Introduktion: Binokulär korscylinder (BKC) är ett sätt att mäta den ackommodativa responsen på nära håll, dvs hur mycket patienten över – eller underackommoderar till ett visst avstånd. BKC har dock visats gevarierande resultat hos icke-presbyoper eftersom de har större förmåga att ackommodera än presbyoper. Testet kan emellertid utföras på två olika sätt, låg BKC och hög BKC, där hög BKC som försöker kontrollera ackommodationen torde lämpa sig bättre för yngre personer. Syfte: Att på icke-presbyoper mäta den ackommodativa responsen med de två BKC-metoderna, låg och hög BKC, och se om någon skillnad i resultat gick att fastställa. Vidare var att undersöka om möjligtvis något tillvägagångssätt är att föredra på yngre personer. Metod: De båda BKC-metoderna utfördes efter en subjektiv refraktion på monokulärt vis enligt dimmetoden med en avslutande binokulär avstämning. Låg BKC innebär att ett korsmönster observeras med endastavståndskorrektion och korscylindrar. Vid hög BKC adderas extra plus till avståndskorrektionen och korscylindrar fälls för. Mätningarna utfördes vid ackommodationsstimuli 2,50 D, vilket motsvarar ettavstånd på 40 cm. Resultat: Totalt undersöktes 42 personer, varav nio fick uteslutas pga att de inte uppfyllde urvalskriterierna. Resultaten visade att med hög BKC erhölls ett högre värde, dvs större underackommodation, hos alla utom en. Medelvärdet för den underackommodation som uppmättes med hög BKC var +0,80 D och med låg BKC-metod +0,34 D. Medelvärdet för differensen mellan hög- och låg BKC-metod var +0,45 D. Diskussion: Vid mätning av den ackommodativa responsen med låg och hög BKC-metod på samma patient så fås en större underackommodation med hög BKC. Troligtvis pga att den metoden till viss del relaxerar ackommodationen. Då icke-presbyoper har förmåga att ändra sin ackommodation så är BKC ett svårt test att utföra på dem. Hög BKC verkar emellertid ge säkrare svar från patienten och bör med fördel kunna användas på yngre personer.

<p>Introduktion: Binokulär korscylinder (BKC) är ett sätt att mäta den ackommodativa responsen på nära håll, dvs hur mycket patienten över – eller underackommoderar till ett visst avstånd. BKC har dock visats gevarierande resultat hos icke-presbyoper eftersom de har större förmåga att ackommodera än presbyoper. Testet kan emellertid utföras på två olika sätt, låg BKC och hög BKC, där hög BKC som försöker kontrollera ackommodationen torde lämpa sig bättre för yngre personer.</p><p>Syfte: Att på icke-presbyoper mäta den ackommodativa responsen med de två BKC-metoderna, låg och hög BKC, och se om någon skillnad i resultat gick att fastställa. Vidare var att undersöka om möjligtvis något tillvägagångssätt är att föredra på yngre personer.</p><p>Metod: De båda BKC-metoderna utfördes efter en subjektiv refraktion på monokulärt vis enligt dimmetoden med en avslutande binokulär avstämning. Låg BKC innebär att ett korsmönster observeras med endastavståndskorrektion och korscylindrar. Vid hög BKC adderas extra plus till avståndskorrektionen och korscylindrar fälls för. Mätningarna utfördes vid ackommodationsstimuli 2,50 D, vilket motsvarar ettavstånd på 40 cm.</p><p>Resultat: Totalt undersöktes 42 personer, varav nio fick uteslutas pga att de inte uppfyllde urvalskriterierna. Resultaten visade att med hög BKC erhölls ett högre värde, dvs större underackommodation, hos alla utom en. Medelvärdet för den underackommodation som uppmättes med hög BKC var +0,80 D och med låg BKC-metod +0,34 D. Medelvärdet för differensen mellan hög- och låg BKC-metod var +0,45 D.</p><p>Diskussion: Vid mätning av den ackommodativa responsen med låg och hög BKC-metod på samma patient så fås en större underackommodation med hög BKC. Troligtvis pga att den metoden till viss del relaxerar ackommodationen. Då icke-presbyoper har förmåga att ändra sin ackommodation så är BKC ett svårt test att utföra på dem. Hög BKC verkar emellertid ge säkrare svar från patienten och bör med fördel kunna användas på yngre personer.</p>

Syfte: Syftet med denna studien var att undersöka om rumsbelysningen hade någon betydelse för resultatet av den binokulära subjektiva refraktionen. Metod: I den här studien deltog 30 personer med en medelålder på 22±2 år. En binokulär subjektiv refraktion genomfördes i tre olika belysningsnivåer, ljust (350 lux), dimmat (90 lux) och mörkt (2,5 lux). Den sfäriska ekvivalenten jämfördes sedan mellan de olika belysningarna. Syntavlan var en datoriserad skärm med samma luminans vid alla mätningar. Resultat: Studien visade ingen statistiskt signifikant skillnad (p&gt;0,05) på den sfäriska ekvivalenten mellan ljus och dimmad, ljus och mörk eller mellan dimmad och mörk belysning. Pupillstorleken gav en statistiskt signifikant skillnad mellan de tre olika belysningarna (p&lt;0,01) där den mörka belysningen gav störst pupiller och den ljusa belysningen gav minst pupillstorlek. Synskärpan gav en statistisk signifikant skillnad (p&gt;0,05) på vänster öga mellan ljus och mörk och mellan ljus och dimmad men ingen skillnad mellan dimmad och mörk belysning (p&lt;0,05). Skillnaden var inte kliniskt signifikant. Höger öga gav ingen statistiskt signifikant skillnad av synskärpan mellan belysningarna (p&gt;0,05). Slutsats: Resultatet av refraktionen är oberoende av rumsbelysningen om syntavlan som används har samma luminans genom alla mätningar.

Syfte: Syftet med den här studien var att jämföra två olika binokulära balanseringsmetoder, samt att jämföra metodernas resultat med resultatet från en monokulär refraktion. Metod: I studien medverkade 30 personer med en medelålder på 23 år (±3år). Det gjordes en monokulär refraktion och två olika binokulära balanseringsmetoder på alla medverkande. De balanseringsmetoder som användes var polariserande röd/grönt-test och modifierad Humphriss. Skillnaden mellan ögonen räknades ut och jämfördes mellan de olika metoderna. Resultat: Det fanns inte någon statistiskt signifikant skillnad (p&gt;0,05) mellan metoderna. Inte heller när balanseringsmetoderna jämfördes med en monokulär refraktion fanns det någon statistisk signifikant skillnad i resultaten (p&gt;0,05). Slutsats: Det fanns ingen skillnad på de olika balanseringsmetoderna. Inte heller någon skillnad mellan balanseringsmetoderna och en helt monokulär refraktion. Så länge patienten har ett fungerande binokulärseende så kan metod väljas ut efter vilken undersökaren finner mest praktisk och känner sig mest säker på.

Syfte: Syftet med studien var att med hjälp av en webbaserad enkätstudie ta reda på legitimerade optikers erfarenhet av synträning i Sverige, detta för att få en överblick hur svenska optiker jobbar med synträning. Metod: Studien är baserad på ett digitalt frågeformulär med 18 frågor, varav 16 kryssfrågor samt två skriftliga frågor som skickades ut till optikerförbundets 1460 medlemmar, den 12 april 2021. Två veckor senare skickades en påminnelse för att få in fler svar. Därefter sammanställdes och analyserades svaren. Resultat: Studien visade att 40% av optiker inte arbetade med synträning. Orsakerna till varför optiker inte ordinerade synträning var för att 39% upplevde “bristande erfarenhet eller ovana”, 18% “kunskapsbrist”, 17% ” tidsbrist”, 14% “brist på utrustning” och resterande 12% “ ingen på arbetsplatsen arbetar med synträning” samt “omotiverade patienter”.Hantering av patienter med samsynsproblem bland optiker med och utan akademisk vidareutbildning skiljde sig något. De optiker som inte hade någon akademisk vidareutbildning skickade färre remisser till ortoptist och ordinerade själva synträning till patienter i större utsträckning än optiker med akademisk vidareutbildning. Slutsats: Studien visar att optiker, generellt, sällan jobbade med synträning, och att majoriteten av enkätsvaren indikerar att flertal känner sig obekväma med att ordinera synträning. Detta på grund av bristande erfarenhet, kunskapsbrist, tidsbrist samt omotiverade patienter. / Purpose: The aim of the study was to, with help of a web-based survey, investigate Swedish certified opticians' experience of vision training, in order to get a view of how Swedish opticians work with vision training. Method: The study is based on a 18 questionnaire web-based survey that was distributed to 1460 members of the Swedish association of opticians. The questionnaire focused on how many opticians in Sweden prescribed vision training and why some chose not to. It also queried how often vision training is prescribed and how comfortable opticians were with prescribing vision training. Result: Among the 1460 members, 133 (9%) responded to the survey. The majority of the opticians, 40%, did not prescribe vision training due to lack of knowledge, time, equipment and unmotivated patients. The management of patients with vision problems differed among opticians. Opticians without further academic education tend to send fewer referrals to orthoptists and prescribe vision training to patients more often than opticians who had an extended academic education. Conclusion: Opticians rarely work with vision training and the majority of the opticians that work with vision training feel quite uncomfortable due to lack of experience or knowledge, time-constraints and unmotivated patients.