SAMMANFATTNING   Bakgrund Antalet människor som sjukskrivs i Sverige ökar. Den vanligaste anledningen till detta är på grund av psykisk ohälsa där stress är den vanligaste orsaken. Bland unga är stress ett växande problem. Många uppger höga krav och låg självkänsla vilket kan leda till psykosomatiska besvär och olika stressymtom. Därför är det angeläget att undersöka vad som har en skyddande effekt. Att öka medkänslan med oss själva i svåra situationer har visat sig kunna påverka det psykologiska välbefinnandet. Syfte Studiens syfte är att undersöka metoder som har utvärderats med fokus på att öka självmedkänsla och förbättra det psykiska välbefinnandet. Metod Systematisk litteraturstudie som baseras på nio kvantitativa artiklar. Resultat Denna litteraturstudie visade på goda resultat på att självmedkänsla kan tränas upp med hjälp av olika interventioner. Den visade att självmedkänsla har betydelse för den psykiska hälsan och att självmedkänsla kan ha en skyddande effekt mot stress och depression. Större studier med utvärderade långtidseffekter saknas i denna studie, ändå visar resultatet att även korta interventioner har en positiv effekt. Slutsats Resultatet talar för att interventioner för att öka självmedkänsla kan användas för att öka det psykiska välbefinnandet i gruppen unga. Mer forskning om självmedkänsla med avseende på ungdomar och deras psykiska välbefinnande behövs.     Nyckelord självmedkänsla, stress, unga vuxna, ungdomar

No description available.

No description available.

Bakgrund: Utbrändhet är trots omfångsrik forskning fortfarande ett ökande folkhälsoproblem i samhället. Forskning visar att utbrändhet har starkt samband med arbetslivet och att yrkesgrupper inom vårdsektorn är särskilt utsatta. Självmedkänsla som en ganska ny form av intervention kan här spela en roll i ett preventivt folkhälsoarbete mot utbrändhet. Syfte: Litteraturöversiktens syfte är att belysa självmedkänsla som förebyggande åtgärd mot utbrändhet hos yrkesgrupper inom vårdsektorn. Metod: Ett urval av tio vetenskapliga artiklar har systematiskt lästs, kodats och analyserats för att få fram teman för ny förståelse och för att uppnå syftet med litteraturöversikten. Resultat: Kvalitativa studier visar komplexiteten i begreppet medkänsla och att emotionella aspekten av vård baserad på medkänsla behöver balanseras med egenomsorg. Flera studier visar att självmedkänsla påverkar främst interrelationella sammanhang men inte organisation och arbetsplats i någon större omfattning. Individuella egenskapers kopplingar till olika komponenter i självmedkänsla lyfts som både riskfaktorer och skyddsfaktorer för utbrändhet. Variablerna perspektivförmåga och empatisk omsorg ses som främjande faktorer mot utbrändhet. Självmedkänsla kan motverka risk för utbrändhet visar ett antal studier. Slutsats: Självmedkänsla kan vara av betydelse för bättre förutsättning att hantera emotionell belastning i arbete inom vårdsektorn. Mer praktisk interventionsbaserad forskning med kontrollgrupper behövs för att avgöra effekt av självmedkänsla. / Background: Burnout is despite extensive research still an increasing public health problem in society. Research shows that burnout has a strong connection with work life and that occupational groups in the healthcare sector are particularly vulnerable. Self-compassion as a fairly new form of intervention may play a role in preventive public health work against burnout. Purpose: The purpose of this literature review is to highlight self-compassion as a preventive action against burnout in occupational groups in the healthcare sector. Method:A selection of ten scientific articles has been systematically read, coded and analyzed to obtain themes for new understanding and to achieve the purpose of the literature review. Results: Qualitative studies show the complexity of the concept of compassion and that the emotional aspect of compassion-based care needs to be balanced with self-care. Several studies show that self-compassion primarily affects interrelational contexts but not organization or workplace to the same extent. Individual properties connected to different components of self-compassion are lifted as both risk factors and protective factors. The variables of perspective taking and empathic concern are seen as promoting factors against burnout. Self-compassion can buffer against burnout, as shown in a few studies. Conclusion: Self-compassion may be of importance for better prerequisites for dealing with emotional burden in professions within the healthcare sector. More intervention-based research with control groups is needed to determine the effect of self-compassion.

Idrottare ställs ständigt inför höga prestationskrav och kritisk bedömning. Idrottare kan därmed tänkas känna skam när de misslyckas med sin prestation eller upplever motgångar. Maladaptiv hantering av skam kan få negativa följder för motivation, prestation och välmående inom idrott. Syftet med denna tvärsnittsstudie var att kartlägga skambenägenhet, skamhanteringsstrategier, självmedkänsla och idrottsprestation bland idrottsgymnasieelever (n = 51, 17–21år, Md = 18 år) samt att undersöka hur dessa egenskaper är associerade med varandra. Datainhämtning utfördes med hjälp av pappersenkäter innehållande självskattning av idrottsprestation, Test of Self Conscious Affect, Compass of Shame Scale och Self-Compassion Scale-Short form. Resultatet visade att deltagarna främst använde sig av självnedvärderande skamhanteringsstrategier. Oberoende t-test visade att individuella idrottare var mer skambenägna samt använde sig av internaliserade skamhanteringsstrategier i större utsträckning än lagidrottare. Låg självmedkänsla visade samband med ökad användning av de internaliserade strategier. Självskattad idrottsprestation hade ingen relation till skambenägenhet, däremot till vilka skamhanteringsstrategier som används. Resultaten signalerar att unga idrottare kan vara i behov av stöd för att hantera skam i sitt idrottande. I synnerhet kan individuella idrottare vara i särskilt behov. Därav kan det vara viktigt att unga idrottare möjliggörs utveckling av adaptiv skamhantering. Koncept av självmedkänsla kan ha potential som stöd i detta.

Föreliggande studie undersökte sambanden mellan chefers arbetskrav (logikkonflikter, buffertfunktion), resurser i arbetet (resursbalans, stödjande ledning) samt personliga resurser (självmedkänsla, gränssättning) och upplevd konflikt arbete-privatliv. Data insamlade från 1 817 chefer analyserades med bivariata korrelationer och viktad regressionsanalys. Resultaten påvisade signifikanta positiva samband mellan samtliga arbetskrav och konflikt arbete-privatliv samt signifikanta negativa samband mellan samtliga både arbetsresurser och personliga resurser och konflikt arbete-privatliv. Inga signifikanta interaktionseffekter återfanns för några arbetskrav eller resurser i arbetet och konflikt arbete-privatliv, och inte heller för självmedkänsla-buffertfunktion och konflikt arbete-privatliv. Signifikanta negativa interaktionseffekter återfanns för både självmedkänsla och gränssättning i relation till logikkonflikter och konflikt arbete-privatliv, samt gränssättning-buffertfunktion och konflikt arbete-privatliv. Studien bidrar till ny kunskap gällande betydelsen av chefers personliga resurser för minskad konflikt arbete-privatliv.

Bakgrund: Sjuksköterskor besitter en viktig samhällsfunktion vars uppdrag bland annat innefattar att främja människors hälsa. Dessvärre lämnar många sjuksköterskor yrket på grund av exempelvis en stressfylld arbetssituation. Sjuksköterskor har ett etiskt ansvar att värdesätta sitt eget välmående och arbetsgivarna ett intresse att värna om sina medarbetare.  Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors egenvårdsstrategier och hur dessa påverkar patientomvårdnaden. Metod: En litteraturöversikt baserad på tio artiklar varav nio kvalitativastudier och en studie med mixad metod. Datainsamlingen och analysen genomfördes systematiskt.  Resultat: Resultatet visade att sjuksköterskor använde flera olika strategier för att ta hand om sig själva. Sjuksköterskor utövade egenvård på både en fysisk, psykisk, spirituell och organisatorisk nivå. Genom att utöva egenvård förbättrade sjuksköterskorna sitt mående. Vidare påverkade detta omvårdnaden, då de bland annat kunde vara mer närvarande och lugna i mötet med patienten.  Sammanfattning: Sjuksköterskor behöver prioritera och utföra egenvård för att uppnå välbefinnande, vilket påverkar patientomvårdnaden positivt. Det är både arbetsgivares och sjuksköterskors ansvar att skapa förutsättningar för en genuin och effektiv egenvårdsstrategi. / Background: Nurses have an important societal function whose mission includes, among other things, promoting people's health. Unfortunately, many nurses leave the profession due to, for example, a stressful work situation. Nurses have an ethical responsibility to value their own well-being and employers have an interest in caring for their employees.  Aim: The aim was to describe nurses' self-care strategies and how these affect patient care.  Method: A literature review based on ten articles, nine of which are qualitative studies and one study with a mixed method. The data collection and analysis were done systematically. Results: The results showed that nurses used several different strategies to take care of themselves. Nurses practiced self-care on both a physical, psychological, spiritual and organizational level. By practicing self-care, the nurses improved their well-being. Furthermore, this affected nursingcare, as they could, among other things, be more present and calmer in the meeting with the patient. Summary: Nurses need to prioritize and perform self-care to achieve well-being, which positively affects patient care. It is the responsibility of both employers and nurses to create the opportunities for a genuine and effective self-care strategy.

Abstract Perspective-taking is a part of different clinical interventions, with the purpose of promoting for example self-compassion or increasing tolerance to distress. The aim of the present experiment with healthy volunteers (N=40) was to investigate the effect of perspective-taking, specifically self-as-context, on self-compassion during a tolerance task. It was hypothesized that participants with higher levels of self-as-context would have higher levels of (1) self-compassion and (2) tolerance during a simple weight lifting task. Participants were randomly assigned to either an experimental group (n=20) or a control group (n=20). All participants completed four lifts, alternating using their dominant and non-dominant arm. During the latter two lifts, participants in the experimental condition were instructed to apply a self-as-context exercise while the participants in the control condition were instructed to apply a visualization exercise that was not related to the self. There was a positive correlation between self-as-context and self-compassion, but the results showed no significant group difference in self-compassion during the lifting task. The results showed no significant group difference in tolerance. Furthermore, there was no correlation between self-as-context and tolerance. The present study is the first to empirically show a relationship between self-as-context and self-compassion. The current results are promising and call for further controlled research on the relation between perspective taking and self-compassion and for the development and refinement of state measures of self-compassion and self-as-context. / Sammanfattning Perspektivtagande är en del av olika kliniska interventioner, med syfte att främja exempelvis självmedkänsla eller öka tolerans för obehag. Syftet med förevarande experiment som genomfördes med friska frivilliga deltagare (N=40), var att undersöka effekten av perspektivtagande, specifikt själv-som-kontext, på självmedkänsla under ett toleranstest. Det hypotiserades att deltagare med högre nivåer av själv-som-kontext skulle ha högre nivåer av (1) självmedkänsla och (2) tolerans under ett enkelt hantellyft. Deltagarna randomiserades till antingen en experimentgrupp (n=20) eller en kontrollgrupp (n=20). Alla deltagare genomförde fyra hantellyft, växelvis med sin dominanta respektive icke-dominanta arm. Under de senare två lyften instruerades deltagarna i experimentgruppen att tillämpa en själv-som-kontext-övning medan deltagarna i kontrollgruppen instruerades att tillämpa en visualiseringsövning som inte var själv-relaterad. Det fanns en positiv korrelation mellan själv-som-kontext och självmedkänsla, dock visade resultaten ingen signifikant gruppskillnad i självmedkänsla under lyften. Resultaten visade ingen signifikant gruppskillnad i tolerans. Vidare fanns det ingen korrelation mellan själv-som-kontext och tolerans. Förevarande studie är den första att empiriskt påvisa ett samband mellan själv-som-kontext och självmedkänsla. Förevarande resultat är lovande och uppmanar till ytterligare kontrollerad forskning kring sambandet mellan perspektivtagande och självmedkänsla och till utveckling och raffinering av state-mått för självmedkänsla och själv-som-kontext.

Impostorfenomenet (IF) är vanligt förekommande i den akademiska kontexten. Studier visar att fenomenet har en negativ påverkan på studenters hälsa och prestation, vilket riskerar att följa studenterna in i arbetslivet. Det är viktigt att undersöka vilka faktorer som kan påverka fenomenet, för att få en ökad kunskap om hur det kan motverkas. Självmedkänsla och ett dynamiskt mindset har i tidigare forskning föreslagits som potentiella skyddsfaktorer mot IF, medan ett statiskt mindset har associerats till högre grad av IF. Syftet med denna tvärsnittsstudie var att undersöka hur vanligt förekommande impostorfenomenet är hos universitetsstudenter vid ett svenskt universitet. Ytterligare syftade studien till att undersöka huruvida självmedkänsla och mindset predicerar IF. Totalt 238 studenter från olika universitetsutbildningar deltog i studien. Data samlades in via Clance Impostor Scale, Theory of Intelligence Scale och Self-compassion Scale Short Form. Deskriptiva analyser och en multipel regressionsanalys genomfördes. Resultatet visade att 68.1% av deltagarna upplevde frekventa och höga nivåer av IF. Självmedkänsla och mindset förklarade tillsammans 51.7% av variationen i IF. Endast självmedkänsla var en signifikant prediktor, där högre grad av självmedkänsla relaterade till lägre grad av IF. Resultatet antyder att IF är vanligt förekommande, samt att ett självmedkännande förhållningssätt kan skydda mot impostorkänslor, vilket anger en riktning för framtida forskning för att utveckla lämpliga interventioner. / The impostor phenomenon (IP) is common within the academic context, and has a negative impact on students’ health and performance, with the risk of affecting their later careers. This highlights the need to investigate which factors are involved in the phenomenon, to develop a better understanding for its prevention. Self-compassion and a growth mindset have been suggested as potential resilience factors against IP, while a fixed mindset has been linked to higher rates of IP. The purpose of the present study was to determine the prevalence of IP in a sample of Swedish university students. The purpose was also to explore how self-compassion and mindset predict IP. A total of 238 students from different university programs participated in the study. Data was collected with the Clance Impostor Scale, Theory of Intelligence Scale and Self-compassion Scale Short Form. Descriptive analyses and a multiple regression analysis was performed. The result showed that 68.1% of participants reported frequent or high levels of IP. Self-compassion and mindset together explained 51.7% of the variation in the impostor phenomenon. Self-compassion was the only significant predictor, with higher rates of self- compassion being related to lower rates of IP. The results suggest that IP is a common experience, and that self-compassion can function as a protective factor, which motivates the need for further research on effective interventions.

Självmedkänsla och tilltron till de egna förmågorna har visat sig viktiga för välmående i arbetslivet samt för att minska utmattning. Fortfarande sjukskrivs dock många på grund av stress och emotionell utmattning samtidigt som studier kring självmedkänsla i relation till self-efficacy i emotionellt krävande arbeten är få. Denna studie undersökte självmedkänslans relation till emotionell self-efficacy i emotionellt krävande arbeten, samt hur den påverkade nivåerna av upplevd utmattning och välmående. Analyserna (Pearsons korrelation, tvåvägs ANOVA för oberoende mätningar och multipel hierarkisk linjär regressionsanalys) baserades på enkätdata från 154 deltagare, utifrån skalorna Self-compassion scale short form, Scale of Occupational Emotional Self-Efficacy, Emotional Exhaustion samt EPOCH-s välmåendeskala. Resultatet visade att för välmående spelade emotionell self-efficacy en något större roll än självmedkänsla, medan det för utmattning endast var självmedkänsla som kunde bidra med förklarad varians. Intressanta upptäckter gjordes gällande kön, vilket föreslås vidare forskning kring, då variabeln kön var alltför snedfördelad i denna studie.