Syftet med denna fenomenografiska studie är att undersöka konflikt som fenomen på förskolan genom samtal med barn i åldrarna 3-5. Problematiken med tidigare forskning kring barn och konflikter är att fokus ofta ligger på att titta på barn samt att testa barn för att bedöma deras beteendereaktioner. Denna studie ämnar gå direkt till källan - nämligen 3-5-åriga barns egna uppfattningar av konflikt baserat på intervjuer och utgår från forskningsfrågan: Vilka varierande uppfattningar av konflikt ger förskolebarnen uttryck för?   Studien utgår från en fenomenografisk ansats, vilket innebär att varierande uppfattningar av konflikt som fenomen är av intresse. För att besvara syfte och forskningsfråga har intervjuer med barn i åldrarna 3-5 utförts.   Resultatet visar, genom fyra beskrivningskategorier, att barnen uppger varierande uppfattningar av konflikt som innebär att det rör sig om oenighet i leksituationer eller kring material. Det framkommer även att det är individuellt vilket material som är betydelsefullt och därför skiljer sig uppfattningarna av vilka material som ger upphov till konflikt. Det framkommer även att barnen sårar varandra verbalt, genom exkludering och nedvärderande ord samt att det framkommer upplevelser av att lekar blir hårdhänta då regler inte följs, eller för att barn genom våld provocerar varandra.

I förskolan fostras och läggs grunden för barnens framtida lärande både när det gäller kognitiva och icke-kognitiva förmågor. I denna studie behandlades pedagogernas förhållningssätt och de värden som förmedlades till barnen av pedagogerna, medvetet eller omedvetet. Syftet med studien är att belysa hur sex pedagoger i förskolan förhåller sig till och bemöter barn som säger nej till erbjudna aktiviteter. Mer preciserat vill vi lyfta fram vilka likheter och skillnader som utkristalliseras i deras uppfattningar. Den teoretiska ramen utgjordes av Vygotskijs sociokulturella perspektiv. En kvalitativ metod användes och data samlades in både med hjälp av icke-deltagande observationer och semistrukturerade intervjuer. Totalt sex pedagoger deltog i studien som genomfördes på två förskoleavdelningar med barn i åldern tre till sex år. Studien visade att barnen sa nej till erbjudna aktiviteter men pedagogerna uppmärksammade inte alltid dessa situationer och upplevde därför inte att den uppstod så ofta. När pedagogerna uppmärksammade barnets nej, tog de inte reda på den specifika orsaken, utan gjorde egna tolkningar, vilket begränsade barnens möjlighet till inflytande. En omedvetenhet fanns hos pedagogerna hur några av bemötandena påverkade barnen. Pedagogerna hade olika syn på det gemensamma förhållningssättet och barnsynen skiftade från situation till situation, ett stort intresse fanns för att diskutera detta. I tidigare forskning visade det sig att de olika värdena och hur dessa hanterades i vardagen sällan diskuterades och att de olika tolkningar som pedagogerna gjorde av dessa värden försvårade diskussionerna. Pedagogerna visade ett intresse av stöd från specialpedagogen genom att hen observerade och återkopplade, för att de skulle få syn på sitt bemötande.

Syftet med denna studie var att ta del av barns beskrivningar av tillrättavisningar när pedagoger fostrar barn i förskolan till demokratiska medborgare. Studien utgår från det socialkonstruktionistiska perspektivet tillsammans med Foucaults maktteorier och bygger på den kvalitativa ansatsen där den kvalitativa forskningsintervjun användes som metod. En gruppintervju genomfördes med 3 barn i 5-årsåldern på en förskola i en medelstor norrländsk kommun. Resultat visade att barnen beskriver att tillrättavisningar förekommer i förskolan och att det är nödvändigt att pedagoger korrigerar beteenden och förmedlar hur man ska bete sig för att barnen ska lära sig. Det väsentliga var inte huruvida pedagoger ska eller inte ska tillrättavisa barn utan snarare att tillvägagångssättet hade betydelse. Barnen beskrev att de föredrog att pedagoger tillrättavisar med ett normalt tonläge och på ett trevligare sätt än att skrika. Resultatet visar därmed att barnen beskriver att pedagoger fostrar barn till demokratiska medborgare genom att via tillrättavisningar konstruera vad som är en normalitet och därmed producerar ”sanningar” som i sin tur konstruerar normen om ett önskvärt beteende.

Elevers delaktighet och inflytande ses som viktig inom skolan där eleverna ska uppfostras till demokratiska individer. Under vår verksamhetsförlagda utbildning fick vi uppfattningen att eleverna inte fick vara med och bestämma så mycket. Syftet med undersökningen är att skapa kunskap om på vilka sätt och i vilka situationer elever ges möjlighet att vara med och påverka aktiviteter på fritidshemmet. Forskningsfrågorna var: Vilka uppfattningar om delaktighet och inflytande har eleverna på fritidshemmet?  Vad har eleverna för erfarenheter av inflytande över aktiviteter på fritidshemmet? Studien utgår ifrån barns perspektiv då vi vill få en bild av deras uppfattningar och upplevelser. Den utgår också från det sociokulturella perspektivet som har sin grund i Vygotskijs teorier om lärande samt från Roger Harts delaktighetsstege. Studien använder en kvalitativ metod med inspiration från etnografisk ansats där vi med hjälp av samtalspromenader skapade vår empiri. I resultatet framkom tre teman, Samlingen, Aktiviteter och dess regler samt Fröken lyssnar. Resultatet visar att eleverna upplevde att de fick vara med och bestämma över aktiviteterna på fritidshemmet och att de hade en del erfarenheter av inflytande i form av till exempel samling och fritidsråd.

Studien undersöker barns perspektiv på bygg- och konstruktionsaktiviteterskolans kontext med en fenomenologisk ansats. Den tidigare forskningen om bygg och konstruktion lyfter främst fram vuxnas perspektiv, medan belysning ur barns perspektiv, genom att lyfta barns röster, är en kunskapslucka i forskningen. Syftet med studien är att bidra med kunskap om barns perspektiv på fenomenet bygg och konstruktion i förskolan genom att undersöka deras upplevelser av det, samt bidra till förståelse för vilken betydelse barns perspektiv kan ha för utformningen av förskolans verksamhet. Forskningsfrågan var:”Hur upplevs bygg- och konstruktionsaktiviteter i förskolan ur ett barns perspektiv?”. Studien tar avstamp i det fenomenologiska perspektivet, där de mest centrala begreppen är fenomen och livsvärld. Genom fyra semistrukturerade gruppintervjuer samlades det empiriska materialet in och 15 förskolebarn i åldrarna 4–6 år deltog i studien. Filminspelning med hjälp av lärplatta användes som datainsamlingsmetod. Materialet granskades, transkriberades och bearbetades i enlighet med fenomenologiska analysansatser. Resultatet visar att barnen har ett stort intresse för bygg och konstruktion samt att de har olika upplevelser av det. Barnen uttryckte sig både explicit och implicit för att beskriva hur fenomenet bygg och konstruktion framträder i just deras livsvärldar. Essensen av fenomenet bygg och konstruktion är att barnen upplever att de behöver bygga med material, att det behöver vara roligt och att det är enbart barn som utför bygg- och konstruktionsaktiviteter.

Syftet med studien är att få en närmare uppfattning av vad barn i åldrarna tio till tolv år anser är meningsfullt på fritidshemmet. Studien bygger på en kvalitativ intervjustudie som tar sin utgångspunkt ur ett barns perspektiv. Vår studie utgår från ett fenomenografiskt perspektiv vilket innebär att vi söker variationer av uppfattningar. Detta gör att vår studie visar på mer variationsrika uppfattningar än andra studier i samma syfte. Resultatet visar på återkommande mönster i barnens berättelser om deras uppfattningar av meningsfullheten på fritidshemmen. Dessa mönster ligger till grund för de olika kategorier som presenteras i resultat- och analyskapitlet. Kategorier som relationer, möjlighet till rekreation och progression, visar vad barnen i vår studie uppfattar som viktigast för att ha en meningsfull fritid.Sammanfattningsvis visar resultatet på variationer av uppfattningar av vad som utgör en meningsfull fritid ur ett barns perspektiv.

Studiens avsikt har varit att studera hur förskollärare konstruerar undervisningsbegreppet samt hur undervisning konstrueras i relation till barns delaktighet och inflytande. Det socialkonstruktionistiska perspektivet utgör den teoretiska utgångspunkten för denna studie.   I kombination med fokusgruppintervjuer som metod för datainsamling, genomfördes två fokusgruppintervjuer med sju förskollärare, fyra- respektive tre förskollärare i varje grupp. Fokusgruppdiskussionerna dokumenterades med hjälp av ljudinspelning, som vidare transkriberades, sorterades, reducerades, tematiserades och analyserades. Genom att socialkonstruktionistiska teorin utgjorde analysramen, har därför fokuset varit på deltagarnas gemensamma konstruktioner av undervisning som begrepp och undervisning i relation till barns delaktighet och inflytande. Resultatet indikerar att undervisning uppfattas som en sammanflätning av spontan- respektive planerad undervisning. Förskollärarna i studien betraktar inte införandet av undervisningsbegreppet i förskolan som en form av skolifiering av förskolan. Därmed anses undervisning och lärande som två skilda aktiviteter. I deltagarnas beskrivningar av undervisning vid rutinsituationer konstateras det en sammanblandning av undervisning och utbildning. Barns delaktighet och inflytande avseende undervisning framkommer i resultatet som en central del i planering av planerad undervisning för äldre förskolebarn. Däremot tenderar resultatet indikationer på att yngre barn har mindre förutsättningar till delaktighet och inflytande i undervisningen, jämfört med de äldre barnen.

Utifrån tidigare forskning kring barnens syn på lärmiljöerna i förskolan samt från våra egna erfarenheter växte ett problemområde fram, det blev allt mer synligt att förskollärare försöker närma sig ett barns perspektiv genom att lyssna in barnen kring mer triviala beslut i förskolan, medan barnens perspektiv sällan står i fokus när det handlar om lärmiljöer och deras inflytande i dem. Utifrån det här växte studiens syfte fram, vilket är att vi vill bidra med kunskap kring barnens perspektiv om lärmiljöer i förskolan, genom att undersöka hur barnen samtalar om sina egna dokumenterade fotografier. Det ledde oss fram till forskningsfrågan “Hur uppfattar barnen sitt inflytande över förskolans lärmiljö?”. Vi har valt att utgå från en fenomenografisk ansats, eftersom det är barnens uppfattningar av lärmiljöerna som ska träda fram. Insamlingen av empirin har skett på två förskolor i södra Sverige och barnen är mellan fem och sex år. Barnen fick ta egna fotografier på olika delar av verksamheten som vi samtalade kring tillsammans utifrån en intervjuguide. Den insamlade empirin resulterade i tre olika beskrivningskategorier: regler, avskildhet och mångsidighet samt hat och förskolans otillräcklighet. Resultatet visar på varierande uppfattningar kring förskolans material samt platser och det uppkommer uppfattningar av att lärmiljöerna på förskolan är vuxenstyrda. Slutsatsen av det här blir att barn och förskollärare behöver finna ett samarbete sinsemellan när det handlar om utformningen av förskolans lärmiljöer.

Syftet med studien är att bilda kunskap om hur barn upplever inflytande och delaktighet i placering av material samt undersöka barns handlingsutrymme i relation till förskolans inomhusmiljö. Metoden som använts är gruppintervjuer med barn i åldrarna fem och sex år. Det utfördes fem gruppintervjuer med sammanlagt sjutton barn. Studiens syfte preciseras med frågeställningen: Hur beskriver förskolebarn i fem- sex årsåldern delaktighet och inflytande i placering av material? Det empiriska materialet har analyserats till fem teman utifrån två teoretiska begrepp, intersubjektivitet och agentskap. Dessa teman är: barnen tar beslut och pedagogerna genomför, representativ delaktighet, barns handlingsutrymme, detta har fröknarna bestämt och omedvetna och medvetna val. Resultatet synliggör barns beskrivningar av delaktighet och inflytande i placering av material. Det framkom att barnen fattar ett beslut och pedagogerna tar tillvara på deras önskemål och förändrar i förskolans miljö. Barnen beskriver även att beslut fattas gemensamt i en mindre barngrupp tillsammans med en pedagog. Det framgår också i resultatet att barn får handlingsutrymme till att placera materialet självständigt. Pedagogerna tar de övergripande besluten i verksamheten och skapar ramar för barnen att förhålla sig till. Resultatet visar slutligen att omedvetna val tas utifrån praktiska ställningstaganden samt att barnen har en medveten tanke med sin handling i placering av material.

Denna studie tar avstamp i den förändrade skrivningen om barns integritet i förskolans kommande läroplan (Lpfö 18) vilket relateras till tidigare forskning som vittnar om stora brister i förskolans arbete med barns integritet i samband med dokumentation. Syftet med studien är att, ur både barns och förskollärares perspektiv, undersöka barns integritet i samband med dokumentationsformerna fotografi och film. Mer specifikt behandlas barns förståelse av dessa dokumentationsformer, barns rätt att säga nej till att bli fotograferade och filmade samt förskollärares sätt att arbeta för att göra barnen medvetna om och ge dem förutsättningar att värna om sin integritet i samband med fotograferande och filmande i förskolan. Studien baseras på intervjuer med fyra förskollärare och fyra barngrupper inom en och samma enhet men skilda förskolor. Resultatet analyseras utifrån de teoretiska utgångspunkterna barnperspektiv, barns perspektiv, barns vuxenperspektiv samt Shiersdelaktighetsmodell. En central skillnad mellan studiens resultat och tidigare forskning är att etik och integritet i förskolans dokumentationspraktiker tycks mer uppmärksammat än tidigare visat. Utöver detta framkommer att barnens förståelse för dokumentationsformerna fotografi och film kan ses som ett resultat av deras egen erfarenhet och utgör endast en del av den förståelse de vuxna har. Det barnen ger sitt medgivande till kan därmed inte sägas omfatta dokumentationens fullständiga syfte utan endast det som de är medvetna om. Ytterligare ett framträdande resultat är barnens tydliga entusiasm inför att bli fotograferade och filmade. Rätten att säga ja tycks således viktigare för barnen än rätten att säga nej. Utifrån detta konstateras angelägenheten i att problematisera det behov av synliggörande som barnen ger uttryck för.