremål. Samtalsanalys förefaller vara ett bra verktyg vid bedömning av kommunikation. Metoden visar barns språkliga styrkor och svagheter i vardagligt samspel. Samtalsanalysens resultat kan därefter användas för att träna social interaktion i vardagen, och där torde logopeden ha en betydande roll gällande handledning av kommunikativ träning.

Speech intervention for children with language impairment aims to both strengthen specific language skills and to reinforce the ability to participate in interactional contexts. Children with language impairment often have problems in interaction; therefore the contributions of the conversational partner are of great importance. Thus, the demands are high on the speech and language pathologist (SLP) for sense and cohesion in intervention. The aim of the present study was to examine how SLPs and children with language impairment interact in language intervention. An approach influenced by Conversation Analysis was used in order to identify various phenomena that occurred, and their effect on the structure of the interaction was analyzed. Four SLPs, two men and two women, were enrolled in the study.  They participated in intervention with two children with language impairment each, i.e. eight conversations. The analysis showed that different forms of feedback and different repair strategies had an impact on the interaction. In addition, it was shown that the interactions contained several situations related to social face work.  Both differences and similarities were found between the participants in the analyzed material. Different interactional patterns of the SLPs appeared to affect the outcome of the intervention in different ways. / Logopedisk intervention för barn med språkstörning har för avsikt att både stärka de specifika språkförmågor som brister och att göra barnet mer redo för kommunikativa sammanhang. Språkstörning hos barn innebär ofta svårigheter i interaktionen med andra, därför är samtalspartnerns agerande av stor betydelse. Således är kraven på logopeden stora för att skapa mening och sammanhållning i interventionen. Syftet med föreliggande studie var att undersöka hur logopeder och barn med språkstörning interagerar vid behandling av språkstörning. Ett arbetssätt influerat av Conversation Analysis användes för att belysa olika fenomen som förekom i interaktionen och vilken inverkan dessa hade på interaktionens struktur. I studien deltog fyra logopeder, två män och två kvinnor med två behandlingsbesök av barn med språkstörning vardera, således åtta samtal. Intressanta fenomen som förekom var olika typer av återkopplingar, reparationer och ansiktshotande situationer. Det förelåg både skillnader och likheter mellan deltagarna i det analyserade materialet. Logopedernas olika interaktionsmönster förefaller påverka interventionen på olika sätt.

The present study deals with task-oriented conversations between a person with hearing loss and a relative or friend. The purpose was to investigate how the participants in the task-oriented context co-construct understanding, and to focus on different kind of repair strategies that the participants may use to make the hearing loss relevant in the conversation. The method used was Conversation Analysis (CA). The material consisted of eight videotaped task-oriented conversations between a person with hearing loss and their significant other. Altogether eight persons participated in the study – four of them had a hearing loss and the other four had normal hearing. The essay also presents a summary of previous research on communication involving persons with hearing loss. The occurrence and usage of repair strategies was brought to focus as this was of particular interest for this study. It was revealed that quantitative measures of these phenomena previously have been the most commonly used method. The analysis demonstrated that the participants used several different types of repair initiatives during the studied sequences. The categorization was based upon these repair initiatives. The different initiatives were primarily classified according to the manner in whish they specified the nature of the repairable. The study pointed out that the underlying phenomena that were addressed in these sequences were of a complex and various nature. It was proposed that this might demonstrate a need to complement the approaches made earlier in this area with a more qualitative one. / Föreliggande studie behandlar uppgiftsorienterad interaktion mellan en person med hörselnedsättning och dennes anhörig eller vän. Syftet var att undersöka hur deltagarna i den uppgiftsorienterade kontexten samkonstruerar förståelse, och att fokusera på olika reparationssekvenser som deltagarna eventuellt använder för att göra hörselnedsättningen relevant för samtalet. Arbetsmetoden omfattade samtalsanalys i bemärkelsen Conversation Analysis (CA). Materialet bestod av åtta videoinspelningar av uppgiftsorienterade samtal mellan person med hörselnedsättning och anhörig. I studien deltog sammanlagt åtta personer, varav fyra hade hörselnedsättning och fyra var normalhörande. I uppsatsen presenteras även en sammanfattning av tidigare forskning kring kommunikation hos personer med hörselnedsättning. Fokus lades på studier om förekomsten och användandet av reparationsstrategier eftersom dessa var av särskilt intresse för studien. Det visade sig att mer kvantitativa mätmetoder av dessa fenomen tidigare varit det vanligaste tillvägagångssättet. Genom analys av samtalen framkom att deltagarna under aktuella reparationssekvenser använde sig av flera olika typer av reparationsinitiativ. Kategoriseringen i analysen utgick från dessa reparationsinitiativ. Initiativen indelades främst utifrån vilket sätt de preciserade vad som behövde repareras. I studien framkom att de bakomliggande fenomenen som adresserades i dessa reparationer var av komplex och varierande natur. Det föreslogs att detta demonstrerar ett behov av att kunna komplettera de metoder som tidigare använts inom detta forskningsområde med en ett mer kvalitativt synsätt.

I föreliggande studie undersöktes kommunikativa resurser i samtal mellan tre personer med afasi och deras respektive logoped/anhörig. Syftet var att identifiera och analysera resurser som samtalsdeltagarna gemensamt använde för att uppnå intersubjektivitet. Vidare undersöktes om det, utifrån vem personen med afasi samtalade med, fanns någon inverkan på hur de kommunikativa resurserna användes. Sex dyader spelades in och samtalsanalys användes för att studera materialet. Samtalsämnen valdes fritt av samtalsdeltagarna. Analysen resulterade i identi¬fie¬ring av tre bevarade resurser hos personerna med afasi; upprepningar, gester och skratt. Det gemensamma för dessa resurser var; att de förekom i den naturliga sekventialiteten i samtalet, att deras kommunikativa funktioner uppstod i samarbetet mellan samtalsdeltagarna och att de bidrog till intersubjektiviteten. Resurserna visade även på en social kompetens hos deltagarna med afasi som ofta döljs av de språkliga hindren. Då de kommunikativa resurserna fick liknande funktioner i de olika dyaderna, är resultatet troligen generaliserbart till annan interaktion där personer med afasi deltar. Resursernas kommunikativa funktioner föreföll inte bero på vem samtalspartnern var. Slutsatsen var att språklig kompetens hos personer med afasi framför allt bör ses ur ett inter¬aktivt perspektiv och att ett sådant förhållningssätt är önskvärt i logopediskt behandlingsarbete. / Analysis of Talk-in-Interaction involving People with Aphasia and Speech and Language Pathologists/Spouses: The Use of Communicative Resources in Collaboration toward Intersubjectivity. In the present study, communicative resources in conversations involving three persons with aphasia and their speech and language pathologists/spouses were investigated. The main purpose was to identify and analyse collaboratively used resources for achieving intersubjectivity. In addition, possible changes in the use of the communicative resources depending on conversational partner were investigated. The conversations of six dyads were recorded and analysed. Conversational topics were chosen by the participants. Through the analysis three preserved resources for participants with aphasia could be identified; repetitions, gestures and laughter. All resources occurred within the natural sequentiality of the conversation, their communicative functions emerged in collaboration of the participants and contributed to intersubjectivity. The social competence of the persons with aphasia, often concealed by the language impairment, was also revealed. The results may possibly be generalised to other communicative activities where persons with aphasia participate, since similar communicative functions were achieved through the same resources in different dyads. The functions of the resources were not determined by conversational partner. To conclude, it may be argued that linguistic competence of persons with aphasia should mainly be considered in an interactive perspective and that this view is preferred in language therapy.

Dementia may cause impairment of linguistic abilities, affecting both production and comprehension, which in turn affects communication (Mahendra &amp; Hopper, 2012: Perkins, Whithworth &amp; Lesser, 1998). The aim of the present study was to investigate and describe the communication strategies in everyday conversations between people with dementia and their interlocutors, and to describe the identified interaction phenomena based on a participatory perspective. The study was conducted at a home for people with dementia. Three people with known dementia and two health professionals participated in the study. Everyday interactions were filmed, and then transcribed and analyzed according conversation analytic principles. The transcribed data was also analyzed with ideas from positioning theory. The present study highlights the presence of trouble sources in communication between the person with dementia and carers and how these are handled by the participants in terms of strategies, competence and positioning. The study shows that all participants use communicative strategies when trouble sources occurs, but also that trouble sources in the conversation sometimes are ignored. How trouble sources are handled affects how participants acknowledge themselves and each other competence and how they position themselves and each other in the conversation. The study also demonstrates that Conversation Analysis can be an important tool to map strenghts and break downs in communication between people with dementia and key interlocutors. That knowledge could then form the basis for designing individual adaptations and strategies to facilitate communication.

This paper examines the function of narrative discourse in television talk shows. Basing our analysis on five episodes of the Swedish talk show Skavlan, we illustrate how narratives are initiated and elaborated by the participants of the show. The analysis shows that the institutional roles are challanged and that the roles vary between the host ant the guests. The analysis also shows that when guests introduce and elaborate stories they use the same discursive actions and resources as the host. When participants enter an actvie role in their storytelling the hos takes a more restrained role in which he lets the the conversation evolve spontaneously. The analysis identifies yet another participant role which was not included in the studies of Ochs &amp; Taylor and Thornborrow. The role appears when the host uses indirect form of address to both the studio audience and the overhearing audience. This role is relevant in the study of broadcast talk because of the very nature of television.

<p>I föreliggande studie undersöktes kommunikativa resurser i samtal mellan tre personer med afasi och deras respektive logoped/anhörig. Syftet var att identifiera och analysera resurser som samtalsdeltagarna gemensamt använde för att uppnå intersubjektivitet. Vidare undersöktes om det, utifrån vem personen med afasi samtalade med, fanns någon inverkan på hur de kommunikativa resurserna användes. Sex dyader spelades in och samtalsanalys användes för att studera materialet. Samtalsämnen valdes fritt av samtalsdeltagarna. Analysen resulterade i identi¬fie¬ring av tre bevarade resurser hos personerna med afasi; upprepningar, gester och skratt. Det gemensamma för dessa resurser var; att de förekom i den naturliga sekventialiteten i samtalet, att deras kommunikativa funktioner uppstod i samarbetet mellan samtalsdeltagarna och att de bidrog till intersubjektiviteten. Resurserna visade även på en social kompetens hos deltagarna med afasi som ofta döljs av de språkliga hindren. Då de kommunikativa resurserna fick liknande funktioner i de olika dyaderna, är resultatet troligen generaliserbart till annan interaktion där personer med afasi deltar. Resursernas kommunikativa funktioner föreföll inte bero på vem samtalspartnern var. Slutsatsen var att språklig kompetens hos personer med afasi framför allt bör ses ur ett inter¬aktivt perspektiv och att ett sådant förhållningssätt är önskvärt i logopediskt behandlingsarbete.</p> / <p>Analysis of Talk-in-Interaction involving People with Aphasia and Speech and Language Pathologists/Spouses: The Use of Communicative Resources in Collaboration toward Intersubjectivity.</p><p>In the present study, communicative resources in conversations involving three persons with aphasia and their speech and language pathologists/spouses were investigated. The main purpose was to identify and analyse collaboratively used resources for achieving intersubjectivity. In addition, possible changes in the use of the communicative resources depending on conversational partner were investigated. The conversations of six dyads were recorded and analysed. Conversational topics were chosen by the participants. Through the analysis three preserved resources for participants with aphasia could be identified; repetitions, gestures and laughter. All resources occurred within the natural sequentiality of the conversation, their communicative functions emerged in collaboration of the participants and contributed to intersubjectivity. The social competence of the persons with aphasia, often concealed by the language impairment, was also revealed. The results may possibly be generalised to other communicative activities where persons with aphasia participate, since similar communicative functions were achieved through the same resources in different dyads. The functions of the resources were not determined by conversational partner. To conclude, it may be argued that linguistic competence of persons with aphasia should mainly be considered in an interactive perspective and that this view is preferred in language therapy.</p>

<p>This paper explores the interaction of children with language impairment (LI). The present essay is a conversation analytic study of child-child and child-therapist dyads. The aim was to explore in what ways children with LI reach common understanding. Another purpose was to investigate if there are differences in interaction between dyads with children with LI and dyads with children with LI and speech language therapist. Seven children, three girls and four boys, with LI participated in the study. All the children are enrolled at a language unit. The dialogues were recorded, transcribed and analysed. The results revealed no differences in the children’s length of utterance between the child-child dyads and the child-SLT dyads. Another important finding was that it became more of a course of event in the play between child and SLT in contrast to the child-child dyads, where the communication more concerned one or a couple of objects. In general, the children managed to initiate, respond, give feedback, negotiate and make requests of clarification and repair utterances in conversation with each other. One important conclusion is that conversation analysis could be used in identification of strengths and weaknesses in children’s communication. The knowledge from the analyses ought to be applicable in intervention with children with LI.</p> / <p>Föreliggande studie behandlar hur barn med språkstörning interagerar. Vidare är den en samtalsanalytisk studie av samtal barn-barn och barn-logoped. Syftet var att studera hur gemensam förståelse uppnås i kommunikation samt att undersöka om skillnader förelåg mellan de två samtalstyperna. Sju barn, tre flickor och fyra pojkar, med generell språkstörning deltog i studien. Samtliga går på språkförskola i södra Sverige. Samtalen spelades in, transkriberades samt analyserades. Resultaten visade att barnen initierade och responderade, återkopplade, förhandlade, begärde förtydligande samt reparerade yttranden relativt väl. Vidare framkom ingen skillnad i yttrandelängd hos barnen beroende på vem de kommunicerade med. Barnen upprätthöll ett samtalsämne tämligen adekvat. I logopedbarnsamtalen utvecklades samspelet mer till ett längre händelseförlopp, till skillnad från barnbarnsamtalen, där samtalen centrerades kring ett eller ett par föremål. Samtalsanalys förefaller vara ett bra verktyg vid bedömning av kommunikation. Metoden visar barns språkliga styrkor och svagheter i vardagligt samspel. Samtalsanalysens resultat kan därefter användas för att träna social interaktion i vardagen, och där torde logopeden ha en betydande roll gällande handledning av kommunikativ träning.</p>