Syftet med denna uppsats är att undersöka hur det går att arbeta med tid och berättarnivåer som element för att skapa effektiva, komplexa och ändå begripliga pusselfilmer, genom att analysera hur tiden och tidsuppfattningen i filmen Arrival (2016) gestaltas för tittaren. Analysen utgår från hur den icke linjära tidsuppfattningen skildras för tittaren. Det leder oss till följande frågeställningar: Hur påverkar användningen av olika berättarnivåer i Arrival framställningen av tid? Hur avslöjas tidsaspekten i filmen för att skapa spänning? Hur engagerar filmen tittaren för att hen ska förstå utvecklingen av karaktärernas tidsuppfattning? Filmen har delats upp i fyra diskursfaser, eller akter som är anpassade efter hur huvudkaraktären Louise tidsuppfattning utvecklas. För att undersöka hur tiden gestaltas har analysen använts sig av teorier om berättande och tid. Analysen utgår från filmens berättarnivåer för att med hjälp av dem analysera förhållandet mellan storytid och diskurstid, utifrån en fyraktsstruktur, samt filmens heterogena temporalitet. Analysen kommer fram till att filmskaparen har en tydlig närvaro i filmen när det kommer till den information som tittaren får och att filmen använder sig av en karaktär som gestaltare för att ge tittaren ledtrådar under filmens gång. Den ickelinjära tidsuppfattningen är dold för tittaren genom montaget i filmens inledning som kopplar Louise minnen till trauman i stället för en ickelinjär tidsuppfattning.