Olika former av digitala medier är något som får allt större plats både i samhället och i skolan. I detta arbete har vi därför undersökt datorspelens pedagogiska möjligheter för kunskaps-utveckling utifrån de didaktiska frågorna i svenskämnet på en gymnasieskola med en utpräglad datorspelsprofil. Insamlingen av det empiriska materialet har skett via två kvalitativa metoder. Tre lärare har intervjuats genom semistrukturerade intervjuer och tre fokusgrupper, med fyra elever i vardera grupp, har genomförts. Analysen av den empiriska undersökningen grundar sig i teorin om sociokulturellt lärande, vikten av litteracitet kopplat till datorspel samt samhörigheten i affinity groups. Mycket av analysen bygger på tidigare forskning av James Paul Gee och Christina Olin-Scheller där bejakande av elevintresse och motivation är något som figurerar prominent. Resultatet visar på svårigheter att inkludera datorspel i svenskundervisningen på grund av utformningen av ämnesplanen, trots att många likheter mellan mer traditionella texttyper och datorspel nämns av lärarna. När datorspel används nyttjas det främst som ett motivationsverktyg för att få de datorspelsintresserade eleverna intresserade av att genomföra skoluppgifter. Detta är något som samtliga elever uppskattar, även om lärarna anser att det måste existera en balansgång mellan bejakandet av elevintresse och syfte och mål. Vår diskussion kretsar kring huruvida svenskämnets historia är det som försvårar användandet av datorspel på grund av sin tradition där typografisk text fortfarande värderas högt i skolan. Även frågan om hur bejakande en lärare kan vara i sin undervisning av elevintressen samt att datorspel kan ha en positiv effekt för att avdramatisera misslyckanden diskuteras.

I skolans svenskämne ingår det att elever får ta del av fiktioner i form av skönlitteratur, men det vidgade textbegreppet innebär att text inte alltid behöver vara typografisk text i tryckta böcker. Även film kan med det vidgade textbegreppet ses som en text som kan läsas. Film behöver dock läsas på ett särskilt vis då mediespecifika verkningsmedel används för att bygga upp berättelsen filmen skildrar. I svenskämnets styrdokument för gymnasiet står det att eleverna skall få kunskaper om berättartekniska och stilistiska drag i dels film. För att kunna studera och iaktta detta i film behöver man ägna sig åt det som Rosenblatt kallar för en efferent läsning – en analytisk läsning. Motsatt finns upplevelseläsning vilket Rosenblatt benämner estetisk läsning. Läskunnighet med ett kritiskt förhållningssätt är ett par av egenskaperna som ingår i begreppet litteracitet som är högst relevant för skolans svenskämne. Tidigare forskning har bland annat visat att svensklärare inte alltid behandlar film som en text som skall läsas med sina mediespecifika verkningsmedel i åtanke när mediet ingick i undervisningen. Därför är syftet i detta arbete att undersöka svensklärares erfarenheter med att arbeta med film, med särskilt fokus på efferent läsning. Metoden för undersökningen är semistrukturerade intervjuer med sex behöriga svensklärare på gymnasiet. De data som insamlats har analyserats med tematisk analys. Den tematiska analysen har styrts och begränsats av det teoretiska ramverket, bakgrunden och syftet och frågeställningarna. Resultatet visar att film främst lästes efferent, men att estetiska läsningar ändå förekommer. Svensklärarna i denna undersökning skiljer inte filmlitteracitet från skönlitterär litteracitet i någon nämnvärd uträckning. Det primära syftet hos lärarna är att eleverna skall förstå det medierna förmedlar. Dock är ett kritiskt förhållningssätt ett uttalat mål med att visa film för eleverna, men sällan ingår kunskap om filmspecifika verkningsmedel i det kritiska förhållningssättet. Det framgår att lärarna går igenom verkningsmedel, men inte tydligt i vilken utsträckning eller på vilket vis. Filmspecifika verkningsmedel omtalas endast i förbifarten hos de flesta av lärarna. Slutsatsen är att lärarna gärna arbetar med film och film läses alltid efferent och ibland också estetiskt. Dock sker undervisning om film i begränsad utsträckning.

SammandragUtgångspunkten för vårt examensarbete är att vår lärarutbildning inte har inkluderat hur visom blivande lärare kan integrera det ämnesövergripande kunskapsområdet sex- ochsamlevnad i svenskämnet i gymnasieskolan. Syftet med denna undersökning är därför attundersöka hur lärare kan arbeta med att integrera sex- och samlevnad i svenskämnet pågymnasiet. För att uppnå vårt syfte har vi genomfört kvalitativa intervjuer med fyraverksamma svensklärare som integrerar sex- och samlevnad och undersökt hur de besvarar dedidaktiska frågorna ”Vad?”, ”Vem?”, ”Hur?” och ”Varför?”. Undersökningens viktigasteresultat är att sex- och samlevnad går att integrera i svenskämnet utifrån olikasvenskämneskonceptioner vilket visar på den bredd som sex- och samlevnadsämnet erbjuder.Slutsatsen utifrån föregående är att beroende på ämneskonception blir sex- ochsamlevnadsinnehållet mer eller mindre synligt ur ett pedagogiskt perspektiv. Vidare är ettviktigt resultat att samtliga lärares undervisning tar utgångspunkt i olika textvärldar för attutveckla elevernas förmåga och färdighet att läsa, skriva och tala men inte elevernas förmågaeller färdighet att lyssna. Utifrån föregående dras slutsatsen att elevernas utveckling avfärdigheten och förmågan att lyssna lyser med sin frånvaro samtidigt som den står tydligtframskriven i syftesformuleringen för svenskämnet. Ytterligare ett viktigt resultat är attsamtliga lärares beskrivningar av elevernas intresse respektive motstånd till ämnesområdet ärbaserat på vad eleverna kommunicerar muntligt. Av detta drar vi slutsatsen att undervisningenkan bli bristande sett till aspekter som rör flerstämmighet. Avslutningsvis är vårt förslag påvidare forskning ett studentinitierat utvecklingsarbete med syfte att utvecklalärarutbildningens innehåll. Vi menar att lärarutbildningen borde innehålla en obligatoriskUVK-kurs om heter ”Att lyssna till flera stämmor” som innehåller metodik gällandeflerstämmighet och lysskompetens.