Sammanfattning Bakgrund: Förskrivningsrätten för distriktssköterskor infördes 1994. Syftet var att förenkla och effektivisera hälso- och sjukvården. Det har framkommit att förskrivningsrätten använts i olika omfattning bland distriktssköterskorna. Syfte: Syftet med studien var att beskriva distriktssköterskors upplevelser av förskrivningsrätten. Metod: En kvalitativ ansats med en deskriptiv design användes. Tio distriktssköterskor från en hälsocentral och en distriktssköterskemottagning intervjuades. Resultat: Temat "Distriktssköterskorna är ambivalenta till sin förskrivningsrätt och varierar i synen på möjligheter och utnyttjandegrad" bildades ur sju kategorier. Resultatet visade att distriktssköterskorna upplevde att det var bra att ha möjligheten att förskriva men möjligheten och graden av utnyttjande varierade. De upplevde att det var meningslöst att förskriva receptfria läkemedel. Brist på uppdatering i förskrivningsrätten och av nya läkemedel försvårar förskrivningen. Distriktssköterskorna uppgav att förskrivningsrätten underlättade arbetet och förkortade vårdkedjan samt stärkte yrkesrollen. De upplevde att deras förskrivning var en stor fördel för patienten. Slutsats : Distriktssköterskorna upplever ambivalens till sin möjlighet att förskriva läkemedel och utnyttjar inte förskrivningsrätten i den utsträckning de skulle kunna. Det kan bero på att de upplever det meningslöst att förskriva receptfria läkemedel och att de inte har möjlighet att uppdatera sin kunskap. Det finns även de som menade att förskrivningsrätten underlättar, stärker yrkesrollen och är en fördel för patienten. Nyckelord: Distriktssköterska, läkemedelsförskrivning, förskrivningsrätt, upplevelser.

Introduktion: Förskrivningsrätten ställer höga krav på distriktssköterskornas kompetensutveckling i och med att kunskaperna om läkemedel, behandlingsmetoder och riktlinjer ständigt uppdateras. Studier om distriktssköterskors kompetensutveckling är sällsynta vilket är en anledning till att denna studie genomfördes. Syfte: Syftet var att undersöka i vilken utsträckning distriktssköterskor med förskrivningsrätt för läkemedel får kompetensutveckling som rör förskrivningsrätten och vilken kompetensutveckling de anser sig vara i behov av. Metod: Studien genomfördes i september 2009 med hjälp av en semistrukturerad postenkät. I studien deltog 43 distriktssköterskor från 9 olika distriktssköterskemottagningar i olika landsting.Resultat: Studien uppdagade att kontinuerlig kompetensutveckling inte är en självklarhet för distriktssköterskorna. Däremot är distriktssköterskorna ansvarstagande när det gäller att hålla sina kunskaper uppdaterade genom egna studier. Inga skillnader kunde påvisas mellan nya och mer erfarna förskrivare när det gäller mängden kompetensutveckling som erbjuds av arbetsgivaren, deras engagemang i egna studier och behovet av kompetensutveckling. Konklution: Behovet av kompetensutveckling är stort hos distriktssköterskorna och de önskar att arbetsgivaren visade större intresse för detta. Distriktssköterskorna önskar mer kompetensutveckling inom alla kompetensområden men främst inom sjukdomslära och behandlingsriktlinjer och rekommendationer. Fler studier inom detta område är nödvändigt för att ytterligare utforska distriktssköterskornas kompetensutveckling men även för att kartlägga faktorer som påverkar distriktssköterskans känsla av kompetens.

Bakgrund: Sedan 1994 har distriktssköterskor fått förskriva läkemedel utifrån en lista som Socialstyrelsen ger ut och som revideras kontinuerligt. I en uppföljning som Socialstyrelsen gjorde 2004 sågs att distriktssköterskor trots att de såg klara fördelar med förskrivningsrätten ändå var väldigt försiktiga med att förskriva läkemedel. I Sverige har det inte genomförts så många studier när det gäller förskrivningsrätten och dess betydelse för distriktssköterskan i omvårdnaden och vilka faktorer som påverkar att förskriva läkemedel. Syfte: Att belysa distriktssköterskans upplevelse av förskrivningsrätten. Metod: I studien deltog 10 distriktssköterskor med förskrivningsrätt utifrån ett ”snöbolls urval” från tre olika vårdcentraler. Datainsamlingen gjordes med kvalitativ metod och bandade intervjuer med halvstrukturerade frågor som sedan analyserades med latent innehållsanalys som resulterade i fem kategorier. Resultat: Kategorierna som framkom under analysarbetet var kräver kunskap, ha kontroll, skapar osäkerhet, kräver kostnadsmedvetenhet och skapar frustration. Resultatet visade att distriktssköterskorna ansåg att förskrivningsrätten gav dem en viss ”status” och att de behöver förskrivningsrätten för att kunna arbeta självständigt och att de ger en specifik omvårdnadskunskap till sina patienter om deras läkemedel och behandling. Resultatet visade också på osäkerhet i förskrivningen, speciellt bland de nyutbildade. Sammanfattning: Distriktssköterskorna känner ett visst behov av kompetensutveckling, både att söka kunskap via Internet och farmakologisk vidareutbildning och att tid måste avsättas för att möjliggöra göra detta. En mer breddad förskrivning ses också som en naturlig utveckling inom sjukvården och då främst inom specifika områden som t.ex. diabetes, högt blodtryck, smärta och onkologi.

Förskrivningsrätten av läkemedel är en viktig del i distriktssköterskors profession vilket ger dem fördjupade kunskaper och är betydelsefullt för arbetet i hemsjukvården. Patienterna i hemsjukvården är ofta äldre som drabbats av flera sjukdomar och har en större läkemedelsbehandling än övriga befolkningen. Forskning visar att förskrivningsrätten effektiviserar vården och gör patienten mer delaktig. Den vårdande relationen mellan patienten och distriktssköterskan främjas när vården sker nära patienten. Arbetet i hemsjukvården ställer speciella krav på distriktssköterskan med förskrivningsrätt. Syftet med föreliggande studie var att beskriva distriktssköterskors upplevelser av att ha förskrivningsrätt av läkemedel i hemsjukvården. Studien genomfördes med kvalitativ ansats och analyserades genom en induktiv innehållsanalys. Åtta distriktssköterskor verksamma inom hemsjukvård intervjuades. Analysen ledde fram till ett tema: att se både möjligheter och begränsningar med förskrivningsrätten av läkemedel, med sex tillhörande kategorier. Resultatet visar att förskrivningsrätten är värdefull för både distriktssköterskorna och patienterna på flera sätt. Det upplevs viktigt att känna stöd och att kunna hålla sig uppdaterad. Att ha tillgång till välfungerande datasystem är betydelsefullt, även om vissa hinder kan ses. Vid förskrivning åt kollegor som saknar förskrivningsrätt finns varierande upplevelser. Förskrivningsrätten ger självständighet och det framkommer en önskan om att få den utökad. I diskussionen reflekteras kring hur hemmet och den vårdande relationen påverkar distriktssköterskornas upplevelser av förskrivningsrätten och förutsättningarna för dess användning.

Vårdens utmaningar kräver en effektiv och tillgänglig primärvård. Resurser behöver användas optimalt och här har distriktssköterskan en viktig roll med sin förskrivningsrätt och breda kompetens. Om distriktssköterskan använde förskrivningsrätten fullt ut kunde en del patienter få snabbare vård, kortare sjukdomsförlopp och minskat lidande. Syftet med studien är därför att undersöka hur distriktssköterskan på vårdcentral upplever sin förskrivningsrätt av läkemedel och vad som påverkar hur den används. Metoden som användes var en kvalitativ intervjustudie utifrån ett livsvärldsteoretiskt perspektiv. Åtta distriktssköterskor medverkade och delade med sig av sina upplevelser. Datan analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys som resulterade i fyra kategorier: yrkesstolthet, tidsbesparande och förenklande, påverkande faktorer och förväntningar på framtiden. Det framkom att förskrivningsrätten leder till en stolthet över professionen eftersom den förutsätter och därför indirekt resulterar i en bred kompetens. Förskrivningsrätten sparar tid och är avlastande för kollegor på vårdcentralen. Faktorer som arbetssätt och rutiner på vårdcentralen påverkar nyttjandet av förskrivningsrätten men också samarbete och utbildning. Distriktssköterskan har en önskan om att förskrivningsrätten ska utökas i framtiden. Sammantaget visar resultatet att distriktssköterskan ser positivt på förskrivningsrätten, då den ger känslan av att bemästra sin yrkesroll.

Introduktion: Sedan förskrivningsrättens införande år 1994 har svenska sjuksköterskor kunnat förskriva vissa läkemedel, i syfte att förbättra vårdtillgången i glesbygd, effektivisera vården och avlasta läkarna. Trots sin breda kompetens förskriver inte svenska sjuksköterskor i den omfattning de kan. Idag har minst 16 länder implementerat förskrivningsrätt för sjuksköterskor. Forskning pekar på att omgivningens stöd och förståelse för förskrivarrollen främjar användandet av förskrivningsrätten. Syfte: Att undersöka vilka faktorer som påverkar sjuksköterskor att använda sig av sin förskrivningsrätt. Metod: Studien genomfördes som en systematisk litteraturöversikt. Både kvantitativa och kvalitativa studier integrerades i analysen. En konventionell innehållsanalys gjordes av insamlad data.Resultat: Datainsamlingen resulterade i 15 vetenskapliga artiklar från olika länder publicerade år 2017–2021. De kategorier som framkom i dataanalysen var, 1) Kompetens, 2) Förutsättningar, 3) Omgivningens hållning, och 4) Motivation. Konklusion: Resultatet visar att förskrivningsrätten ger den enskilda sjuksköterskan en mer autonom roll. Förskrivningsutbildningen har avgörande betydelse och klinisk praktik i utbildningen främjar förskrivning. Samarbete med läkare är central för säker förskrivning och läkarprofessionens stöd är en främjande faktor. Sjuksköterskors förskrivningsrätt ger flera fördelar för vården, sjuksköterskan och patienten.

Bakgrund: Hemsjukvården förväntas bli alltmer komplex med svårare patientfall vilket kommer kräva mer av bland annat de distriktssköterskor som är verksamma där. Förskrivningsrätten kan användas som ett verktyg för att förbättra omvårdnadens kvalitet och personcentrering. Tidigare forskning påvisar dock att bristfällig kompetensutveckling samt brist på kollegialt stöd kan hindra nyttjandet av förskrivningsrätten. Syfte: Syftet var att belysa distriktssköterskors upplevelser av faktorer om påverkar nyttjandet av förskrivningsrätten inom kommunal hemsjukvård i Blekinge. Metod: Intervjustudiens informanter var sju distriktssköterskor som arbetar inom kommunal hemsjukvård i Blekinge. Studien genomfördes som semistrukturerade intervjuer och analyserades med hjälp av Graneheim och Lundmans (2004) kvalitativa innehållsanalys, med induktiv ansats.  Resultat: Resultatet består av tre kategorier Organisatoriska faktorer, Visdom samt Stöd. Den övervägande upplevelsen är att förskrivningen underlättar det självständiga arbetet men används även frekvent som ett stöd till kollegor som saknar specialistutbildning med förskrivningsrätt. Flertalet distriktssköterskor upplevde kunskap inom förskrivningsrätt som något väldigt värdefullt. Varje förskrivningstillfälle gav mer erfarenhet som i sin tur kunde underlätta för framtida bedömningar. Möjligheten att använda digital teknik sågs som en underlättande faktor. Slutsats: Förskrivningsrätten anses vara av vikt i såväl kompetenshöjning inom verksamheten som möjligheten till ökad självständighet. I studiens resultat framkommer en känsla av att som ny distriktssköterska inte vara redo att nyttja sin förskrivning vilket inte tidigare framgått i svenska studier. Genom att framhäva de faktorer som möjliggör samt förebygga de faktorer som hindrar förskrivningen kan nyttjandet öka och vården således effektiviseras ytterligare.

Background: The topic of pharmacist prescribing in Sweden hasn’t been widely talked about or implemented like in the UK, New Zealand or Canada. The implementation of pharmacist prescribing has shown both benefits and drawbacks in different settings over the years.  Aim: The aim of this study was to develop a questionnaire to explore pharmacists’ views on pharmacist prescribing in Sweden and their perception of potential facilitators and barriers with pharmacist prescribing.  Methods: This study was divided into 3 parts to develop the questionnaire. The first part consisted of semi-structured interviews with pharmacists with diverse knowledge and work experience in the field. The questionnaire was tested by pharmacy students in the second part. In the last part of this study, the questionnaire was tested on pharmacists with diverse knowledge and work experience. The two latter steps focused on the validity of the questionnaire and were the pilot studies in this study. Results: The most frequently altered questions had to do with education and different situations the respondents would like to use pharmacist prescribing. The results from the interviews indicated that pharmacists have different opinions about pharmacist prescribing and the different type of pharmacist prescribing that should be implemented in Sweden.  Conclusion: The participants found most of the questions in the questionnaire easy to interpret. However certain wordings were considered unclear to some extent. Thoughts about the type of prescribing rights and where pharmacist prescribing should be adopted are still not definite.

Bakgrund: Distriktssköterskor har i Sverige haft förskrivningsrätt sedan mitten av 1990-talet. Anledningen från början var att underlätta för läkarna, framför allt på landsbygden där läkartätheten var låg. Socialstyrelsen genomförde år 2000 en uppföljning av hur förskrivningsrätten användes. Författarna ville se om och/eller hur förskrivningen har förändrats samt hur förskrivningen ser ut i Sverige jämfört med andra länder. Syfte: Syftet med studien var att beskriva distriktssköterskans erfarenheter av att förskriva läkemedel i hemsjukvården samt deras uppfattning om förskrivningsrättens framtida utveckling inom distriktssköterskeproffessionen. Metod: Författarna valde att använda en kvalitativ metod i studien och som datainsamlingsmetod användes intervjuer med öppna frågor. Vid datanalysen användes en induktiv ansats där författarna bearbetade materialet med stöd av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Distriktssköterskan upplever att förskrivningsrätten är en bra kompetens att ha och att den underlättar i det dagliga arbetet. Olika faktorer påverkar hur väl förskrivningen fungerar. Möjlighet till regelbunden fortbildning och kontinuitet i arbetslaget främjar förskrivningen. Däremot saknas till viss del funktionella IT-system som underlättar förskrivningen. Dessutom finns många av de läkemedel som får förskrivas redan att tillgå utan recept. Därför upplever distriktssköterskan förskrivningsrätten ibland som en otillräcklig resurs inom distriktssköterskeprofessionen som skulle kunna utnyttjas på ett effektivare sätt. / Background: Since the middle of the 1990’s district nurses in Sweden have had the ability to prescribe drugs. In the beginning the reason was to help the physicians. The Swedish Social Board monitored in the year 2000 how this prescribing was used. The authors wanted to investigate if and/or how the prescribing has changed and also how the prescribing is used in Sweden compared to other countries. Aim: The aim with the study was to describe the district nurses’ experiences of prescribing drugs in homecare nursing and their opinion of the future development of prescribing in their profession. Method: The authors chose to use a qualitative method in the study and the method of data gathering was interviews based on open questions. At the analysis of data an inductive approach was used and the authors processed the material using qualitative content analysis. Results: District nurses experience that the prescribing facilitates their daily work. Access to regular education and continuity in the working team promotes the prescribing. Some essential IT systems are missing which would facilitate prescribing. Furthermore a large amount of the drugs that can be prescribed are already available without prescription. Therefore prescribing drugs is sometimes perceived as an insufficient resource in district nurses profession that could be utilized in a more effective way.

Bakgrund: I Sverige får distriktsköterskor, barnmorskor och sjuksköterskor med särskild utbildning skriva ut ett begränsat antal läkemedel. Forskning visar att förskrivning från sjuksköterska inom somatisk vård har fungerat väl. I flera länder omfattas även psykiatriska läkemedel i sjuksköterskans förskrivningsrätt. Psykiatriska tillstånd har ökat i Sverige under 2000-talet och behandlas i många fall med läkemedel. Svenska psykiatrisjuksköterskor har dock inte förskrivningsrätt. Författarna vill med denna uppsats belysa erfarenheter från de länder där sjuksköterskor inom psykiatrisk vård har förskrivningsrätt.  Syfte: Syftet var att beskriva erfarenheter av psykiatrisjuksköterskors förskrivningsrätt av läkemedel.  Metod: Litteraturöversikt med systematisk. Litteratursökningen genomfördes i PubMed, CINAHL och PsycINFO och sammanlagt 12 vetenskapliga kvalitativa originaltitlar inkluderades i resultatet. Resultat: Förskrivningsrätt för sjuksköterskor inom psykiatri bidrog till att vården och yrkesrollen förändrades vilket ledde till en ökad helhetssyn och personcentrerad vård samt förbättrade tillgängligheten och följsamheten. Relationer inom vården förändrades mellan patient, sjuksköterska och läkare. Patienter upplevde att de var välinformerade när sjuksköterska förskrev och övriga behandlingsalternativ övervägdes i större utsträckning. Handledning från erfarna förskrivare lyftes fram som en framgångsfaktor. Slutsats: Erfarenheter av psykiatrisjuksköterskors förskrivningsrätt visade att vården förändrades ifrån flera perspektiv. Även yrkesrollen förändrades till att bli mer självständig vilket inkräktade på sjuksköterskans vårdande roll och påverkade hierarkier inom vården. / Background: In Sweden district nurses, midwives, and nurses with special training may prescribe a limited number of pharmaceuticals. Research has shown that prescriptive authority for nurses in somatic care has been successful. In several countries, psychiatric drugs are also covered by nurses’ prescriptive authority. Psychiatric conditions have increased in Sweden during the 21st century and are in many cases treated with medication. However, Swedish specialist nurses in psychiatric care do not have prescriptive authority. The authors of this essay want to highlight experiences from countries where psychiatric nurses have prescribing rights. Aim: The aim was to describe experiences of psychiatric nurses' prescription authority. Method: Literature review with a systematic approach. The literature search was conducted in PubMed, CINAHL, and PsycINFO, and a total of 12 scientific qualitative original titles were included in the results. Results: Prescriptive authority for nurses in psychiatric care contributed to changes in healthcare and the nursing profession, which led to an increased holistic approach and person-centered care, as well as improved accessibility and compliance. Relationships within healthcare changed between patients, nurses, and doctors. Patients felt well-informed when nurses prescribed, and other treatment options were considered to a greater extent. Guidance from experienced prescribers was highlighted as a success factor. Conclusion: Experiences of psychiatric nurses' prescription authority demonstrated that healthcare underwent changes from multiple perspectives. The nurses’ professional role also transformed to becoming more independent, which encroached upon the nurse’s caring role and impacted hierarchies within healthcare.