Med stöd av filosofen Michel Foucaults begrepp styrningsmentalitet, definieras i denna uppsats den makt som de som styr staden har över stadens utformning. Uppsatsen belyser hur bilen som färdmedel påverkat stadsplaneringen och förändrat stadsbilden. Genom analys av stadsplaner, tidningsartiklar och relevant litteratur tydliggörs hur den politiskt styrda lagstiftande makten reglerat beslut gällande planförslag och markuppköp, som medfört att bilen beretts plats i Stockholms innerstad och därtill möjliggjort skapandet av Skärholmens centrum. Dessutom ger de berörda tidningsartiklarna inblick i hur den allmänna debatten förts och hur tidsandan kontinuerligt förändrats.  I samband med bilens tillkomst, under tidigt 1900-tal, var de styrande väldigt entusias­tiska till bilen som färdmedel, men trots det dröjde det innan bilismen kom att prägla stadens utformning. Fram till mitten av 1930-talet var det främst den spårburna trafiken, d.v.s. tåg och spårvagnar som det planerades för.   År 1946 kom ett första förslag på en ny cityplan, som efter revidering antogs år 1952, samma år presenterades en generalplan för stadens ytterområden. Dessa planer resulterade sedermera i att Sergels torg och Skärholmens centrum uppfördes.   För att skapa plats för Sergels torg som med sina modernistiska byggnader var resultatet av tankar om trafikseparering och storskalighet, påbörjades en rivningsvåg i Stockholms innerstad. Rivningarna ledde i sin tur till protester från allmänheten. Samtidigt debatterades den nya arkitekturen i pressen och uppfattningarna var varierande men påtagligt många av artiklarna hade en negativ ton.  De ursprungligen positiva förhoppningarna gällande Skärholmens Centrum, grusades redan dagen efter dess invigning den 9 september 1968, då en serie av negativa skriverier i dagspressen inleddes.   Under rubriken STHLM vs SKHLM görs en jämförande analys mellan utformningen av Sergels torg i förhållande till Skärholmens centrums utformning, där de trafikseparerings-lösningar som genomfördes i respektive område behandlas.   Idag drygt femtio år efter byggnationen av Sergels torg och Skärholmens centrum, har politiska beslut fattats för att, från och med nästa år, 2020, begränsa användandet av bilar med förbränningsmotorer i Stockholms innerstad. Detta medför att man nu kan se föränd­ringar i området runt Sergels torg, men även på andra platser i staden, där vägbanornas ytor minskats och fått ge vika för ökat utrymme för gångtrafikanter och andra trafikslag såsom små eldrivna skotrar och spårvagnens återkomst.

This thesis explores the architecture, interior design and furniture design of Greta Magnusson Grossman (1906-1999), a pioneering Swedish Modernist who emigrated to the United States in 1940 and became part of the design movement California Modern in Los Angeles. Despite a productive and acclaimed career, her work was more or less forgotten until rediscovered in the early 2000’s.In this thesis, Greta Magnusson Grossman’s broader context is understood through literature studies of the 1930 Stockholm Exhibition, the introduction of Swedish Modern at the 1939 New York World’s Fair, the postwar design movement California Modern, and the International Competition for Low-Cost Furniture Design organized by the Museum of Modern Art in New York in 1948. Similar needs for well designed, low cost housing and furniture in the two countries are found.To further examine the work of Magnusson Grossman, her 1949 residence at Waynecrest Drive in Los Angeles is visually analyzed and compared with contemporary Case Study House #8 by American design couple Charles and Ray Eames from 1949, and Swedish furniture designer and architect Bruno Mathsson’s Exhibition Hall from 1950. Several correlations between the three environments are identified, and confirms Greta Magnusson Grossman’s progressive contributions in the fields of architecture, interiors and furniture design.