Hyressättningen av bostadslägenheter skall i dagsläget ske i enlighet med det så kallade bruksvärdesystemet. Systemet innebär att hyran för en lägenhet skall sättas till ett belopp som motsvarar hyresnivån för likvärdiga lägenheter. Om hyresgästen anser hyran vara oskälig kan denne ansöka hos hyresnämnden om en prövning av densamma. Hyresnämnden skall då företa en jämförelseprövning av hyrorna för likvärdiga lägenheter. Lägenheter anses vara likvärdiga då de har samma bruksvärde, vilket innebär att de skall inneha samma värde på bostadsmarknaden. Vid fastställande av en lägenhets bruksvärde skall hänsyn tas till bland annat lägenhetens storlek, modernitetsgrad, användningssätt, planlösning, ljudisolering och geografiska läge, men även andra till lägenheten kopplade faciliteter som exempelvis hiss och sopnedkast skall tas i beaktning. Bruksvärdesystemet är ett mycket omdebatterat hyressättningssystem, vilket har medfört ett flertal omarbetningar och förändringar av systemet under årens lopp. En särskilt omdiskuterad fråga är vilken betydelse fastighetens geografiska läge skall ha för lägenhetens bruksvärde. Problemet som uppstår gällande i vilken utsträckning fastighetens geografiska läge skall beaktas i samband med bruksvärdet, är att bruksvärdet skall bedömas objektivt och frågan huruvida ett läge är bättre än ett annat torde i stor utsträckning utgöra en subjektiv bedömning. Syftet med magisteruppsatsen är att klargöra hur bruksvärdesystemet utvecklats från dess införande fram till dags dato, och hur framtiden för systemet ser ut. Arbetet har en viss fokusering på frågan om fastighetens geografiska läge, vilken betydelse det hitintills har givits och vilken betydelse det i framtiden kommer att ges. Bruksvärdesystemet sades vid dess införande innebära ett friare hyressättningssystem som var tänkt att efterlikna ett marknadsrättsligt system. Vissa begränsningar ämnades emellertid införas i systemet för att tillgodose hyresgästens intressen av ekonomisk och social trygghet i boendet. Systemet har dock under årens lopp kommit att i allt större utsträckning begränsa hyresvärdens frihet vid hyressättningen av lägenheter, samtidigt som hyresgästen har erhållit en allt starkare position. Det har emellertid gått så långt att det i dagsläget kan sägas att hyresgästens intressen tillgodoses i betydligt högre utsträckning än hyresvärdens. Bruksvärdesystemet har enligt författaren utvecklats från att vara ett extremt hyresvärdsvänligt hyressättningssystem, vilket efterliknade ett marknadsrättsligt system, till att nuförtiden vara ett i hög grad begränsat hyressättningssystem, vilket inte torde kunna sägas efterlikna ett marknadsrättsligt system. Förslag på förändringar av systemet har lagts fram, vilka emellertid fortfarande är under beredning i regeringen. Förslagen torde medföra, om dessa genomförs, att bruksvärdesystemet tar ett steg mot att återigen efterlikna ett marknadsrättsligt system med vissa begränsningar i hyresvärdens frihet, till förmån för hyresgästens sociala och ekonomiska trygghet. Vad gäller beaktandet av fastighetens geografiska läge uttalades vid införandet av bruksvärdesystemet att hänsyn skulle tas till läget, men hur eller i vilken utsträckning sådant beaktande skulle ske uttalades inte. Begreppet har sedan införandet inte kommit att utvecklas lagtextmässigt utan har i sin helhet utvecklats genom rättstillämpningen. Rättsskipande myndigheter synes emellertid inte till fullo begripit hur beaktande av det geografiska läget skall ske, och då bedömningen i hög grad är subjektiv synes utvecklingen varit tämligen neutral. Det har uttalats att ett centralt läge på objektiva grunder skall anses vara mer värt än ett ocentralt, men någon direkt genomslagskraft kan lägeskriteriet inte påstås ha erhållit. Frågan är dock i stor utsträckning rättspolitisk, och då de rättsskipande myndigheterna skall vara objektiva och politiskt neutrala har de undvikit att företa starka uttalanden angående lägets betydelse. Läget torde emellertid ges större betydelse i framtiden, då det är en faktor hyresgäster värderar högt, och eftersom hyressättningen har uttalats skall avspegla hyresgästers värdering av lägenheterna bör läget således tas i beaktande. Ökad hänsyn till det geografiska läget bör sannolikt även leda till en bättre balanserad hyresmarknad, varför författaren tror att det i framtiden kommer att ges en större betydelse.

Utifrån en problembaserad rättsdogmatisk metod tar uppsatsen sin utgångspunkt i Sveriges beskattningsregler avseende riskkapitalinvesteringar, i en situation där utländska juridiska personer tillskjuter kapital till svenska onoterade aktiebolag. Inledningsvis identifieras en tydlig skillnad i beskattningen av två tillsynes jämförbara handlingsalternativ, en riskkapitalinvestering jämfört med en direktinvestering, samtidigt som den allmänt vedertagna neutralitetsprincipen anger att det skattemässiga utfallet av två ekonomiskt jämförbara handlingsalternativ inte får avvika från varandra. Uppsatsen syftar därför till att konstatera huruvida Sveriges beskattningsregler avseende riskkapitalinvesteringar strider mot neutralitetsprincipen samt om det för det skatterättsliga området får anses komplicerat att utforma rättvisa och neutrala rättsregler. Proposition 2009/10:36 utgör även föremål för uppsatsens behandling då en lagändring i enlighet med propositionen skulle medföra fundamentala förändringar avseende beskattningen av riskkapitalinvesteringar i Sverige. Med riskkapitalinvestering avses i uppsatsen att en utländsk juridisk person efter att ha varit i kontakt med ett svenskt riskkapitalbolag, tillskjuter en viss mängd av sitt disponibla kapital till en i Sverige etablerad riskkapitalfond, som i sin tur investerar i svenska onoterade aktiebolag. En svensk riskkapitalfond genererar skattepliktiga kapitalvinster under förutsättning att aktieinnehavet i de svenska onoterade aktiebolagen avyttras till ett pris som överstiger dess anskaffningsvärde. Då en riskkapitalfond idag etableras som ett kommanditbolag är det enligt gällande rätt fondens utländska juridiska delägare som är skyldiga att betala skatt för riskkapitalfondens inkomster. Så som begränsat skattskyldiga beskattas de utländska juridiska personerna enbart för vissa i lagtexten explicit angivna inkomstkällor i Sverige, där fast driftställe för näringsverksamhet utgör den enda inkomstkällan av relevans för uppsatsens behandling. Rekvisiten näringsverksamhet och fast driftställe är därför föremål för en i uppsatsen djupgående analys. Riskkapitalfonden anses bedriva en näringsverksamhet genom att utgöra en självständig och vinstmaximerande förvärvsverksamhet som bedrivs varaktigt, kontinuerligt och i en viss omfattning. Vidare utgör riskkapitalfonden även ett fast driftställe, då fonden frambringar investeringsförfarandets samtliga inkomster genom att stadigvarande och uteslutande bedriva sin affärsverksamhet från Sverige. Innehavet i en svensk riskkapitalfond medför således att ett fast driftställe för näringsverksamhet uppstår för fondens utländska juridiska delägare, vilka därmed beskattas för fondens samtliga inkomster i Sverige. Vid en direktinvestering investerar de utländska juridiska personerna istället direkt i de svenska onoterade aktiebolagen genom att kontakta en svensk bank som köper och säljer aktierna enligt uppdrag. Genom det upprättade avtalsförhållandet med den svenska banken uppstår även i samband med en direktinvestering, ett fast driftställe för näringsverksamhet i Sverige. Skattskyldigheten undanröjs dock då innehavet vid en direktinvestering, tillskillnad från en riskkapitalinvestering, i regel faller inom tillämpningsområdet för de skatterättsliga undantagsreglerna avseende näringsbetingade andelar. Idag uppstår således en tydlig skillnad i beskattningen, ur ytterst jämförbara skatterättsliga förutsättningar, för en riskkapitalinvestering och en direktinvestering. För att ställa Sveriges beskattningsregler i relation till neutralitetsprincipen krävs vidare att de två handlingsalternativen är ekonomiskt jämförbara. Genom beaktande av rent ekonomiska faktorer, består de båda handlingsalternativen av en utländsk juridisk person, som med hjälp av en mellanhand vidtar investeringar i svenska onoterade aktiebolag utan att vara fysiskt närvarande i Sverige. Då den utländska juridiska personen vidare, genom sin renodlade kapitalplacering har ett huvudsakligt syfte som består i att maximera avkastningen vid båda handlingsalternativen, förefaller den ekonomiska jämförbarheten vara mycket tydlig. Den ekonomiska jämförbarheten i kombination med skillnaden i det skattemässiga utfallet för de två handlingsalternativen, utgör själva kärnan till att de svenska beskattningsreglerna avseende riskkapitalinvesteringar får anses strida mot neutralitetsprincipen. Vidare påvisar den rättsliga grunden till gällande rätt, att det inte är särskilt komplicerat att införa rättvisa och neutrala rättsregler på området. Ett avgörande från Regeringsrätten som bestämmer att riskkapitalfonden ej utgör ett fast driftställe för näringsverksamhet, eller att inkludera kommanditbolag i regelverket för näringsbetingade andelar, skulle nämligen påtagligt reducera den i uppsatsen identifierade bristande neutraliteten.       En analys av Proposition 2009/10:36 påvisar potentiellt omfattande framtida förändringar för uppsatsens behandlade skatterättsliga område. Genom att infoga kommanditbolag i regelverket avseende näringsbetingade andelar kommer, om lagförslaget accepteras, såväl utdelningar som kapitalvinster vara helt befriade från skatt för riskkapitalfonden och dess utländska juridiska delägare. Utländska juridiska personer med intresse för svenska onoterade aktiebolag, kommer vid en lagändring således att vidta investeringsbeslut baserade på rent ekonomiska faktorer, där den slutliga avkastningen och valet av handlingsalternativ i framtiden inte kommer att göras beroende av det svenska skatterättsliga regelverkets utformning.

Business profits constitute the main part of income derived through international business and these profits are only to be taxed in the home state of the enterprise. However, if the enterprise conducts business in a host state through a PE, the profits attributable to the PE are taxable in the host state. Article 7 of the OECD Model Tax determines the profits attributable to the PE. Nevertheless, Member States have interpreted Article 7 of the OECD Model Tax Convention in various ways. In order to provide consensus the OECD adopted an authorised OECD approach for attributing profits to PEs. The first part of the purpose of this thesis is to study the Swedish approach for attributing profits to dependent agent PEs in relation to the authorised OECD approach. An enterprise from the home state can be considered to have a dependent agent PE in the host state if it conducts business in the host state through a dependent agent located therein. This is provided that the agent has the authority to conclude contracts in the name of the enterprise and exercises this authority regularly. Under the authorised OECD approach for profit attribution to dependent agent PEs it is possible to allocate profits to the PE in excess of the arm’s length remuneration paid to the dependent agent. Thereby, the OECD has adopted the dual taxpayer approach as the authorised OECD approach. According to the author’s opinion the Swedish perspective regarding profit attribution to dependent agent PEs differs from the authorised OECD approach as the dual taxpayer approach so far has not been applied in Sweden. Furthermore, it differs as the attribution of capital to PEs is not allowed according to case law and as far as the recognition of internal dealings is concerned. When the OECD adopted the dual taxpayer approach as the authorised OECD approach another method was available; the single taxpayer approach. In line with this approach no further profits in excess of the arm’s length remuneration to the dependent agent can be attributed to the dependent agent PE. However, the single taxpayer approach was rejected as the authorised OECD approach, which has lead to disagreement within the international tax community. Therefore, the second part of the purpose of this thesis is to study to what extent the authorised OECD approach is sustained. This is done by analysing reactions to the single and dual taxpayer approach among business and academic circles. The author believes that reactions against the dual taxpayer approach mainly arise in situations when an enterprise in the host state gives rise to a dependent agent PE. Therefore, the authorised OECD approach should have recognised that different types of dependent agent PEs might arise and the approach is only sustained to the extent that a person belonging to the foreign enterprise leads to the existence of a dependent agent PE.

Sammanfattning Koncernchefens rättsliga ställning är oklar vad avser hans rätt att företräda bolaget och hans skadeståndsansvar. Eftersom begreppet koncernchef inte förekommer i aktiebolagslagen så kan problem uppstå när man skall placera in koncernchefen i ett bolags organisation. En koncernchefs ställning riskerar att inkräkta på bolagets lag reglerade organ såsom VD och styrelse. Koncernchefen kan i vissa fall utföra uppgifter som enligt lag skall skötas av VD eller styrelse. Frågan är hur frågan om koncernchefens skadeståndsansvar skall hanteras i de fall koncernchefen får en ställning som inte är förenlig med aktiebolagslagen. Eftersom en koncernchef som inte är, VD eller styrelseledamot, inte ingår i personkategorin i skadeståndsregeln i 15:1 ABL så träffas han formellt sett inte av denna regel. Även om en direkt tillämpning av 15:1 inte är möjlig på en koncernchef finns det, enligt min mening, starka ändamålsskäl att överväga en analog tillämpning av 15:1 ABL. I uppsatsen redovisas och diskuteras ett antal olika lösningar på koncernchefens ansvar. Slutligen utvärderas nuvarande reglering och förslag till förändringar ges.

Utgångspunkten för denna magisteruppsats är en komparativ studie av internationella riktlinjer för dokumentation av internprissättning. Internprissättning reglerar hur närståendetransaktioner inom internationella koncerner skall värderas. Då de inblandade parterna står i intressegemenskap med varandra kan villkoren bakom transaktionerna skilja sig från vad oberoende parter skulle kommit överens om. Det är därmed svårt att bestämma ett korrekt pris på de besläktade transaktionerna, varför internpriser skall bedömas i enlighet med armlängdsprincipen. För att kunna bevisa att aktuella transaktioner gjorts på armlängds avstånd måste en internationell kon-cern upprätta dokumentation som visar hur priserna bestämts och varför de skall anses vara armlängdsmässiga. Dokumentation är därmed ett försök att bestämma internpriser i överensstämmelse med armlängdsprincipen. Trots att armlängdsprincipen följs av de flesta skattemyndigheter i bedömningen av internpriser, appliceras den på olika sätt. Kravet att möta flertalet olika nationella regelverk skapar ökade kostnader för de internationella företagsgrupperna. De löper dock stor risk att bli utsatta för dubbelbeskattning eller dokumentationsrelaterade sanktioner om de inte uppfyller respektive lands krav. För att underlätta den administrativa bördan samt de kostnader som uppstår har OECD utvecklat rikt-linjer gällande internprissättning, “The OECD Transfer Pricing Guidelines”, där kapitel V reglerar do-kumentation. Riktlinjerna grundar sig på principer om en sund företagsanda (prudent business manage-ment), vilket betyder att skattemyndigheters behov av information skall vägas mot den kostnad och börda det innebär för skattebetalaren att samla in eller upprätta dokumenten. PATA och EU har i respektive handelsområde försökt harmonisera de nationella dokumentationskraven genom att presentera nya internationella föreskrifter inom ramen för OECDs riktlinjer. I en strävan att efterfölja den internationella utvecklingen vad gäller dokumentation av internpriser har Sveriges Regering gett ut en proposition där införande av nationella dokumentationskrav för internprissättning föreslås. Ett grundläggande problem gällande det aktuella området är de olika synsätten på armlängdsprincipens fastställande. Harmonisering av endast dokumentationskrav kan därför inte ensamt lösa problemen med armlängdsmässig internprissättning. Vidare innebär de utvärderade instrumenten en harmonisering på högsta nivå, varför syftet att underlätta skattebetalares börda och kostnader ej heller uppfylls. / In this master thesis a comparative study is made regarding the international guidelines on transfer pricing documentation. International transfer pricing deals with the valuation of intragroup crossborder transactions. As the involved parties share interests to such an extent that the terms and conditions of their transactions could differ to what unrelated parties would agree on, it is complicated to properly price the controlled transactions. The transactions are therefore to be determined in accordance with the arm’s length principle. In order to show the arm’s length nature of controlled cross-border transactions an MNE must provide transfer pricing documentation demonstrating how the prices have been determined and why they are at arm’s length. Documentation is thus an endeavour to determine transfer prices in accordance with the arm’s length principle. Even though the arm’s length principle is used by most tax authorities when regulating transfer prices, the application of the principle differs. This imposes massive compliance costs for MNEs trying to meet the transfer pricing documentation requirements of numerous jurisdictions. However, the MNEs are at great risk of being exposed to double taxation or documentationrelated penalties if they do not meet the above mentioned documentation requirements. In order to ease the burden on MNEs, OECD has developed transfer pricing guidelines wherein Chapter V deals with the problems of transfer pricing documentation. The OECD Transfer Pricing Guidelines on documentation are founded on the principles of prudent business management, which means that the tax authorities´ need for information should be balanced by the cost and burden for the taxpayer of obtaining or creating the documents in question. PATA and the EU have, by presenting new international frameworks, tried to harmonise national documentation requirements for their respective trade areas within the limits of the OECD Transfer Pricing Guidelines. In an attempt to follow the international developments regarding transfer pricing documentation, the Swedish Government has proposed a draft bill for national rules on documentation. A fundamental problem within the area is the different approaches in assessing the arm’s length principle and harmonisation of documentation in itself cannot solve this issue. Moreover, since the evaluated frame-works signify harmonisation on the highest level, the efforts to ease the compliance burden for taxpayers cannot be reached.

Bakgrund: En försäkringstagare kan välja att antingen köpa en försäkring genom direkt kontakt med ett försäkringsföretag eller genom att anlita en försäkringsförmedlare som sköter upphandlingen av de försäkringar som försäkringstagaren önskar. Under det senaste decenniet har försäkringsförmedlarna kommit att utgöra en viktig del av försäkringsmarknaden och de omsätter stora ekonomiska värden i sin verksamhet. Mot denna bakgrund är det av stor betydelse att den lagstiftning som reglerar förmedlarnas verksamhet ger ett tillfredsställande kundskydd. Tidigare fanns endast lagregler beträffande försäkringsmäklare som var tvungna att agera oberoende av försäkringsgivarintressen. Den 1 juli 2005 trädde dock en ny lag i kraft, lagen om försäkringsförmedling (2005:405), som har ett vidare tillämpningsområde än den äldre lagstiftningen om försäkringsmäklare. Den nya lagen omfattar även bland annat sådana förmedlare som ingått avtal med försäkringsföretag att endast förmedla dessa företags försäkringar. Syfte: Syftet med uppsatsen är att utreda om lagen om försäkringsförmedling erbjuder ett tillfredsställande kundskydd. För att undersöka denna fråga kommer en analys att göras av de skillnader som föreligger mellan det kundskydd som följde av lagen om försäkringsmäklare och det kundskydd som följer av den nya lagen om försäkringsförmedling. Förmedlarens roll som mellanman samt olika ersättningsmodeller för förmedlarens arbetsinsats kommer att granskas. Vidare är förmedlarens rådgivningsansvar, informationsplikt och skadeståndsansvar några av de ytterligare omständigheter som kommer att undersökas närmare. Slutsatser: Det går att urskilja vissa helt nya bestämmelser i lagen om försäkringsförmedling som ökar kundens trygghet, exempelvis de nya reglerna angående förmedlarens informationsplikt och dokumentationsskyldighet. Även vissa andra regler som endast förtydligats eller förändrats i mindre grad ger ett förbättrat kundskydd. Tyvärr finns också förändringar i lagen som kan betyda en ökad osäkerhet och utsatthet för kunden, exempelvis förmedlarens möjlighet att alternera mellan olika förmedlingsroller. Att förmedlaren fortfarande kan ersättas genom provision kan också skada kundens förtroende för förmedlaren.

Syftet med denna magisteruppsats har varit att undersöka både teoretiskt och praktiskt om det föreligger något behov i Sverige att lagstifta på området hyra av lös sak i kommersiella avtalsförhållanden. Den rättsdogmatiska metoden har tillämpats och gällande rätt har jämförts med det förslag till gemensam europeisk civillagstiftning som publicerats i början av år 2008. Vidare har olika hyresavtal granskats och djupintervjuer har genomförts med utvalda personer från yrken med relation till hyra av lös sak. Till sist har Hellnerns modell för lagstiftning inom förmögenhetsrätten tillämpats för att avgöra om det föreligger ett behov att lagstifta. Slutsatsen är att inget av ny lagstiftning finns men att alternativa lösningar vore önskvärda. De alternativa lösningar som diskuterats är ett nationellt standardavtal eller upprättandet av en checklista för för att underlätta kontraktsskrivandet för avtalsparterna.

Reglerna för bostadsbeskattning genomgick flera förändringar den 1 januari 2008, vilka kommer att tillämpas vid 2009 års taxering. Före reglernas ikraftträdande förekom intensiva diskussioner kring deras framtida utformning. Debatten som föregick förändringarna fokuserade inte sällan på den statliga fastighetsskatten på bostäder och dess vara eller inte vara. Den huvudsakliga förändringen bestod i att den tidigare gällande statliga fastighetsskatten på bostäder avskaffades till förmån för den nu gällande kommunala fastighetsavgiften. Den statliga fastighetsskatten var baserad på bostadens taxeringsvärde och utgjorde en procent av detta värde avseende privatbostadsfastigheter och 0,4 procent av värdet gällande privatbostadsrätter. I och med förändringen infördes istället en förutbestämd avgift till ett årligt belopp om 6 000 SEK vad avser privatbostadsfastigheter och 1 200 SEK avseende privatbostadsrätter. Innebörden härav är att taxeringsvärdet inte längre utgör beräkningsgrund för avgiftens storlek. Värdet har dock fortfarande kvar en del av sin relevans vad gäller avgiftens storlek, då avgiften maximalt får utgöra 0,75 procent av bostadens taxeringsvärde vad avser privatbostadsfastigheter och högst 0,4 procent avseende privatbostadsrätter. Införandet av den kommunala fastighetsavgiften innebär dessutom att de medel som avgiften inbringar numera skall tillfalla landets kommuner. Som ett led i finansieringen av det statliga skattebortfall, som införandet av den kommunala fastighetsavgiften således innebar, ändrades uppskovsreglerna vid avyttring av bostad. Ändringarna innebar dels att en beloppsgräns avseende uppskovsbeloppets maximala storlek infördes, dels att uppskovsbeloppet kom att räntebeläggas genom att en årlig schablonintäkt på 1,67 procent av uppskovsbeloppet skall tas upp i inkomstslaget kapital vid varje deklarationstillfälle. Vidare ändrades uppskovsreglerna för benefika överlåtelser och dessutom förändrades beräkningssättet för uppskovsbeloppets maximala storlek vid förvärv av billigare ersättningsbostad. Som ett ytterligare led i ovan nämnda finansiering höjdes kapitalvinstbeskattningen vid avyttring av bostad från 20 procent till 22 procent. De nya reglerna kommer som tidigare har angivits att tillämpas första gången vid 2009 års taxering, vilket medför att det finns ett behov av att utreda hur de nya beskattningsreglerna kan tänkas påverka den skattskyldige. Syftet med uppsatsen är att utreda och analysera de nya reglernas påverkan på den skattskyldige, utifrån en jämförelse med de tidigare gällande reglerna, vilket skall ske med utgångspunkt i skatterättsliga principer och i de krav som skall ställas på en god skattelagstiftning. Vår slutsats är att införandet av den kommunala fastighetsavgiften kan anses mer förenlig med neutralitetsprincipen i den aspekten att en förutbestämd avgift inte påverkar den skattskyldiges handlingsalternativ i lika stor utsträckning som den statliga fastighetsskatten, baserad på skenande taxeringsvärden, gjorde. Vi anser dock inte att avgiften är mer förenlig med skatteförmågeprincipen då den fortfarande tar sikte på objektet och inte på subjektet, vilket är en förutsättning för att en förenlighet med denna princip skall anses föreligga. Inte heller anser vi att avgiften är mer förenlig med intresseprincipen, då en direkt motprestation fortfarande inte erhålles vid erläggande av avgiften. Vi anser dessutom att avgiften är mindre förenlig med likhetsprincipen eftersom den nu införda begränsningsregeln inte kan sägas behandla lika fall lika, då enbart pensionärer över 65 år och skattskyldiga i behov av aktivitets- och sjukersättning får ta del av denna möjlighet till skattereduktion. Vår slutsats är vidare att de nya uppskovsreglerna i betydligt större utsträckning står i konflikt med såväl neutralitetsprincipen som legalitetsprincipen. De nya reglerna påverkar i allra högsta grad den skattskyldiges handlingsalternativ och kan leda till inlåsningseffekter på bostadsmarknaden. Inte heller kan den nu införda räntebeläggningen anses förenlig med legalitetsprincipen och dess innebörd om att skatt inte får uttagas utan stöd i lag, vilket föranleder att räntebeläggningen kan anses stå i strid med retroaktivitetsförbudet. Den höjda kapitalvinstbeskattningen anser vi dock förenlig med legalitetsprincipen, då någon retroaktiv beskattning inte kan sägas föreligga eftersom den skattskyldige endast erhåller uppskov med kapitalvinsten och således inte med en på förhand fastställd skatt. Vårt förslag till reglernas framtida utformning är att låta den kommunala fastighetsavgiften istället baseras på bostadens anskaffningsvärde, där beskattning skall ske utifrån fastslagna intervaller och belopp baserade på just anskaffningsvärdet. Vi föreslår vidare att en successiv beskattning införs vid avyttring av bostad, vilket innebär ett avskaffande av det nu gällande uppskovssystemet.

No description available.

För att harmonisera handeln, skapa en långsiktig utveckling samt öka sysselsättningen för små och medelstora företag, presenterade Europeiska kommissionen den 25 juni 2008 ett förslag till ny förordning (SPE-förordningen), angående en ny europeisk privat associationsform. Förslaget möjliggör grundande av ett privat europabolag (SPE-bolag). I praktiken skulle föreslagen bolagsform betyda att entreprenörer erbjuds en möjlighet att etablera samma bolagsform inom hela EU och dessutom underlätta för gränsöverskridande verksamhet. Redan 2004 öppnades möjligheten att bedriva en europeisk bolagsform, europabolaget (även kallat SE-bolag), som till skillnad från SPE-bolaget i första hand är utformat för publika bolag. Fyra år efter förordningens ikraftträdande, har knappt 60 europabolag registrerats inom hela EU och bolagsformens misslyckande kan konstateras. Uppsatsens syfte är att utreda vilket genomslag föreslagen förordning förväntas erhålla bland små och medelstora företag i Sverige. Genomslagskraften skall bedömas utifrån två olika perspektiv, dels dess effekt på näringslivet och dels dess rättspolitiska påverkan. Den grundläggande förutsättningen för att förordningen skall få genomslag är att det föreligger ett behov av förändring av bolagsrätten för små och medelstora företag. Om ifrågavarande företag inte har ett behov, vilket enligt författarna är en stor anledning till europabolagets fiasko, kommer även denna förordning att gå en misslyckad framtid till mötes. Författarnas åsikt är att svenska små och medelstora företag har ett behov av förändring. Behovet identifieras vara ett lämpligare och mer anpassat regelverk för aktuella företag i Sverige. ABL är inte anpassat för mindre företag och tillämpningen resulterar i hinder och administrativa kostnader av olika slag. Nationella utredningar om att regelverket måste förenklas är bra men föreslagna metoder löser inte problemen. Lagstiftaren har stirrat sig blind på trenderna i Europa istället för att i första hand koncentrera sig på vad företagssfären i Sverige är i behov av. Enligt författarna möter föreslagen förordning det identifierade behovet av förändring, i alla fall teoretiskt sett. Med referens till tidigare erfarenheter av överstatliga initiativ skiljer sig dock teorin många gånger från praktiken. Dock har författarna kommit fram till att förordningen kan bli ett konkurrenskraftigt alternativ till andra bolagsformer i Sverige. Därutöver förväntas även en viss rättspolitisk påverkan på ABL.