Syftet med denna studie är att se vilka möjligheter som två olika läromedel för årskurs 3, ett svenskt och ett i grunden finskt, erbjuder eleverna när det gäller att utveckla de matematiska förmågorna. Målen i matematik för grundskolan uttrycks som matematiska förmågor, vilka eleverna ska få möjlighet att utveckla i undervisningen. Till de matematiska förmågorna räknas problemlösningsförmåga, metodförmåga, begreppsförmåga, kommunikationsförmåga, och resonemangsförmåga. Bakgrunden till studiens frågeställningar är svenska elevers resultat i deinternationella undersökningarna PISA och TIMSS. Båda dessa undersökningar visar att svenska elevers resultat har sjunkit de senaste åren och att elever i Finland har bättre resultat i matematik. En fråga som kommit upp är om det kan bero på läromedlen som används i de båda länderna. Till undersökningsmetod i denna studie valdes en textanalys ochläroböckerna analyserades med hjälp innehållsanalysens arbetssätt. Frågeställningarna till studien är följande: - I vilken utsträckning och på vilket sätt tar de två studerade läroböckerna upp de fem förmågorna som finns i läroplanen? - Vilka likheter och skillnader finns det mellan hur förmågorna behandlas i de två olika läroböckerna? Resultatet visar att i den svenska läroboken Mattedetektiverna, har eleverna möjlighet att träna på alla fem förmågorna. I den finska läroboken Favorit matematik saknades uppgifter där problemlösningsförmågan tränas.

<p><p>Syftet med denna studie är att i grundskolans årskurs nio undersöka hur lärare upplever och bemöter elever med särskilda matematikförmågor i matematikundervisningen. Metoden som valdes för undersökningen var kvalitativa intervjuer som genomfördes med fyra lärare som undervisar i år nio. Studien knyter teoretiskt an till konstruktivistisk- och sociokulturell lärandeteori. Resultatet som framkom i studien visar på att lärarna uppfattar att elever med särskilda matematikförmågor skiljer sig åt sinsemellan, men att två typer av duktiga elever ändå kan urskiljas i deras berättelser; den mekaniske räknaren och den logiske tänkaren. Den logiske tänkaren betraktades dock som mer kvalificerad än den mekaniske räknaren. I resultatet framkom också att lärarna i första hand stödjer och hjälper elever med svårigheter i matematik framför elever med särskilda förmågor i matematik. De senare får i princip klara sig på egen hand. Lärarna ville dock gärna bemöta dessa elever på ett mer stimulerade sätt. Det fanns hos lärarna ett flertal goda idéer kring hur dessa elever bättre skulle kunna entusiasmeras, vilka emellertid inte kan fullföljas på grund av ett flertal hinder som lärarna till stor del själva inte kan påverka. Framförallt gäller det för lite tid, för stora elevgrupper samt för lite personal och resurspersoner.</p></p>

Skolslöjden är ett skolämne som infördes för mer än 50 år sedan i det svenska skolsystemet. Idag är samhället annorlunda än hur det var när slöjden infördes, och syftet med den har förändrats sedan dess. Denna litteratur- och dokumentstudie undersöker vilka kunskaper och förmågor elever utvecklar genom skolslöjden idag samt hur väl dessa överensstämmer med de krav som politiker ställer i de aktuella kursplanerna. Detta görs genom att analysera utvald litteratur och jämföra resultatet med en analys av den inledande delen av de tre senaste kursplanerna för skolslöjd i grundskolan. Analyserna gjordes genom tolkning med hjälp av den hermeneutiska analysmetoden. Resultatet visar att elever genom skolslöjden utvecklar olika förmågor och kunskaper som kan vara dem till hjälp i dagens samhälle. Exempel på detta är problemlösningsförmåga och praktiskt tänkande. Jämförandet mellan forskningsresultat i den valda litteraturen och den inledande delen i kursplanerna ledde fram till slutsatsen att de stämmer väl överens och att skolslöjden därför i politisk mening fyller sin uppgift i dagens samhälle.

Abstrakt Spasticitet är det vanligaste symptomet bland personer med en övre motorneuronskada, vilket leder till fysiska funktionsnedsättningar, som kan orsak smärta och felställning i skelett.Studier har visat att en kombination av behandling med elektrisk stimulering och fysisk aktivitet har god effekt vid behandling av spasticitet. Syftet med den föreliggande studien var att belysa den totala upplevelsen av elektrisk stimulering vad gäller livskvalitet och förmåga till fysisk aktivitet hos personer med spasticitet. Studien har en kvalitativ design, och genomfördes genom sex kvalitativa intervjuer (fyra män, och två kvinnor) med användare av elektrodress/fria elektroder, i åldrar 5-42 år. Sammanfattningsvis har samtliga respondenter fått någon form av positiv effekt av elektrisk stimulering. De mest förekommande effekterna var: förbättrad gångfunktion, mindre obehagskänsla i hand/underarm samt bättre rörelseekonomi. De vuxna respondenterna i studien upplevde att deras livskvalitet har förbättrats. Effekten bör ses mot bakgrund av skadans art och även individernas kommunikationsförmåga. Samtliga respondenter har använt sig av elektrisk stimulering i högst tre år, vilket är en kort behandlingstid i jämförelse med deras tidigare behandlingsmetoder. Studiens resultat visade på upplevelser av ökad fysisk förmåga samt ökad livskvalitet hos intervjupersonerna, dock skulle ett större antal deltagare samt mätning över längre tid behövas för att dra säkra slutsatser.

I den krigsvetenskapliga forskningen utgör offensiv och defensiv etablerade begrepp. Defensiven beskrivs regelmässigt som den starkare formen av krigföring, men endast som ett alternativ intill dess att offensiv är möjlig. För att nå ett avgörande måste en offensiv genomföras. Denna syn återspeglas i flertalet av dagens doktriner. Problemet utgörs av att denna teoretiska grund kan synas orealistisk för många stater med begränsade militära resurser. Det övergripande syftet med uppsatsen är att utifrån teorin om de sex grundläggande förmågorna analysera orsakerna till de finska defensiva framgångarna under fortsättningskrigets strider på Karelska Näset 1944 och därigenom öka förståelsen för defensiva operationer. Sammanfattningsvis kan det konstateras att de stridande parternas förmågor varierade under operationens genomförande till tid och rum. Analysen visar dock att den finska förmågan att nå verkan ökade när de förde en taktikanpassad elastisk försvarsstrid i gynnsam terräng. Den visar vidare att sovjetisk överlägsenhet reducerades när terrängen försvårade de mekaniserade förbandens rörlighet. Finska initiativ i form av motanfall och ett mer dynamiskt försvar påverkade den sovjetiska centraliserade ledningen och dess möjligheter att samordna överlägsna stridskrafters verkan i negativ bemärkelse. Ur ett teoretiskt perspektiv ger analysen underlag att ifrågasätta delar av de krigsvetenskapliga teorier som hävdar att endast med en offensiv kan ett avgörande nås. Snarare stärker den de teorier som framhåller att en resurssvag stat kan uppnå egna mål i form av nationell överlevnad genom att föra en aggressiv defensiv strid och därmed tillfoga motståndaren förluster, som i längden inte gör fortsatt offensiv rationell. Det medger inte en ”total seger”, men utgör troligen ett mer realistiskt teoretiskt förhållningssätt för en liten nation. Vilken teoretisk ståndpunkt som är applicerbar torde sålunda bero på de mål som den defensiva parten vill uppnå.

I denna studie undersöks det hur lärare använder kommunikation för att utveckla elevers matematiska förmågor i problemlösning samt om det finns något samband mellan kommunikation och problemlösning. Detta undersöktes genom observationer och intervjuer av fem grundskollärare i årskurserna 1-4. Resultatet visar att lärare anser att kommunikationen är nödvändig för att elever ska ges möjligheten att utveckla förståelse för matematisk problemlösning. Specifikt genom att alla elever behöver ges tid för sig själv, att reflektera kring problemets innehåll för att sedan kunna föra ett matematiskt resonemang tillsammans med andra. Detta sätt är något som alla lärare använder i arbetet med problemlösning. Att reflektera själv innan argumentation i grupp tas vid är viktigt för att ge eleverna möjlighet att förstå problemet och för att själva komma fram till en rimlig lösning med hjälp av en eller flera lämpliga strategier. Men även för att utveckla sina matematiska förmågor i problemlösning. Resultatet visar också att kommunikation kan ske på olika sätt med hjälp av abstrakta och konkreta verktyg vilket även forskning hävdar. Studiens slutsats visar att lärare och forskning anser att kommunikation är nödvändig för elevers utveckling i matematisk problemlösning och att elever bör ges möjligheten att argumentera, reflektera, resonera och analysera kring valda strategier på olika sätt för att utvecklas till effektiva problemlösare. / <p>Matematik</p>

Skolmatematiken är ett ämne som länge haft negativa associationer och stereotyper kopplade till sig. Förutom det har matematiken i skolan också många negativa känslor relaterade till sig där matematikångest blivit ett allmänt känt begrepp. Stereotyper inom matematiken är även något som inte bara förekommer i skolan utan är även en del i den allmänna vardagen då vi stöter på dem via traditionell eller sociala medier. Tidigare forskning inom området har fokuserat på att kartlägga de allmänna stereotyper som finns samt undersöka matematikens stereotyper kopplade till genus. Målet med denna studie är att utforska gymnasieelevers olika stereotyper inom matematiken och klargöra vilka färdigheter och förmågor de elever som anses bra respektive dåliga inom ämnet besitter samt vad eleverna anser krävs för att bli bra på matematik. Intervjuer med totalt sex gymnasieelever från olika program och olika skolor runt om i Sverige genomfördes och användes för analysen. Resultatet av studien visade att de allmänna stereotyper kring ämnet som eleverna uttryckte stämmer till stor del in på de stereotyper som tagits fram i tidigare forskning. Exempelvis menade eleverna att matematik handlar om att komma fram till lösningar och att ämnet i sig kan beskrivas som något oförutsägbart och den matematiska förmågan associerades med något som var medfött. De elever som anses bra på matematik menade eleverna var engagerade och aktiva under lektionerna och har möjlighet att hjälpa andra. De besitter även förmågan att ”se” lösningar och samband samt använda olika metoder. Till sist menade eleverna att för att lyckas inom ämnet krävs det att man lägger ner mycket tid på studierna. Dessa förmågor och färdigheter som eleverna lyfte var utmärkande för de som anses bra på matematik kunde till viss del relateras till tidigare forskning kring färdigheter för problemlösning.

Inledning: Ämnet matematik har en framträdande roll i dagens läroplan och ämnet genererar stora diskussioner på både nationell och internationell nivå då svenska elevers resultat varit på nedgång under senare år enligt till exempel PISA (Programme for International Student Assessment) (Skolverket, 2013) och TIMSS (Trends in International Mathematics and Science Study) (Skolverket, 2011b). Arbete med problemlösning är något som också inom ramen för dessa diskussioner fått stort utrymme då det enligt studier är en bra arbetsmetod för att få elever att resonera, diskutera och lyfta fram olika strategier på ett synligt sätt, för både dem själva och för läraren. Resonemang, diskussioner och strategier ingår i olika matematiska förmågor som är centrala att utveckla enligt den svenska läroplanens syftemål. Syfte: Syftet med detta examensarbete är att undersöka hur lärare som genomgått kompetensutveckling i matematik arbetar för att utveckla elevers förmågor i matematik med utgångspunkt i problemlösning. Metod: Vi har använt oss av kvalitativa metoder i form av observationer av lärare och elever i undervisning och därtill efterföljande intervjuer av de observerade lärarna. Detta för att kunna få en bild av hur verkligheten ser ut mot bakgrund av vårt forskningssyfte. Vi genomförde observationerna utifrån ett observationsschema som vi sammanställde för att säkerställa att vi observerade samma fenomen, då vi genomförde observationerna var för sig med varsin lärare. Resultat: Vårt resultat visar att de observerade lärarna arbetar med problemlösning på ett sådant sätt att alla våra observerade förmågor fick färdighetstränas av eleverna. Dock skiljde sig lärarnas fokus på förmågorna i viss utsträckning. Det framkom även att Matematiklyftet gett lärarna mer självförtroende i undervisning genom problemlösning. Resultatet visar också att eleverna och deras lärare har en positiv attityd till problemlösning.

Syftet med denna studie var att beskriva och analysera hur några lärare ser på användningen av läromedel i sin matematikundervisning och hur de ser på användningen av läromedlet för att individualisera sin matematikundervisning för att möta alla elever. Studiens metod var en kvalitativ ansats där åtta lärares syn och erfarenhet av användandet av matematikläromedel har studerats genom kvalitativa intervjuer som var halvstrukturerade. Resultatet av studien visade att lärarna i denna studie använde läroboken som en grund i sin matematikundervisning. Lärarna kompletterar användandet av läroboken med andra delar så att eleverna fick möjlighet att träna på alla förmågorna. De förmågor som var svårast att träna på utifrån användandet av matematikläroboken var problemlösningsförmågan och resonemangsförmågan. De lärare som arbetade med ett helt nytt läromedel använde sig av lärarhandledningen och tyckte att den gav ett stort stöd. Övriga lärare använde lärarhandledningen främst som kopieringsunderlag då dessa lärare inte tyckte sig få något stöd i undervisningen från den. När lärarna pratade om individualisering hänvisade de till elevernas olika lärstilar och de betonande att individanpassning innebar att de arbetade med samma matematiska område fast på olika nivåer. De ansåg att läromedlets uppbyggnad hjälpte dem att individualisera deras matematikundervisning men att de ibland fick ge vissa elever en svårare eller lättare bok för att de skulle få de utmaningar som de behövde. Lärarna efterfrågade tidiga insatser inom matematiken redan på lågstadiet. De upplevde att stort fokus låg på läs- och skrivinsatser och att det endast var de elever som var i stort behov av matematikstöd som fick ta del av en speciallärares kompetens. Läromedlet har en stor betydelse och inflytande över den matematikundervisning som deltagarna i denna studie bedriver. De läromedel som användes av deltagarna i denna studie var alla på ett eller annat sätt nivåanpassade för att lärarna lättare skulle kunna individualisera matematikundervisningen med stöd av läromedlet. Lärarna hade utifrån fortbildning fått ökad kunskap och trygghet i att undervisa i ämnet matematik. Det hade ökat deras förmåga att gå ifrån användandet av matematikläromedel för att säkerhetsställa att eleverna fick träna alla de matematiska förmågorna.

Högskoleverket har gjort ett flertal studier som visar att studenters förkunskaper har förändrats under senare år, ofta till det sämre. Även i systematiska undersökningar såsom TIMSS och PISA visar resultaten under senare år att kunskaperna minskar. Enligt gymnasieskolans läroplan är ett av de övergripande kunskapsmålen att …”alla elever på ett nationellt högskoleförberedande program inom gymnasieskolan ges möjlighet att uppnå kraven för en högskoleförberedande examen som innebär att eleven har tillräckliga kunskaper för att vara väl förberedd för högskolestudier…”. Som blivande gymnasielärare blir det därför vår uppgift att förse varje elev med ” tillräckliga kunskaper för att vara väl förberedd för högskolestudier”. Här ställer vi oss frågan vad som är ”tillräckliga kunskaper”. Syftet med undersökningen är att undersöka nya studenters förkunskaper och förmågor utifrån intervjuer med lärare i naturvetenskapliga utbildningar på högskolan. Lärarnas uppfattningar kan också ses som en utvärdering av det arbete gymnasieskolan utför med att förbereda eleverna inför högre studier. Intervjusvaren analyserades i relation till kunskapskraven för Naturkunskap 2, då programmen har kursen som antagningskrav. Respondenternas generella syn på studenternas förkunskaper är att de har förändrats under åren, ofta till det sämre. Detta är något som styrks av Skolinspektionen, Skolverket och Högskoleverket som har följt utvecklingen på nationell nivå och lyft problemet till ytan. En förklaring till studenternas bristande förkunskaper framkommer i våra intervjuer då flera av lärarna anser att ämnesplanen för Naturkunskap 2 är tolkningsbar, vag och alltför bred. Texten i Läroplanen för gymnasieskolan öppnar i många fall upp för olika tolkningsmöjligheter för lärarna. Läroplansteori förklarar de mekanismer som påverkar vad som väljs ut som giltig kunskap att lära i skolan. Utifrån förklaringsmodellen ges en förståelse till varför studenters förkunskaper ibland kan se väldigt olika ut. Det handlar om såväl formuleringen av föreskrifterna som teorier och praktik inom stoffurval, organisation och förmedlingsformer i undervisningen. Detta kan bidra till en heterogenitet bland de förkunskaper och förmågor som nya studenter har då de kommer till högskola och universitet. I intervjuerna framkommer att ett minskat avstånd mellan gymnasium och högskola kan vara en väg mot bättre förbereda eleverna inför högre studier. Tidigare forskning visar att det finns ett stoffgap, det vill säga ett antal stoffområden som traditionellt förutsätts som förkunskaper vid universitet och högskolor, men som idag inte alls behandlas på gymnasiet, eller som behandlas med andra kunskapsmål och ambitioner än dem högskolan förväntar sig.  Vidare beskrivs en påtaglig skillnad i kunskapssyn mellan gymnasiet och högskolan.