Ju äldre vi blir, desto oftare konfronteras vi med döden. Någon eller några gånger under vår levnad får de flesta av oss också vara med om att beställa en begravning. Alla som har den erfarenheten vet att det finns många olika begravningsbyråer att välja på. Vilken byrå vi slutligen väljer kan bero på en mängd olika saker. Det kan vara ideologiska skäl som styr, liksom det kan vara tradition, tillgänglighet eller rekommendation från någon som tidigare haft god erfarenhet av en viss byrå. Lite förenklat uttryckt kan sägas att begravningsbranschen i Sverige är uppdelad mellan SBF (Sveriges Begravningsbyråers Förbund) och Fonus. Många av de privatägda byråerna är anslutna till SBF. Fonus har sina rötter i arbetarrörelsen. Man skulle kunna säga att begravningsbranschen är uppdelad i de politiska färgerna blått och rött. Fonus är den största aktören på marknaden. Svenska kyrkan är huvudman för begravningsverksamheten i landet. Samtidigt är hon det största trossamfundet i Sverige vilket i sin tur gör att hon är begravningsbyråernas största samarbetspartner. År 2000 skildes kyrkan och staten åt och ganska snart aktualiserades frågan om Svenska kyrkan även skulle kunna driva egna begravningsbyråer. 2005 startades Kyrkans begravningsbyrå i Västanfors – Västervåla församling i Fagersta. Strax därpå startade man en filial i Kungsör och i och med det var debatten om församlingsägda begravningsbyråer igång på allvar. Svenska kyrkans Överklagandenämnd har” fastställt att det inte kan anses vara en uppgift för Svenska kyrkans församlingar” att bedriva sådan verksamhet. I den här uppsatsen studeras vad som gjorde att man valde att starta Kyrkans Begravningsbyrå i Västanfors – Västervåla församling samt vad det är som gör att de inte tar konsekvenserna av Överklagandenämndens slutsats och upphör med sin begravningsbyråverksamhet.