Den demografiska utveckling som råder i Sverige är en utmaning för välfärden. Andelen individer i arbetsför ålder minskar samtidigt som behovet av välfärdstjänster ökar vilket blir en allt för stor försörjningsbörda för att det ska vara hållbart. Detta är en samhällsfråga som berör många sektorer och inte minst vård och omsorg. Ett sätt att möta demografiutvecklingen och den arbetskraftsbrist som blir följden är att äldre arbetstagare stannar kvar i arbetet längre. Med det i bakgrund har syftet med denna studie varit att undersöka vilka pensionspreferenser äldre arbetstagare har samt att identifiera faktorer som påverkar deras önskemål gällande ålder för pension. Vidare avser studien också att undersöka vad som skulle kunna få den äldre personalen inom vård- och omsorgssektorn att förskjuta sin pensionsålder och arbeta längre. I studien har vi utgått från en teoretisk modell som beskriver faktorer som på makro-, meso- och mikronivå påverkar individers pensionspreferenser och det empiriska materialet är hämtat från Umeå kommun genom sex kvalitativa intervjuer. Resultatet visar att de flesta av informanterna inte vill arbeta längre än 65 men kunde tänka sig att vid nådd pensionsålder och avslutad tillsvidaretjänst arbeta extra om deras mående skulle tillåta det. För pensionspreferenser spelar familj och fritidsintressen samt ekonomi in. För att informanterna skulle tänka sig att arbeta längre är arbetstid, arbetsmiljö samt intresse från arbetsgivarens sida viktiga frågor i arbetsförhållanden. För att möjliggöra ett förlängt arbetsliv är slutsatsen att åtgärder vad gäller dessa frågor krävs. Resultatet visar att tänkbara lösningar bland annat är minskad arbetstid med bibehållen lön samt justering av arbetsuppgifter.