Cardiac transplantation is the treatment of choice for eligible patients with advanced heart failure; however, it is limited by a critical shortage of suitable organs from traditional brain-dead donors. Organs donated following circulatory death (DCD) have been used to successfully expand the pool of organs available for kidney, liver, and lung transplantation; however, concerns regarding the severity of injury sustained by the heart following withdrawal of life sustaining therapy have deterred the clinical transplantation of DCD hearts. Investigations aiming to optimize the resuscitation, preservation, and evaluation of DCD hearts may facilitate the development of an evidence based protocol for DCD heart transplantation that can be translated to the clinical area and expand the donor pool. Therefore, the objectives of this thesis are to develop a clinically relevant large animal model of DCD and gain a greater understanding regarding the physiologic impact of donor extubation on the DCD heart, demonstrate as a ‘proof-of-concept’ that utilizing an approach to donor heart resuscitation, preservation, and evaluation that is tailored to the DCD context can facilitate successful transplantation, and finally to investigate ways to optimize the resuscitation, preservation, and evaluation of DCD hearts for transplantation. The results of this thesis may then be used to inform the development of an evidence-based protocol for DCD heart transplantation that can be translated to the clinical area. The clinical adoption of such a protocol has the potential to expand the donor pool and improve outcomes for patients with end-stage heart failure. / May 2017

Bakgrund: Över hela världen råder det brist på organ. 1 januari 2019 stod 807 personer på väntelistan för att få ett nytt organ i Sverige. Efterfrågan på organ är större än tillgången. Efterfrågan skulle kunna tillmötesgå bättre om DCD (eng. Donation after Circulatory Death) kan implementeras som ett komplement till DBD (eng. Donation after Brain Death). Det har pågått ett pilotprojekt på sex olika sjukhus i Sverige.Måletmed projektet var att utreda om DCD i framtiden kan vara ett komplement till den idag etablerade donationsprocessen DBD vilket leder till att sjukvården kan möta allmänhetens donationsvilja samt öka antalet organ för transplantation. Då DCD inte är nationellt implementerat och genom att intensivvårdssjuksköterskor har ansvaret för att vårda potentiella organdonatorer är det viktigt med forskning som belyser intensivvårdssjuksköterskorsresonemang och föreställningar kring DCD.Syfte:Syftet var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors resonemang och föreställningar om donation vid kontrollerad DCD.Metod:Kvalitativ intervjustudie med ändamålsenligt urval genomfördes. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys.Resultat:Analysen resulterade i fyra kategorier; Att påbörja något nytt inom området donation, Att erhålla kunskap minskar farhågor och oro, Att införa donation efter cirkulationsstillestånd ger möjlighet att möta en hög donationsvilja och att informera och ge tröst till anhöriga.Slutsats: Denna studie visar att engagemanget är stort hos intensivvårdssjuksköterskor och att tilltron tillett införande av DCD är hög. Genom att införa DCD som ett komplement till DBD så skulle fler donationer kunna genomföras och på sikt kunna matcha efterfrågan på organ. Mer forskning samt utbildning behövs för att öka kunskapen utifrån de krav som kommer att ställas på intensivvårdssjuksköterskor vid en eventuell implementering av DCD.

Bakgrund: Organdonation kan rädda människors liv när all annan möjlig behandling redan testats. Behovet av organ i Sverige överskrider idag tillgången, vilket resulterar i att människor avlider i väntan på ett organ. Förutom att möjliggöra en människas överlevnad är transplantation mer kostnadseffektivt än kontinuerlig behandling. I nuläget finns inga nationella riktlinjer i Sverige för utbildning inom organdonation för intensivvårdssjuksköterskor. Forskning har visat att intensivvårdssjuksköterskans arbete är av stor vikt för donationsprocessen. Syfte: Syftet med studien är att belysa behovet av utbildning hos intensivvårdssjuksköterskor som vårdar potentiella avlidna donatorer. Metod: Studien har utförts genom en litteraturstudie med systematisk datainsamling. Integrativ metod med en kvalitativ innehållsanalys har använts då artiklar med både kvalitativ och kvantitativ ansats analyserats för att besvara syftet för studien. Resultat: En stor del intensivvårdssjuksköterskor upplevde sig vara obekväma med att vårda organdonatorer. Vårdandet av en donator kan medföra att mycket känslor uppstår hos intensivvårdssjuksköterskan och upplevdes som mentalt påfrestande. Utbildning inom organdonation kan hjälpa intensivvårdssjuksköterskan att hantera dessa känslor. Utbildning kan även leda till att fler potentiella donatorer identifieras. Utbildning behöver ges regelbundet och intensivvårdssjuksköterskan behöver specifikt utbildning om donationsprocessen, bemötande och kommunikation av de närstående samt skillnader i hjärt- och hjärndöda patienter. Slutsats: Intensivvårdssjuksköterskan behöver få en djupare förståelse av vården kring organdonation och få en ökad kunskap och utbildning för att stärka sin professionella roll. Utbildning kan även förbättra donationsprocessen och möjliggöra för fler donatorer. Vidare forskning inom området anses behövas för att utveckla vården kring donatorer och närstående. / Background: Organ donation can save lives when all other treatment options have been exhausted. Today, the demand for organs in Sweden exceeds supply, resulting in people dying in wait for an available organ for transplantation. In addition to saving a person’s life, transplantations are more cost-effective than continuous treatment. Currently, there are no national guidelines for the provision of training in the area of organ donations for intensive care nurses. Research has shown that the efforts of intensive care nurses play a major role in the donation process. Aim: The aim of this study is to shed light on the need for training of intensive care nurses caring for potential deceased donors. Methodology: The study was conducted through a literature review with systematic data collection. An integrative method with qualitative content analysis was employed, as articles with both qualitative and quantitative approaches were analysed to shed light on the aim of the study. Findings: A large proportion of intensive care nurses felt uncomfortable caring for organ donors. Caring for a donor can be a very emotional and mentally trying experience for intensive care nurses. Organ donation training can help intensive care nurses cope with these feelings. Training can also result in the identification of more potential donors. Regular training is necessary, and intensive care nurses require specific training on the donation process, treatment and communication with next of kin as well as differences between donation after cardiac death patients and donation after brain death patients. Conclusion: The intensive care nurses needs to gain a deeper understanding of the care surrounding organ donation. To increase the professional role of the nurse there is a need to strengthen the knowledge and education. The donation process could be improved by education, which can lead to more organ donations. Further research within this area of expertise needs to be done to be able to develop the care for the donors and their families.

Bakgrund: Donation efter primär hjärnskada (DBD) har utförts i Sverige sedan 1981 och ärden vanligaste formen av donation. Donation efter cirkulationsstillestånd (DCD) infördes iSverige 2020 och ökar i omfattning. I länder där DCD redan är etablerat beskrivskunskapsnivån som låg i förhållande till DBD vilket leder till en känsla av otrygghet hosvårdpersonalen.Syfte: Att kartlägga hur intensivvårdssjuksköterskans skattar sina kunskaper och erfarenheter ivården av potentiella donatorer över 18 år enligt DCD processen.Metod: Enkätundersökning med kvantitativ design genomfördes. Enkäten skickades ut till 11intensivvårdsavdelningar i Sverige.Resultat: Består av svar från 58 respondenter. Majoriteten av respondenterna har fått teoretiskoch praktisk utbildning i att vårda en potentiell donator i DCD processen. Över 50% svararockså att de fått utbildning i att stödja donatorns närstående. Samband finns mellan kunskapoch utbildning men även mellan utbildning och skattad trygghet.Konklusion: Tydliga samband ses i studien mellan utbildning och kunskap. Kunskapen i sintur visar tydliga samband med intensivvårdssjuksköterskans skattade erfarenhet av trygghet ivården av den potentiella donatorn men även erfarenheten av att stödja/bemöta och besvarafrågor från närstående. Utbildningen är en viktig faktor för att förberedaintensivvårdssjuksköterskan i vården av en DCD. / Background: Donation after brain death (DBD) has been performed in Sweden since 1981 andis the most common type of donation. Donation after circulatory death (DCD) was introducedin Sweden in 2020 and is increasing in scope. In countries where DCD already is establishedthe level of knowledge is described as low in relation to DBD which leads to a feeling ofinsecurity of healthcare professionals.Purpose: To map how intensive care nurses estimate their knowledge and experiences in thecare of potential donors over the age of 18 according to the DCD-process.Method: Survey study with a quantitative design. The Survey was sent to eleven intensive careunits in Sweden.Result: Consist of answers from 58 respondents. The majority of the respondents receivedtheoretical and practical education in the care of a potential donor in the DCD process. Morethan 50% also received education to support the donors’ relatives. Correlations were shownbetween knowledge and education but also between education and a feeling of security.Conclusion: A clear correlation is seen in the study between education and knowledge.Knowledge in turn shows correlation to the intensive care nurse ́s valued experience in the careof a potential donor but also to the experience of supporting and answering questions from itskin. Education is an important factor to prepare the intensive care nurses in the care of a DCD.