Syftet med den här undersökningen är att genom en innehållsanalys analysera dialektmomentet i läromedel. Det som undersöks är vilket urval författarna har valt att göra och om man kan se någon språksociologiskt eller språkhistoriskt perspektiv och vilket omfång dialektmomentet har av läromedlens totala stofftext. Det urval som författarna till läromedlen har gjort jämförs även med vad vetenskapliga handböcker nämner. Arbetsuppgifterna i läromedlen har också undersökts. När det gäller arbetsuppgifterna har fokus legat på att se hur de ser ut och varför de ser ut som de gör. För att besvara frågorna har fyra läromedel och fyra vetenskapliga handböcker valts ut och sedan har en kvantitativ och en kvalitativ innehållsanalys av läromedlen gjorts. Som hjälp i den kvalitativa undersökningen har ett kodningsschema som Niklas Ammert utformat används. I den del av undersökningen har fokus legat på vilken framställningstyp som syns tydligast i läromedlen. Till den kvantitativa delen av undersökningen har en modell från Stefan Selander använts.  Resultatet visade att de vanligaste framställningstyperna i stofftexterna i avsnitten som behandlar dialektmomentet är den konstaterade och den förklarande. I arbetsuppgifterna är det dock den reflekterande och analyserande framställningstypen som är mest framstående. I arbetsuppgifterna ombes det ofta att eleverna ska reflektera och analysera dialekter utifrån sin egen dialekt. I resultatet visade sig i även att dialektmomenten verkar få ett större och större omfång. Resultatet visade även att det finns språkhistoriska perspektiv i många av läromedlen. Detsamma gäller dock inte det språksociologiska perspektivet som enbart framkommer lite i ett av läromedlen. / The aim of this essay to analyze the dialect section in textbooks using content analysis. What is studied is the selection that the text book authors have made and if one can detect a sociolinguistic or language historical perspective and how much the dialect section make up of the total matter of the textbook. The selection that the authors have made is also compared to what scientific manuals say. Moreover, the work exercises in the textbooks have also been examined. The focus when studying the exercises have been on how they are composed and why. Four textbooks and four scientific manuals have been selected inorder to answer the research questions. Then a quantitative and qualitative content analysis of the textbooks has been carried out. A coding scheme conducted by Niklas Ammert has been used as a guide for the qualitative study and a model by Stefan Selander has been used for the quantitative section. The result showed that the most common type of presentation in the textbook in the sections that include dialects is the confirming and explanatory type. Although, in the exercises it is the reflective and the analyzing type that is the most distinguished one. In the exercises the students are often asked to reflect and analyze dialects based on their dialect. The result showed that the dialect section seems to get an expanding range in the textbooks. The result also showed that there are language historical perspectives in the textbooks. However the result regarding the sociolinguistic perspective is not the same; it only occurs in one of the textbooks.

Undersökningens syfte är att undersöka hur lärare i intervjuer om språkhistoria rekontextualiserar styrdokumentens intentioner i gymnasieskolans kurs Svenska 3 i sin undervisning. Intresseområdena i lärarnas språkhistorieundervisning gäller vilket innehåll som tas upp, hur undervisningens struktureras, och vilka motiv som anges för att elever behöver kunskaper i språkhistoria. Studien visar att det finns samstämmighet mellan lärarnas innehåll och motiv, medan undervisningsstrukturen varierar. Detta gör att det både kan sägas att lärarnas flexibilitet och tolkningsutrymme i skolan framträder, men också att det verkar finnas en relativt gemensam överenskommelse om vilket innehåll som ska delges eleverna och varför detta ska göras. Vidare framkommer en stark koherens mellan varje lärares innehåll, metod och motiv, vilket gör att momentet språkhistoria framstår som välmotiverat, och därmed även rättfärdigar sin plats i svenskundervisningen. Att rekontextualisera styrdokumentens formuleringar i undervisningen framstår som relativt oproblematiskt för lärarna i studien. / The aim of the study is to examine how teachers recontextualize the intentions of the steering documents in their teaching of the Swedish 3 course in upper secondary school in interviews about the history of language. The areas of interest in the teachers’ instruction in the history of language concern the content they take up, how the teaching is structured, and the reasons they state for pupils needing a knowledge of the history of Swedish. The study shows that there is concordance between the teachers’ content and motives, whereas the structure of their teaching varies. As a result, it can be said that the teachers’ flexibility and scope for interpretation in school stands out, but there also appears to be fairly good agreement about the content that should be taught to the pupils and why they should be taught this. There was also good coherence between each teacher’s content, method and motive, which means that the module of history of language seems well motivated, thus justifying its place in the teaching of Swedish. Recontextualizing the wording of the steering documents in teaching seems relatively unproblematic for the teachers in the study.

Det fornsvenska fonemet /θ/ sammanföll någon gång under 1300- och 1400-talen med fonemet /t/. Under samma tidsperiod slutade man också att använda grafemet <þ>, och övergick i stället till att endast använda <t> eller <th>. Denna studie undersöker båda dessa övergångar närmare för att försöka fastställa dem kronologiskt. Undersökningen innehåller även en geografisk och en lexikalisk del, där syftet är att ta reda på huruvida ovanstående övergångar inträffade tidigare i vissa områden eller i vissa typer av ord. Studiens material består av en egenkonstruerad korpus om ca 60 000 fornsvenska ord med initialt <t> eller <þ>. Samtliga belägg har excerperats från svenskspråkiga originaldiplom i Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven (SDHK). I undersökningen framkommer att den fonologiska övergången /θ/ > /t/ sannolikt har inletts i Mälardalen under andra hälften av 1300-talet. Stockholm pekas ut som troligt novationscentrum, med det lågtyska språkliga inflytandet som bidragande faktor. Övergången sker även i övriga landskap, men är där påtagligt mindre utbredd. Grafemet <þ> är redan 1350 mindre använd än <th>, och har 1370 helt försvunnit i Mälardalen. I sydligare landskap är <þ> vanligare, och förekommer ännu i början av 1400-talet, även om beläggen efter 1370 dock är mycket fåtaliga. Undersökningen visar också hur ordfrekvens och ordklass inte tycks vara några egentliga kronologiska variabler vid övergången /θ/ > /t/. Det framkommer däremot väldigt tydligt att ord med initialt [ð] inte är delaktiga i övergången, och att skrivningen <th> i allt högre grad kommer att associeras till detta ljud när [θ] försvinner ur språket.

Så sent som vid 1900-talets början var pluralböjningen av verb ännu fullt levande på ett stort område i södra och västra Götaland. Den här studien undersöker det här pluralområdet på ett geografiskt, kronologiskt, och morfologiskt plan. Syftet är att fastställa var pluralformer fortfarande användes vid tiden för förra sekelskiftet, vilka ändelser som förekom och deras eventuella variation över tid, samt hur och när pluralböjningen slutligen försvann. Studien undersöker också pluralböjningens kronologiska utveckling i ljuset av morfologiska teorier om markering ('markedness'), för att på så sätt lämna ett bidrag till historisk-morfologisk teoribildning. Studiens huvudsakliga material utgörs av samlingarna till Ordbok över Sveriges dialekter på Institutet för språk och folkminnen i Uppsala. Ur dessa har pluralformer från tre specifika verb excerperats och analyserats. Studien preciserar området där pluralböjning förekom vid 1900-talets början och definierar fyra pluralparadigm som förekom inom detta, som vart och ett kan anses spegla olika historiska skeden i pluralformernas historiska utveckling. Kronologiskt är det möjligt att urskilja en geografisk tillbakagång tillsammans med morfologisk förenkling. Den morfologiska utvecklingen sammanfaller med de för studien aktuella teorierna och visar på att mer markerade ändelser har ersatts av mindre markerade. Dessa processer skedde dock långsamt, och var inte anledningen till att pluralböjningen slutligen försvann, vilket i stället tillskrivs riksspråklig påverkan.

Syftet med förevarande studie är att undersöka skönlitteratur, mer specifikt lyrik, från upplysningstiden fram till i dag med fokus på ortografi för att påvisa konkreta förslag på hur skönlitteratur kan användas som ett didaktiskt verktyg i undervisning i det svenska språkets ortografiska utveckling. Det valda materialet består av lyrik hämtad från sju litterära epoker. Tre av verken är författade av kvinnor och fyra av verken är författade av män. Analysen avgränsades till fyra utvalda ortografiska variabler. Till att börja med genomfördes analyser av de enskilda verken med hjälp av systematiserade analyser med inspiration från deskriptiv stilistik och brukstextanalys. Sedan utfördes komparativa diakrona analyser för att utforska ortografins utveckling. Resultatet visar att det går att se tydliga likheter och skillnader avseende de utvalda ortografiska variablerna. Resultatet visar även att en kronologisk utveckling kan iakttas eftersom det finns tydliga skillnader i dikterna publicerade innan och efter stavningsreformen 1906. I diskussionen framgår det även att det går att påvisa ett flertal möjligheter till hur lyrik kan användas i undervisning i det svenska språkets ortografiska utveckling. Två exempel är att använda det analyserade materialet som underlag för diskussion om stavningsregler samt potentialen att använda materialet för att ge eleverna möjlighet att utveckla en historisk medvetenhet om språket.

Examensarbetet behandlar en rysk geografisk handbok som finns i en avskrift på Uppsala universitetsbibliotek (UUB). Originalet, vars titel är ”Opisanie rasstojanija stolic…” (”Beskrivning av avstånd till huvudstäderna…”, nedan kallat ”Beskrivning”), skrevs av Andrej Andreevič Vinius år 1667. Undersökningen inleds med en genomgång av forskningsläget angående denna text, dess källor och struktur som i bilagan följs av en lista över avskrifter av samma verk vilka förvaras i Ryssland. Andra delen av uppsatsen ägnas åt en kodikologisk och paleografisk beskrivning samt en elektronisk utgåva av den avskrift som förvaras på UUB. Olika hypoteser om hur avskriften har kommit till Uppsala diskuteras. De slutsatser jag har kommit fram till är att ”Beskrivning” förmodligen inte ingick J. G. Sparwenfelds eller N. Bergius boksamling utan hamnade i UUB av någon annan anledning. För att undersöka vidare bör man kanske också titta närmare på två andra handskrifter från universitetsbiblioteket som har identisk bindning (Slav 32 och Slav 50). Avskriften ingår i en geografisk volym vilken till största delen består av ”Kniga Bol’šogo Čerteža”, där ”Beskrivning” utgör ett tillägg. Handskriften verkar vara ett hastverk som gjordes på någons beställning då vissa uppgifter om avstånd och beskrivningen av två städer saknas. Utifrån handstil, ortografi och vattenmärken kan handskriften med ganska stor sannolikhet dateras till 1720–1730-talet. / Объектом работы  является хранящийся в Упсальской университетской библиотеке (UUB) список географического справочника Андрея Андреевича Виниуса «Описание расстояния столиц», составленный в России в 1667 г.  Список входит в рукописный сборник Slav 22. В первой части нашего исследования мы попытались собрать воедино сведения о создании рукописи Виниусом; выявить его место среди других российских географических сочинений XVII в.; изучить структурные особенности и источники справочника; представить информацию о сохранившихся его российских списках. Список «Описания» из УУБ находится в центре внимания второй части нашей работы, в которой было сделано кодикологическое и палеографическое описание упсальского списка сочинения Виниуса; изучены версии истории его попадания в шведскую библиотеку; исследована графика и орфография списка и осуществлено издание текста. В приложении поданы собственноручно сделанные фотокопии переплета сборника и листов книжного блока, содержащих «Описание», а также копия калькированных водяных знаков сборника. В результате анализа мы пришли к выводам, что «Описание» истолковывалось создателями рукописи как приложение к первой части сборника – «Книге Большого Чертежа». Текст «Описания» скопирован одним почерком, который характеризуется меньшей аккуратностью и ритмичностью, но при этом читается довольно легко. История упсальского сборника, содержащего список «Описания», имеет много белых пятен. Одно из них – история попадания Slav 22 в Упсалу. Наша гипотеза о попадании Slav 22 через коллекции русских книг Н. Бергиуса или Ю. Г. Спарвенфельда не нашла подтверждения, что обусловливает необходимость дальшейшей работы в этом направлении. Возможно, историю Slav 22 нужно изучать параллельно с исследованием двух других книг (Slav 32 и Slav 50), имеющих идентичный переплет. Нами установлено однако, что список первой части сборника был сделан после 1682 года. Водяные знаки указывают на возможное нидерландское или французское происхождение бумаги и датировку 20–30 гг. XVIII в.

El objetivo de este estudio es investigar la secuencia y las funciones de un tipo de marcador discursivo denominado apéndice generalizador en textos del siglo XVI. Los apéndices generalizadores son marcadores discursivos que van introducidos por la conjunción ‘o’ o ‘y’ y su función primaria es la de generalizar el significado del miembro discursivo a que va añadido. Nuestro estudio enfoca los apéndices del tipo ‘o cosa(s)’ en textos del siglo XVI e investigamos cuales son las funciones discursivos que cumplen los apéndices en los textos y en qué nivel discursivo operan. Los diferentes niveles discutidos son la modalización del significado, la autorregulación, la intersubjetividad y la fuerza ilocutiva. Analizamos los apéndices generalizadores según su función pragmática y presentamos distintos casos de las diferentes funciones que asumen en el discurso. Llegamos a la conclusión que los apéndices generalizadores operan en tres de los cuatro niveles discursivos a saber en el nivel de la modalización del significado, de la autorregulación y de la fuerza ilocutiva con la excepción del nivel de la intersubjetividad donde no encontramos ningún apéndice.