Uppsatsen utgår från frågan hur David Mamets pjäs Oleanna kunde tolkas så radikalt annorlunda vid sin  svenska premiär på Kungliga Dramatiska Teatern 1994 jämfört med vid sin urpremiär i New York ett drygt år tidigare. I USA uppfattades Oleanna allmänt som en varning för hämndlysten feminism och för faran med överdriven politisk korrekthet, och debatten kom att gälla huruvida denna varning var befogad eller bara reaktionär och dum. I Sverige sågs den tvärtom som en kritisk genomlysning av patriarkala strukturer. Uppsatsen söker svaret i en kombination av inom- och utomtextuella faktorer och innehåller därför både en receptionsanalytisk del och en närläsning av dramat. I receptionsanalysen jämförs pjäsens mottagande i USA och Sverige och sätts i relation till respektive samhälles offentliga samtal om feminism och identitetspolitik. Närläsningen fokuserar på Oleannas sällsynta förmåga att understödja motstridiga tolkningar. Denna analyseras med stöd av Torsten Petterssons teori om det litterära verkets böjlighet.