Sammanfattning Studiens syfte var att undersöka om det fanns ett samband mellan terapeuters förmåga till medveten närvaro och patienters skattningar av upplevd allians. Undersökningsgruppen bestod av 6 terapeuter med minst grundläggande psykoterapeututbildning. Alla terapeuterna jobbade på samma mottagning för unga vuxna. Patientgruppen bestod sammanlagt av 282 patienter, 16-22 år som alla var kopplade i olika antal till de sex medverkande terapeuterna. Patientskattningarna var utförda under hela 2015 på samtal 1, 2 och 3 vid den berörda mottagningen. Självskattningsinstrumentet KIMS (Kentycky Inventory of Mindfulness Skills) administrerades vid samma tidpunkt för samtliga terapeuter.   Ingen signifikant samvariation kunde uppmätas mellan terapeuternas helskalemått på KIMS och SRS (Session Rating Scale) hos patienterna för samtal 1, 2 och 3. Endast vid indelning i delskalemått kunde en signifikant korrelation påvisas (.160 på 0.01 nivå) mellan KIMS delskala “Agera med Medvetenhet” och samtal 2. Takeffekt kunde uppmärksammas på SRS skattningarna och terapeuterna fick höga poäng på KIMS. Resultatet på KIMS visar på att terapeuterna hade en hög grad av medveten närvaro och patienternas skattningar av upplevd allians visar på höga värden. Diskussion om möjliga confounders lyfts fram för att problematisera resultaten.

<p>När anhöriga följer med en patient med livshotande skador till akutmottagningen, får de oftast inte vara närvarande i akutrummet under återupplivningsarbetet. Under det senaste decenniet har det dock kommit ett flertal riktlinjer som stödjer anhörignärvaro. Syftet var därför att belysa positiva och negativa aspekter med anhörigas närvaro i akutrummet vid återupplivningsarbete. Studien genomfördes som en litteraturstudie och baserades på nitton vetenskapliga artiklar. Resultatet visade att det fanns en oro bland personalen att anhörignärvaro skulle öka stressen i akutteamet. De var även oroliga att anhöriga inte skulle klara av att hantera upplevelsen, att de skulle störa vården eller att patientens integritet kunde åsidosättas. De flesta patienterna kände sig tryggare och såg anhöriga som ett stöd. Majoriteten av anhöriga upplevde det som positivt att de fick se allt som gjordes, vilket kunde underlätta deras sorgeprocess. Anhörignärvaro ska ses som ett alternativ och mer forskning krävs som utreder de mer långvariga effekterna hos anhöriga, patient och personal.</p>

När anhöriga följer med en patient med livshotande skador till akutmottagningen, får de oftast inte vara närvarande i akutrummet under återupplivningsarbetet. Under det senaste decenniet har det dock kommit ett flertal riktlinjer som stödjer anhörignärvaro. Syftet var därför att belysa positiva och negativa aspekter med anhörigas närvaro i akutrummet vid återupplivningsarbete. Studien genomfördes som en litteraturstudie och baserades på nitton vetenskapliga artiklar. Resultatet visade att det fanns en oro bland personalen att anhörignärvaro skulle öka stressen i akutteamet. De var även oroliga att anhöriga inte skulle klara av att hantera upplevelsen, att de skulle störa vården eller att patientens integritet kunde åsidosättas. De flesta patienterna kände sig tryggare och såg anhöriga som ett stöd. Majoriteten av anhöriga upplevde det som positivt att de fick se allt som gjordes, vilket kunde underlätta deras sorgeprocess. Anhörignärvaro ska ses som ett alternativ och mer forskning krävs som utreder de mer långvariga effekterna hos anhöriga, patient och personal.

Bakgrund: Av tidigare kvantitativ forskning framkommer att individer vill närvara vid återupplivning av närstående. Enligt etiska riktlinjer från Svensk sjuksköterskeförening, Svenska läkaresällskapet och Svenska rådet för hjärt-lungräddning, är det de närståendes rätt att få närvara vid återupplivningen. Trots detta menar viss sjukvårdspersonal att det inte är lämpligt att närstående närvarar vid återupplivningen. Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka upplevelser av att närvara under återupplivning av närstående. Metod: Litteraturstudien bygger på nio kvalitativa artiklar som alla rör individers upplevelser av att närvara vid återupplivning av en närstående. Kvalitativ innehållsanalys har genomförts för att analysera artiklarnas resultat. Resultat: De flesta individer ville närvara vid återupplivningsförsök av en närstående, då de kan se vad som händer med deras närstående samt trösta och lugna denne. Även informationsutbyte mellan vårdpersonal och närstående var något som också var viktigt. En del informanter kände rädsla, men genom att få information och/eller att få närvara gjorde att de kände sig trygga. Slutsats: Av resultatet i denna studie kan förstås att mer kunskap kring närståendes upplevelser av att närvara vid återupplivning skulle gynna välbefinnandet för både de närstående, patienten men också för sjukvårdspersonal.

Bakgrund: Enligt internationella riktlinjer, bör anhöriga erbjudas möjlighet att närvara under återupplivning. Rekommendationen är att sjuksköterskor skall finnas till för att ge information till de anhöriga under pågående återupplivning. Syfte: Syftet med studien var att undersöka hur vanligt det är sjuksköterskan erbjuder anhöriga att närvara vid återupplivning, samt vilka faktorer som kan inverka på sjuksköterskans beslutstagande. Metod: Studien är en deskriptiv tvärsnittsstudie med kvantitativ ansats. Från Länssjukhuset i Kalmar rekryterades 240 kliniska sjuksköterskor som deltog i enkätstudie. Data bearbetades genom bivariatanalysmetod, där deskriptiv data redovisas genom frekvenser, procent, spridning och medelvärde. Samband mellan variabler undersöktes genom korrelationsanalys. Resultat: Antal sjuksköterskorna som varit med om en återupplivning var 82,9 % (n=199). Antalet sjuksköterskor som angav att det fanns anhöriga på avdelningen i samband med återupplivning var 45,2 % (n=90), varav 38,9 % (n=35) av de sjuksköterskorna erbjöd anhöriga att närvara. Det fanns ett statistiskt signifikant samband mellan sjuksköterskors erbjudande till anhöriga att närvara vid återupplivning och sjuksköterskors ålder, år i yrket samt antal hjärtstopp sjuksköterskan har varit med om i sin yrkesroll. De flesta sjuksköterskor tror att de skulle erbjuda anhöriga att närvara om det finns personal som tar hand om den anhörige. Enligt 50,4 % (n=121) av sjuksköterskorna var skälet till att anhöriga inte var närvarande vid återupplivning, att de inte var på plats på sjukhuset vid återupplivningstillfället. Slutsats: Baserat på aktuellt underlag, dras slutsatsen att ju mer erfarenhet sjuksköterskor har av återupplivning desto mer tenderar de att erbjuda anhöriga att närvara under förutsättning att de anhöriga finns på plats på sjukhuset.

Studien syftade till att beskriva och analysera vilka uppfattningar som finns om vad ett “närvarandeledarskap” kan innebära bland medarbetarna i Umeå Kommun. Detta är framförallt intressant då det närvarande ledarskapet är ett relativt outforskat område sett till tidigare forskning. För att svara till syftet formulerades två frågeställningar, dels vilka beteende och handlingar som skapar ett närvarande ledarskap dels vilka konsekvenser som det närvarande ledarskapet har på arbetet. För att svara till detta antogs en kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer som datainsamlingsmetod, där informanterna representerades av medarbetare från Umeå Kommuns olika verksamhetsområden.Resultatet av de sex genomförda intervjuerna visade ett par faktorer som för medarbetarna innebar ett närvarande ledarskap. Dels att chefen eller ledaren är fysiskt närvarande på arbetsplatsen genom att småprata med medarbetarna och besöka deras verksamhet samt att mentalt närvara i arbetet genom att erkänna och respektera medarbetarna som individer, bidra med önskat stöd i dels arbetsuppgifterna men även uppmuntra medarbetarna genom beröm. I resultatet framkommer även att kommunikationär en viktig faktor i det närvarande ledarskapet, då framför allt kommunikation som är öppen och medveten, tillitsfullt och tydlig samt i vissa fall snabb. Effekterna av det närvarande ledarskapet varierar där informanterna både uttrycker att ledarens närvaro både påverkar arbetsmotivationen positivt men även inte alls, i de fallen motiveras informanterna oberoende av chefens närvaro. Slutsatsen som dras är att den viktigaste faktorn i det närvarande ledarskapet är en fungerande kommunikation, då kommunikationen påverkar utfallet av den fysiska och mentala närvaron.

Bakgrund: Sjuksköterskor som vårdar akut sjuka patienter hamnar många gånger i situationer där närstående önskar närvara vid återupplivning. Det är en del av sjuksköterskans arbete att tillgodose såväl patient som anhörigas behov. För anhöriga som närvara under återupplivning kan det upplevas både traumatiskt och skrämmande även om anhöriga ofta vill närvara enligt flera studier. Syfte: Att genom en litteraturöversikt beskriva sjuksköterskans inställning till, och upplevelse av att ha patientens anhöriga närvarande vid återupplivningsförsök. Metod: Denna studie är en litteraturöversikt som omfattar 15 artiklar med både kvalitativ och kvantitativ ansats. Artikelsökningar genomfördes i databaserna PubMed och Cinahl samt manuellt. Huvudresultat: Studiens resultat redovisas under sju kategorier, Erfarenhet, Arbetsplatsens betydelse, Blödning och överlevnad, Personal som tar hand om anhöriga, Anhörigas förväntningar, Kommunikation och missförstånd, Stress eller motivation. Resultatet visade på en stor variation mellan positiva och negativa upplevelser och inställningar av att ha anhöriga närvarande vid återupplivning. Faktorer som påverkade kunde identifieras och handlade bland annat om sjuksköterskans erfarenhet och utbildningsnivå, tillgängliga resurser och riktlinjer på arbetsplatsen. Många sjuksköterskor upplevde även en oro över hur anhöriga skulle reagera. Slutsats: Resultatet visade att det fanns en stor variation i påverkande faktorer där negativa inställningar och upplevelser kunde kopplas till bland annat organisatoriska brister och oro för anhörigas psykiska mående. Anhörig närvaro upplevdes som positivt var när rätt resurser fanns att tillgå och bland sjuksköterskor som var vana att arbeta personcentrerat

<p>Att vara närstående och närvara vid återupplivning av </p><p>de närmaste har länge varit ett kontroversiellt ämne inom hälso- och sjukvården såväl nationellt som internationellt. Närvaron ses som en självklarhet för närstående medan personalen kan uppfatta det som ett hinder i deras arbete. Det kan således uppstå ett etiskt dilemma för personalen som måste ta ställning i frågan under ett kritiskt skede av vården. Syftet med studien var att belysa upplevelsen av närståendes närvaro vid hospital återupplivning. Metoden för studien var en litteraturöversikt av fjorton vetenskapliga studier. Forskningen belyser en genomgående positiv inställning till att närvara hos närstående samtidigt som sjuksköterskorna är splittrade i frågan. Okunskap och förutfattade meningar är vanliga orsaker som bidrar till en negativ attityd hos sjuksköterskor. Behovet av klara riktlinjer och att de tillämpas är därför av yttersta vikt för att undvika en konflikt mellan parterna vid en livsavgörande situation som återupplivning. Forskningen inom området bör fokusera mer på närståendes upplevelser och även på patientens perspektiv.</p>

Att vara närstående och närvara vid återupplivning av de närmaste har länge varit ett kontroversiellt ämne inom hälso- och sjukvården såväl nationellt som internationellt. Närvaron ses som en självklarhet för närstående medan personalen kan uppfatta det som ett hinder i deras arbete. Det kan således uppstå ett etiskt dilemma för personalen som måste ta ställning i frågan under ett kritiskt skede av vården. Syftet med studien var att belysa upplevelsen av närståendes närvaro vid hospital återupplivning. Metoden för studien var en litteraturöversikt av fjorton vetenskapliga studier. Forskningen belyser en genomgående positiv inställning till att närvara hos närstående samtidigt som sjuksköterskorna är splittrade i frågan. Okunskap och förutfattade meningar är vanliga orsaker som bidrar till en negativ attityd hos sjuksköterskor. Behovet av klara riktlinjer och att de tillämpas är därför av yttersta vikt för att undvika en konflikt mellan parterna vid en livsavgörande situation som återupplivning. Forskningen inom området bör fokusera mer på närståendes upplevelser och även på patientens perspektiv.

Med denna studie vill vi öka förståelsen för hur barn i fyra- sexårsåldern upplever det samspel och den lek som sker i förskolan, samt hur pedagogers närvaro eller icke närvaro i rummet tolkas och upplevs av barnen. I forskningsgenomgången behandlas bl.a. samspel som begrepp, samspel i leken och även pedagogens betydelse för det samspel och samspelsmönster som sker i förskolan. I denna studie har vi intervjuat 15 barn i åldrarna fyra- sex år. Studien utgår från en hermeneutisk ansats och har ett sociokulturellt perspektiv som teoretisk utgångspunkt. De medverkande barnen bidrog med många konkreta och intressanta exempel på samspelssituationer och hur de gick tillväga för att lösa situationer som kunde uppstå. Barnens upplevelser av pedagogers närvaro i rummet såväl som medverkan i lekar var mycket blandade. Det var dock många av barnen som gav uttryck för att de inte upplevde det som annorlunda att leka då det var en pedagog närvarande i rummet, men när de fick välja var det många som uppskattade att leka ensamma. Detta visar på komplexiteten och vikten av reflektion och lyhördhet i pedagogers yrkesutövande.