Denna studie riktar in sig på den begränsade grupp vårdpersonal som inom svensk sjukvård arbetar med tillsyn över patienter som en del av vård i livets slutskede, så kallade vak. Ämnet för denna uppsats handlar om vakande över patienter som befinner sig i livets slutskede, även benämnt som palliativa patienter. Med anledning av den utmaning som ett arbete nära döden kan innebära, har tidigare forskning betonat vikten av att vårdpersonal får adekvat förberedelse och utbildning om död och döende. För de vakande i denna studie, har yrkesrollen inte inbegripit något krav på sjukvårdsutbildning. Syftet med studien är att undersöka de vakandes upplevelser och erfarenheter i sitt arbete med att vaka över döende patienter, samt belysa hur de vakandes arbete aktualiserar olika förhållningssätt, tankar och känslor kring patienters döendeprocess. Materialet har samlats in genom fem intervjuer med personer anställda som vak. Det insamlade materialet har analyserats med utgångspunkt i en fenomenologisk ansats och användningen av Interpretative Phenomenological Approach. De teoretiska utgångspunkter som använts för tolkning av resultatet är Berger och Luckmanns institutionaliseringsteori, en del av Goffmans teori om intrycksstyrning samt Merleau-Pontys fenomenologi om kroppen. Resultatet har visat att vakandet som praktik kan förstås som ett deltagande i den palliativa patientens döendeprocess. De intervjuade ger uttryck för att vakandet kan innebära att “hålla koll” på patienten på särskilda vis, samtidigt som det är av vikt att visa både tillgänglighet och medmänsklighet i relation till den döende. Dessutom har resultatet framhållit att bristen på förberedelser och frånvaron av medicinsk utbildning får betydelse för den vakandes upplevelse av ansvar inom ramen för den yrkesmässiga positionen. Slutligen har resultatet visat på att den vakandes arbete kan förstås som en navigering i skärningspunkten mellan den institutionaliserade arbetsrollens handlingsutrymme och det existentiella mötet med döden genom patienten.