Redan i de tidiga skolåren och i skolans alla ämnen har språket stor betydelse för utvecklingen och lärandet. Alla barn utvecklas olika och skolan har ett uppdrag i att möta och utmana alla elever. Studiens syfte är att bidra med kunskap om hur skolan kan möta och utmana de elever som redan har ett välutvecklat språk när de kommer till skolan, något som vi väljer att kalla tidiga språkare, samt hur specialläraren inom språk-, skriv- och läsutveckling kan vara delaktig i detta arbete. Studien belyser även hur samverkan mellan personal på skolan och skolbibliotek kan främja dessa elevers språk-, skriv- och läsutveckling. Teoretisk utgångpunkt i studien är sociokulturellt perspektiv. Empiri till studien har samlats in genom intervjuer av kvalitativ och semistrukturerad karaktär med åtta respondenter. Resultatet visar att lärare och förskollärare upplever att de snabbt får en klar bild av samtliga elevers språkliga förmågor och vilka som är i behov av särskilda utmaningar. Det framkommer också att lärare och förskollärare uppger sig ha möjligheter att utmana de som har kommit längre i sin språkliga utveckling. Gruppens betydelse och sammansättning lyfts som viktiga faktorer för lärande och samtliga respondenter trycker på vikten av det sociala arbetet i skolan. Resultatet visar även att lärare och förskollärare främst önskar handledning från speciallärare inom språk-, skriv- och läsutveckling för att möta de språkligt tidiga elevernas behov. Speciallärarens handledande roll är en viktig specialpedagogisk implikation som framkommer i studien. / Already in the early school years and in all school subjects, the language has great importance for development and learning. All children develop differently and the school has a mission to meet and challenge all pupils. The aim of the study is to provide knowledge about how the school can meet and challenge the students who already have a well-developed language when they come to school, something that we choose to call early language speakers, and how the special needs teacher in language, writing and reading development can be involved in this work. The study also highlights how collaboration between staff at the school and school libraries can promote these pupils' language, writing and reading development. The theoretical starting point in the study is socio-cultural perspective. The empirical study has been collected through interviews of a qualitative and semi-structured character with eight respondents. The result shows that teachers and preschool teachers find that they quickly get a clear picture of all pupils' linguistic abilities and who are in need of special challenges. It also appears that teachers and preschool teachers say they have the opportunity to challenge those who have come further in their linguistic development. The group's importance and composition are highlighted as important factors for learning and all respondents emphasize the importance of social work in school. The result also shows that teachers and preschool teachers primarily want supervision from special needs teachers in language, writing and reading development in order to meet the needs of the linguistically early students. The special role of the special needs teacher is an important special educational implication that emerges in the study.

Knowing the taxonomy of unicellular dinoflagellate cysts is important in reconstructing paleoenvironments, paleoclimatology and paleobathymetry. Different dinoflagellates tend to prefer different depths, salinity levels and climate. Species of dinocysts only occur during a certain interval in the geological record and are therefore an important tool for dating sediments. Biostratigraphic research uses age determination of sediments depending on first and last occurrences of different species, or co-occurrences of several species. However, it can be rather time consuming and difficult to identify dinoflagellate cysts for people that are not experts in this field. In an attempt to resolve this, a database was created for 145 genera of dinoflagellate cysts existing during Palaeocene and Eocene in the online accessible program Xper3. Morphological criteria or “descriptors” were added along with describing “states”. The number ofmorphological descriptors chosen were 13, with 3 to 15 states for each descriptor.Each genus was described in a matrix and was given one or more unique states for each descriptor, which were defined from the literature by original morphological descriptions of dinocyst genera and photographs of holotypes. A morphological identification key was automatically created in Xper3 from this database, which enabled identification of genera by choosing unique states that were visible for the dinocysts being analysed.A test using photographs with different levels of preservation of dinoflagellate cysts of Eocene age of Aquitaine basin was undertaken in order to assess the reliability of the morphological identification key. The aim was also to see which morphological criteria were more common and how many descriptors and states were needed to reach an end-result of 5 remaining genera, including the correct genus.Errors that were caused in the identification key were immediately reviewed and re-tested. In 38 of 43 tries, a maximum of five genera were remaining, with the correct genus included. This confirmed that the identification key worked relatively well.Another test demonstrated how the identification key worked for identifying dinocysts with an optical microscope in unknown samples, which are photographed and published in the present report, along with data showing how many descriptors and states were used, remaining genera and which states were chosen for each genus.In general, only 1-8 descriptors were necessary and 5 the most common number used. The morphological character (state) “type of ornamentation” was the most widely used followed by “distribution of ornamentation”, “shape of the cyst” and “size of the ornamentation”. However, the archeopyle (excystment opening), was not always visible in the dinocysts, but is still considered a key morphological descriptor. / Dinoflagellater är en typ av mikroskopiska plankton som kan bilda så kallade cystor eller vilosporer för att skydda sig vid kritiska miljöförändringar. Dessa cystor kan ligga vilandes i sediment under en längre tid. Det är också dessa cystor som bevaras som fossil. Eftersom det finns en sådan hög mångfald av dinoflagellatcystor i fossila sediment, liksom att de mikroskopiska, existerar över stora delar av jorden samt att de har en snabb evolution, så används de ofta till att datera sediment inom biostratigrafi.För att kunna datera sediment med hjälp av dinoflagellatcystor, krävs det att man kan identifiera de olika arterna och veta i vilken tidsålder de existerade. Att klassificera dinoflagellatcystor kan därför vara mycket svårt och ta en hel del tid om man inte är någon expert. I denna studie har därför en databas och identifieringsnyckel skapats i ett onlinebaserat dataprogram kallat Xper3. Xper3 är primärt riktat till att hjälpa personer med grundläggande kunskaper i att beskriva utseendemässiga karaktärer hos olika typer av mikrofossil, inklusive dinoflagellatcystor.I denna identifieringsnyckel använde jag mig av 145 olika dinoflagellatsläkten vilka alla existerade någon gång under tidig Paleogen, dvs hela Paleocen och/eller Eocen (66–34 miljoner år sedan). Dessutom användes 13 olika morfologiska beskrivningar ”descriptors” med 3–15 olika svar ”states” per beskrivning.Målet är att få en identifieringsnyckel som unikt kan identifiera olika typer av dinoflagellatcystor på genusnivå, med ett förslag på maximalt fem återstående släkten (genera). Studien undersökte även vilka morfologiska beskrivningar som är mest användbara och hur många olika typer av beskrivningar som behövs för att analysera dinoflagellatcystor.För att testa om identifieringsnyckeln fungerade, användes olika typer av kända och okända dino-flagellatcystor i ett så kallat ”Test 1: Kända dinoflagellatcystor” och ”Test 2: Okända dinoflagellat-cystor.I det första testet, ”Test 1”, grupperades kända dinoflagellatcystor i olika typer av bevarande tillstånd så som ”välbevarade”, ”tveksamt bevarande” och ”väldigt dåligt bevarade” dinoflagellat-cystor. Detta test förde statistik på hur många släkten av förslag som kom upp i slutändan och vilka morfologiska beskrivningar som användes mest och hur många olika beskrivningar som behövdes.Det andra testet, ”Test 2”, undersökte hur denna identifieringsnyckel fungerade att analysera dinoflagellatcystor från okända prover under mikroskop. Fotograferade dinoflagellatcystor presente-rades i denna rapport tillsammans med detaljer på hur de hade identifierats.I de flesta fallen, kunde identifieringsnyckeln ge ett förslag på maximalt fem återstående släkten av dinoflagellatcystor, där det korrekta släktet var ett utav förslaget, vilket tyder på att identifierings-nyckeln fungerar. Den mest använda morfologiska beskrivningen var ”typ av ornament”, och antal morfologiska beskrivningar som behövdes var mellan ett till åtta, där fem var det antal beskrivningar som mest användes i att identifiera dinoflagellatcystor i identifieringsnyckeln.

Bakgrund: Akut postoperativ smärta är en vanlig men också förväntad konsekvens efter kirurgiska ingrepp som ger negativ påverkan på den efterföljande postoperativa återhämtningen. Syfte: Syftet med studien var att undersöka genomsnittlig självskattad smärtintensitet som gav vuxna patienter problem med att vila, sova och röra sig under det första postoperativa dygnet samt om det hos män/kvinnor, yngre/äldre och kirurgi/ortopedpatienter förekom olika hanterbara smärtnivåer i förhållande till vila och aktivitet under tidig postoperativ återhämtning. Metod: En kvantitativ empirisk deskriptiv studie genomfördes av ett datamaterial från 479 elektiva kirurg- och ortopedpatienter. Resultat: Resultatet visade att ortopedpatienterna i genomsnitt skattade högre värden av smärta jämfört med kirurgpatienterna men att kirurgpatienterna redan vid låga smärtnivåer fick problem med vila, sömn och rörelse. Slutsats: Resultatet understryker att smärta är en subjektiv upplevelse och att smärtbehandlingen i hög grad behöver individualiseras för att därigenom minska smärtans negativa effekter, förbättra den tidiga postoperativa återhämtningen och därmed öka patientsäkerheten. / Background: Acute postoperative pain is a common but also expected consequence after surgery that gives negative impact on the following postoperative recovery. Study objectives: The purpose was to investigate the average level of self-assessed intensity of pain that gave adult patients problem to rest, sleep or mobilize during the first postoperative day and if men/women, younger/older and surgical or orthopedic patients had different manageable levels of pain related to rest, sleep and mobilization during the early postoperative recovery. Design: A quantitative empirical descriptive study was performed from datasets from 479 elective surgical and orthopedic patients. Results: The result showed that the orthopedic patients self-assessed higher levels of postoperative pain than the surgical patients, but also that the surgical patients earlier got problems with recovery at low pain levels.  Conclusions: The result underlines that pain is a subjective experience and that the pain treatment has to be individualized just to prevent the negative impact of pain but also to enhance the postoperative recovery and improve patient safety.

Syftet med denna studie var att undersöka skolkuratorers erfarenheter av hur en problematisk skolgång identifieras, hur de bemöter denna problematik samt hur de kvalitetssäkrar arbetet. För att besvara studiens syfte genomfördes en kvalitativ intervjustudie med fem skolkuratorer på grundskolor i Mellansverige. Empirin analyserades utifrån teori kring problematisk skolgång, systematiskt kvalitetsarbete samt evidensbaserad praktik. Resultatet visade att problematisk skolgång innebär att måluppfyllelse inte nås eller att skolgången blir avbruten, viktiga faktorer i sammanhanget var frånvaro samt ökad psykisk ohälsa. Skolkuratorerna ansåg att en god relation mellan eleven och skolan samt samverkan var viktiga framgångsfaktorer för att tidigt upptäcka och kunna åtgärda problematiken. Systematiskt kvalitetsarbete framkom som en viktig faktor och i synnerhet genom kontroll av giltig och ogiltig frånvaro samt genom kartläggningar på olika nivåer. Att arbeta med evidens ansågs också vara viktigt men samtidigt fanns viss skepsis mot nya metoder och ofta användes bara valda delar av evidensbaserade metoder för att kunna individanpassa och att se helheten. / The purpose of this study is to examine how school counsellors, in their own practical experience, identify problematic schooling; how they approach these problems; and how they assure the quality of their work. To answer these questions, the authors have conducted a qualitative study, interviewing five school counsellors working in different schools in Central Sweden. The empirical study has been analyzed using the theoretical concepts of problematic schooling, systematic quality assurance, and evidence-based practice. The outcome of the study suggests that problematic schooling entails the failure to reach educational goals, or even the complete disruption of schooling. Important factors include pupil absence and impaired mental health. A successful pupil–school relationship, as well as a co-operative environment, are identified by the interview subjects as important factors for the successful detection and intervention of problematic schooling. Furthermore, systematic quality assurance is identified as a key factor, particularly in the shape of survey and verification by the school regarding the validity of pupil absence. Finally, the interview subjects generally consider an evidence-based approach to be important, but also tend to display some scepticism towards the implementation of new methods. The study thus shows that evidence-based methods are often only partially applied, in an attempt by school counsellors to make case-dependent adjustments to fit the wider picture.

<h2>SYFTE</h2><p>Syftet med denna uppsats är att analysera hur kommunikations- och samspelsförmåga uttrycks över tid när en ung man på tidig utvecklingsnivå och med autism deltar i en dyad i sherbornebehandling. Frågeställningar:</p><ol><li>Hur utvecklas kommunikations- och samspelsförmåga över tid i behandlingssituationen? </li><li>Hur utvecklas kommunikations- och samspelsförmåga i hemmet respektive skolan under samma tidsperiod? </li></ol><h1> </h1><h2>METOD</h2><p>Denna pre-experimentella fallstudie rör en 18-årig man som under drygt ett år kom till habiliteringen för att delta i arton sherbornebehandlingar med en sjukgymnast med mångårig erfarenhet av sherbornemetodik. Sherborne är en rörelsemetodik där rörelser används för att utveckla rums- och kroppsmedvetenhet och skapa relationer till andra. Samtliga arton behandlingar videofilmades och data insamlades via observation. En detaljerad nedteckning av händelseförloppet i en videoinspelning i början av behandlingsperioden och en i slutet gjordes. Under arbetet med att analysera kommunikation och samspel i videoinspelningarna uppkom behovet av att komplettera Sherbornes samspelsskala med ett bedömningsmaterial för att kunna analysera kommunikation och samspel i detalj<em> </em>med <em>personer på tidig nivå</em>, ”Brandquists & Althoffs Samspelsskala: Analys av samspel med personer på tidig utvecklingsnivå - Sherborne”, bilaga 7. För att öka tillförlitligheten i resultatet inhämtades dels kommentarer från deltagande sjukgymnast och mannens förälder under det att de såg de båda videofilmerna, dels gjordes en översiktlig analys av tio övriga videoinspelningar från sherborneperioden. Förälder och lärare intervjuades före och efter behandlingsperioden om den unge mannens kommunikation och samspelsförmåga i hemmet och på skolan.</p><h2>RESULTAT</h2><p>Resultat visar på en positiv effekt på den unge mannens förmåga till kommunikation och samspel. Under sherborneperioden framkommer gradvis en förändring av hur mannen riktade sin uppmärksamhet: från att blicken var ”tom” eller att blicken svepte över rummet till att han allteftersom kroppsligen riktade sig mot sjukgymnasten och sökte blickkontakt. Sjukgymnasten anpassade sitt förhållningssätt för att få till stånd ett så bra samspel som möjligt. Från att hon i början var mer inlyssnande och använde beröring för att bekräfta hans reaktioner, till användandet av ett ökat verbalt inslag mot slutet. I slutet av perioden började den unge mannen ta egna initiativ till samspel genom att rikta sin hand mot sjukgymnasten. Även i hem och skola ökade hans intresse för omgivningen. Han tog initiativ till kommunikation (ett ökat antal handlingssekvenser) och var på gång att utveckla delad uppmärksamhet. Han började säga ifrån mer genom att använda sin röst. Det självskadande beteendet minskade både under sherbornebehandlingen och i hemmet. I övrigt märkte både förälder och sjukgymnast en ökad balans och stabilitet i hans kropp och en förbättrad rörelseförmåga i hans svaga högersida.</p><p> </p><h2>SLUTSATSER</h2><p>Fallstudien tyder på att sherbornemetodik kan ha bidragit till en positiv effekt på såväl kommunikation och samspelsförmåga som rörelseförmåga hos denne unge man på tidig utvecklingsnivå och med autism.</p> / <h2>INTRODUCTION</h2><p>Caregivers perceive many of difficulties in interaction with persons at a presymbolic stage. In Sherborne Developmental Movement the theoretical issue is that movement experiences developing body and spatial awareness contribute to awareness of self. This gaining of body mastery is fundamental to the awareness of others, the ability to relate to others.</p><p> </p><p>The aim of this study is to analyse how communication and interaction is expressed over a period of time as a young man in an early stage of language development (pre-intentional communication) and with autism participates in a dyad in SDM sessions. Research questions:1. How do communication and interaction skills develop over time in the SDM sessions? 2. How do communication and interaction skills develop at home and school during the same period?</p><h2>METHOD</h2><p>In this pre-experimental case study an 18-year-old man with profound autism spectrum disorder, a right-sided motor disorder and a severe language impairment is participating. Giving no responses in communication, caregivers rarely perceived successful interaction. He suddenly burst out in aggressive acts. Lasting over a year he participated in an intervention consisting of eighteen SDM sessions in a dyad with a physiotherapist, skilled in SDM, at Habilitation Centre. Sessions were based on a “caring” SDM-relationship and treatment focused on basic movements. All sessions were videotaped. Communication and interaction skills were thoroughly assessed at the first and last session. In the process of analysing data the SDM scale of type of relation had to be supplemented by scales showing abilities of communication and interaction of the leader and the participant. This scale named "Brandquists & Althoff Interaction Scale: Analysis of the interaction with individuals at an early stage of development - Sherborne”, was used in reporting the data obtained in the study.</p><p>To increase the reliability of the data, comments from the participating physiotherapist and the father of the young man were registered while they individually watched the two video recordings. A somewhat simplified examination of ten of the video recordings was also made. Communication and interaction skills were also investigated at home and school through interviews and questionnaires before and after the SDM treatment. These data were then to be compare to the data of the SDM sessions.</p><p> </p><h2>RESULTS</h2><p>Results show a positive effect on communication and interaction skills of the young man. During the period of sessions he gradually changed the way of directing attention. Initially his eyes were "empty" or his gaze swept across the room to him. Later he focused on the hands of the physiotherapist while rocking his leg and eventually he physically directed himself to the physiotherapist and searched eye contact. The physiotherapist was sensitive to his physical reactions adapting her approach in order to making him feel secure and achieve trust. In the beginning she used tactile methods in her communication, but seeing he felt more secure she introduced more verbal confirming towards the end.  At the end of the period he began to take communicative initiatives by approaching his hand and “pointing” at the physiotherapist.</p><p> </p><p>At home and school caregivers reported an increasing interest in the environment. He used more initiative for communication (an increased number of action sequences) and was on his way to develop joint attention. He started to use his voice to protest. The number of self-destructive behaviours decreased during the Sherborne sessions and at home. Successively he gained greater stability and balance in his body and the mobility of the weak side improved. The data obtained in interviews with caregivers confirmed the results achieved in the study and strengthened the reliability of the results of SDM.</p><h2>CONCLUSIONS</h2><p>The result of the study implies that SDM may have contributed to a positive effect on the communication and interaction skills of this young man.</p>

Many questions are still left unanswered regarding the period c. 450-700 AD, when hordes of Anglo-Saxon migrants landed on the British Isles and by doing so made the starting point in the foundation of England. Who were these Germanic tribes? The theories of how the migration proceeded are today many. The two major theories today concerns whether it was a question of a mass migration or a gradual migration proceeded by smaller groups of military elite. Another interesting point, well worth discussing, is the concept of cultural identity, and especially of these Anglo-Saxon migrants. How do you strengthen your identity as a newcomer in foreign country? Is this reflected in the material culture, in the way you build your houses or how you choose to bury your dead? The purpose of this essay is to shed more light on the migrants that were to become the English.

SYFTE Syftet med denna uppsats är att analysera hur kommunikations- och samspelsförmåga uttrycks över tid när en ung man på tidig utvecklingsnivå och med autism deltar i en dyad i sherbornebehandling. Frågeställningar: Hur utvecklas kommunikations- och samspelsförmåga över tid i behandlingssituationen? Hur utvecklas kommunikations- och samspelsförmåga i hemmet respektive skolan under samma tidsperiod?   METOD Denna pre-experimentella fallstudie rör en 18-årig man som under drygt ett år kom till habiliteringen för att delta i arton sherbornebehandlingar med en sjukgymnast med mångårig erfarenhet av sherbornemetodik. Sherborne är en rörelsemetodik där rörelser används för att utveckla rums- och kroppsmedvetenhet och skapa relationer till andra. Samtliga arton behandlingar videofilmades och data insamlades via observation. En detaljerad nedteckning av händelseförloppet i en videoinspelning i början av behandlingsperioden och en i slutet gjordes. Under arbetet med att analysera kommunikation och samspel i videoinspelningarna uppkom behovet av att komplettera Sherbornes samspelsskala med ett bedömningsmaterial för att kunna analysera kommunikation och samspel i detalj med personer på tidig nivå, ”Brandquists &amp; Althoffs Samspelsskala: Analys av samspel med personer på tidig utvecklingsnivå - Sherborne”, bilaga 7. För att öka tillförlitligheten i resultatet inhämtades dels kommentarer från deltagande sjukgymnast och mannens förälder under det att de såg de båda videofilmerna, dels gjordes en översiktlig analys av tio övriga videoinspelningar från sherborneperioden. Förälder och lärare intervjuades före och efter behandlingsperioden om den unge mannens kommunikation och samspelsförmåga i hemmet och på skolan. RESULTAT Resultat visar på en positiv effekt på den unge mannens förmåga till kommunikation och samspel. Under sherborneperioden framkommer gradvis en förändring av hur mannen riktade sin uppmärksamhet: från att blicken var ”tom” eller att blicken svepte över rummet till att han allteftersom kroppsligen riktade sig mot sjukgymnasten och sökte blickkontakt. Sjukgymnasten anpassade sitt förhållningssätt för att få till stånd ett så bra samspel som möjligt. Från att hon i början var mer inlyssnande och använde beröring för att bekräfta hans reaktioner, till användandet av ett ökat verbalt inslag mot slutet. I slutet av perioden började den unge mannen ta egna initiativ till samspel genom att rikta sin hand mot sjukgymnasten. Även i hem och skola ökade hans intresse för omgivningen. Han tog initiativ till kommunikation (ett ökat antal handlingssekvenser) och var på gång att utveckla delad uppmärksamhet. Han började säga ifrån mer genom att använda sin röst. Det självskadande beteendet minskade både under sherbornebehandlingen och i hemmet. I övrigt märkte både förälder och sjukgymnast en ökad balans och stabilitet i hans kropp och en förbättrad rörelseförmåga i hans svaga högersida.   SLUTSATSER Fallstudien tyder på att sherbornemetodik kan ha bidragit till en positiv effekt på såväl kommunikation och samspelsförmåga som rörelseförmåga hos denne unge man på tidig utvecklingsnivå och med autism. / INTRODUCTION Caregivers perceive many of difficulties in interaction with persons at a presymbolic stage. In Sherborne Developmental Movement the theoretical issue is that movement experiences developing body and spatial awareness contribute to awareness of self. This gaining of body mastery is fundamental to the awareness of others, the ability to relate to others.   The aim of this study is to analyse how communication and interaction is expressed over a period of time as a young man in an early stage of language development (pre-intentional communication) and with autism participates in a dyad in SDM sessions. Research questions:1. How do communication and interaction skills develop over time in the SDM sessions? 2. How do communication and interaction skills develop at home and school during the same period? METHOD In this pre-experimental case study an 18-year-old man with profound autism spectrum disorder, a right-sided motor disorder and a severe language impairment is participating. Giving no responses in communication, caregivers rarely perceived successful interaction. He suddenly burst out in aggressive acts. Lasting over a year he participated in an intervention consisting of eighteen SDM sessions in a dyad with a physiotherapist, skilled in SDM, at Habilitation Centre. Sessions were based on a “caring” SDM-relationship and treatment focused on basic movements. All sessions were videotaped. Communication and interaction skills were thoroughly assessed at the first and last session. In the process of analysing data the SDM scale of type of relation had to be supplemented by scales showing abilities of communication and interaction of the leader and the participant. This scale named "Brandquists &amp; Althoff Interaction Scale: Analysis of the interaction with individuals at an early stage of development - Sherborne”, was used in reporting the data obtained in the study. To increase the reliability of the data, comments from the participating physiotherapist and the father of the young man were registered while they individually watched the two video recordings. A somewhat simplified examination of ten of the video recordings was also made. Communication and interaction skills were also investigated at home and school through interviews and questionnaires before and after the SDM treatment. These data were then to be compare to the data of the SDM sessions.   RESULTS Results show a positive effect on communication and interaction skills of the young man. During the period of sessions he gradually changed the way of directing attention. Initially his eyes were "empty" or his gaze swept across the room to him. Later he focused on the hands of the physiotherapist while rocking his leg and eventually he physically directed himself to the physiotherapist and searched eye contact. The physiotherapist was sensitive to his physical reactions adapting her approach in order to making him feel secure and achieve trust. In the beginning she used tactile methods in her communication, but seeing he felt more secure she introduced more verbal confirming towards the end.  At the end of the period he began to take communicative initiatives by approaching his hand and “pointing” at the physiotherapist.   At home and school caregivers reported an increasing interest in the environment. He used more initiative for communication (an increased number of action sequences) and was on his way to develop joint attention. He started to use his voice to protest. The number of self-destructive behaviours decreased during the Sherborne sessions and at home. Successively he gained greater stability and balance in his body and the mobility of the weak side improved. The data obtained in interviews with caregivers confirmed the results achieved in the study and strengthened the reliability of the results of SDM. CONCLUSIONS The result of the study implies that SDM may have contributed to a positive effect on the communication and interaction skills of this young man.

Ur ett barndomssociologiskt perspektiv studeras i denna uppsats tre riktningar i forskningen om barns läslärande samt de metoder som bygger på denna. De tre riktningarna är: Traditionell pedagogisk och psykologisk forskning om barns läslärande; Emergent literacy/Early literacy samt Literacy from infancy. I första hand studeras skrifter av tre svenska forskare: Ingvar Lundberg, Caroline Liberg och Ragnhild Söderbergh. Syftet är att undersöka vilka barndomsdiskurser och vilka sätt att se på begreppen barn och barndom som speglas. I Lundbergs forskning ser jag diskursen om Barnet som kultur- och kunskapsåterskapare – ett förhållningssätt som säkrar makthierarkin mellan barn och vuxen. Barnet tränas under strukturerade former under ledning av en vuxen och syftet är att ge en stadig grund inför den senare läsundervisningen i skolan, undervisning som i första hand bygger på syntetiska metoder med bokstavsinlärning och ljudning. I Libergs forskning syns diskursen Barnet som aktiv kultur och kunskapsåterskapare. Förhållningssättet liknar det som beskrivs av Lundberg men man hyser en större tilltro till barnets kompetens och förmåga att dra egna slutsatser. Utifrån barnets frågor och intresse stöttar den vuxne genom att visa på bokstävers betydelse och ljudningens principer. En alternativ väg visar Söderbergh på. Hennes metod bygger på att en vuxen aktivt försöker väcka det lilla barnets intresse för skriftspråket genom att fokusera på skrivna ords betydelse, innehåll och funktion snarare än på form och avkodningsteknik. När intresset finns lämnas lärandet helt över till barnet och den vuxnes roll blir att stimulera på rätt nivå. Här syns diskursen om det kompetenta barnet och även ett ifrågasättande av makthierarkin mellan barn och vuxen. Inom Lundbergs och Libergs forskningstraditioner rör man sig inom ramen för den diskurs som jag valt att benämna Skolan som läsandets arena t ex på så sätt att aktiviteterna utgår ifrån de enskilda bokstäverna och ljudningen och därmed initierar det man tänker sig att skolan senare kommer att ta över. Söderberghs forskning innebär ett ifrågasättande av denna diskurs då den handlar om läslärande vid en avsevärt mycket tidigare ålder och dessutom med en helt annan metod. Forskningen/metoden blir därtill problematisk då den både hamnar inom ramen för den vedertagna diskursen om Det naturliga barnet och inom diskursen om Det kompetenta barnet, i meningen läskunnigt. Den ifrågasätter därmed både lärarens roll och kanske också skolsystemet i stort. Anledningen till att hennes metod inte får större genomslag kanske i sin tur kan förklaras som en rädsla för Det kompetenta, läskunniga lilla barnet.

Spontanabort i tidig graviditet hos kvinnor är den vanligaste typen av spontanabort och drabbar 10-35 % av alla gravida kvinnor. Syftet var att beskriva kvinnors upplevelser av omvårdnad i samband med spontanabort i tidig graviditet. Metoden som användes var systematisk litteraturstudie som totalt inkluderade nio studier. Datainsamlingen genomfördes i databaserna Cinahl, PubMed och PsycINFO. Studierna kvalitetsgranskades, och resultatet analyserades utifrån syftet. Materialet färgkodades utifrån funna mönster och tre kategorier växte fram. Kategorierna blev slutligen: kvinnors upplevelser av emotionellt stöd, kvinnors upplevelser av information och förklaring samt kvinnors upplevelser och behov av eftervård. Litteraturstudiens övervägande resultat innefattade upplevelser av otillfredsställelse med omvårdnaden bland de drabbade kvinnorna. Många kvinnor upplevde ett osympatiskt bemötande, bristande medicinsk förklaring av orsaken till spontanaborten samt en avsaknad av eftervård. Slutsatsen var att majoriteten av kvinnorna inte upplevde tillfredsställelse med det emotionella stödet, den medicinska förklaringen samt att de saknade eftervård i samband med spontanaborten i tidig graviditet. Ny forskning föreslås ur patientperspektivet med fokus på kvinnornas unika känslor och behov och ur personalperspektivet om bemötande och eftervård av kvinnor som nyligen varit med om spontanabort i tidig graviditet. / Early pregnancy loss occurs to 10-35% of all pregnant women and it is the most common type of pregnancy loss. The aim was to describe women’s experiences of nursing care in relation to early pregnancy loss. The used method was systematic literature review and resulted in totally used nine articles. The data collection was accomplished in the databases Cinahl, PubMed and PsycINFO. The articles quality was checked and the result was analyzed with regard to the aim. The material was coded in to colours from the found patterns and three categories took place. The categories were finally women’s experiences of emotional support, women’s experiences of information and explanation and women’s experiences and needs of aftercare. The greater part of the result included experiences of dissatisfaction with the nursing care among the women. Many women experienced an unsympathetic attitude, lack of medical explanation to the course and lack of aftercare. The conclusion was that the majority of the women didn’t experience satisfaction with the emotional support, the medical explanation and the aftercare, in relation to early pregnancy loss. Suggestion for new research is made, with focus on women’s unique feelings and needs, and also with focus on the nurses’ attitude and aftercare of these women.

Diss. (sammanfattning) Stockholm : Karol. inst., 2004. / Härtill 5 uppsatser.