Syfte och frågeställningar: Syftet med studien var att kartlägga den självrapporterade fysiska aktivitetsnivån och föreskrifter av fysisk aktivitet på recept (FaR) samt studera samband mellan dessa bland sjukvårdspersonalen på vårdcentraler/ husläkarmottagningar i Stockholms kommun. • Vilken erfarenhet har personalen på vårdcentraler/husläkarmottagningar i Stockholms kommun från eget utövande av fysisk aktivitet? • I vilken utsträckning förskrivs FaR av personalen på vårdcentraler/husläkarmottagningar i Stockholms kommun? • Vilka samband finns mellan personalens erfarenheter från eget utövande av fysisk aktivitet och benägenheten till föreskrift av FaR? Metod: Studien genomfördes med hjälp av en enkät som delades ut till 29 olika vårdcentraler och husläkarmottagningar i Stockholms kommun och 16 av dessa besöktes varvid 88 enkäter delades ut personligen. 84 enkäter skickades med post till 13 olika vårdcentraler. Sammanlagt delades 172 enkäter ut. Data bearbetades från sammanlagt 94 enkäter varav 56 hämtades och 38 returnerades. Svarsfrekvensen på enkäterna var 57 procent. Resultat: Studien visade att föreskriften av FaR sker i relativt liten omfattning. Föreskriften för läkarna visade sig vara 0,8 recept/månad, sjuksköterskorna hamnade på 0,6 recept/månad och i snitt skriver varje sjukvårdspersonal bara ut 0.7 stycken recept/månad. Under hälften (46 %) av sjukvårdspersonalen hade vid något tillfälle förskrivit FaR och 54 procent hade aldrig förskrivit något recept. Gällande den fysiska aktivitetsnivån så var det 15 procent som nådde upp till rekommendationen om 30 min fysisk aktivitet per dag, 50 procent utövade fysisk aktivitet i minst 60 minuter två till tre dagar i veckan och majoriteten (89 %) har tidigare erfarenheter av fysisk aktivitet. Den sammanlagda fysiska aktiviteten visade på att 55 procent kategoriserades som fysiskt inaktiva och 45 procent som fysiskt aktiva. Slutsats: I studien framkom det att ungefär hälften av sjukvårdspersonalen var fysiskt aktiv och att föreskriften av FaR sker i ganska blygsam omfattning dvs. 0,7 recept per sjukvårdspersonal och månad. Det framkom ett signifikant samband mellan sjukvårdspersonalens eget utförande och intresse för fysisk aktivitet och föreskriften av FaR. / Aim and question at issue: The aim of this study was to survey self-reported physical activity level and quantity prescription of physical activity and study if there is any relation between them among doctors and nurses in the primary health care in the municipality of Stockholm. • What kind of experience from physical activity is the most common among the nurses and doctors in the primary health care in the municipality of Stockholm? • In what extent is physical activity on prescription (PaP) being used of nurses and doctors in the primary health care in the municipality of Stockholm? • Is there any relation between nurses and doctors own experience of physical activity and theirs propensity of the prescription of PaP? Method: The study was carried out by a questionnaire that was divided to 29 different healthcare centers in Stockholm. 88 questionnaires were personal handed in to 16 different healthcare centers. 84 questionnaires were mailed to 13 different healthcare centers. The entire number of questionnaires divided in this study was 172. Data used in this study turned out to be from a total of 94 questionnaires of which 56 was personally picked up and 38 was returned by mail. The total part of returned answers turned out to be 57 per cent. Results: The study showed that the prescription of physical activity is used rarely in the primary health care. The doctor’s prescription on physical activity turned out to be 0,8 prescription/month, while the nurses ended up on 0,6 prescription/ month and all told showed a result on 0,7 prescription/ month. 46 per cent of the doctors and nurses had at any occasion used PaP and 54 per cent had never used PaP. Regarding physical activity levels the study showed that 15 per cent reached the recommendation of 30 minutes physical activity/ day. 50 per cent practiced any kind of physical activity 60 minutes at least two or three days a week. The majority (89%) had earlier experience from physical activity. The entire physical activity level showed that 55 per cent was categorized as physical inactive while 45 per cent ended up being physical active. Conclusion: Our results demonstrate that about a little less than half of the doctors and nurses was categorized as physical active and the prescription of PaP is been used rarely in the primary health care centers i.e. 0,7 prescription/ stuff and month. However there is a significant relation between doctors and nurses physical activity level and theirs propensity to prescript PaP.

No description available.

This paper analyses three of the dominating discourses Anders Behring Breivik used in his compendium, the official title of which is 2083 – A European Declaration of Independence, also known as Breivik's Manifesto. It is believed Breivik posted his Manifesto on the Internet shortly before the attacks in Norway in July, 2011. The number 2083 stands for the year when the "Western European Civil War" was expected to be completed, all traitors executed, and all Muslims deported from Europe. This article will discuss dominating discourses in the Manifesto, seen from a background of a European multicultural backlash, in which the political far-right movement is increasing. Furthermore, this article will end with a discussion of education and the importance of analysis of such phenomena within different subjects.

I detta arbete har vi undersökt hur mycket kunskap det finns om den rådande anmälningsplikten i två kommuner. Syftet med detta var att undersöka hur anmälningsplikten uppfattas av fem verksamma pedagoger. Vi har tagit del av deras berättelser och upplevelser genom att intervjua dem angående hur de uppfattar anmälningsplikten och det ansvar som det innebär. Av resultatet som framkom konstaterade vi att det behövs mer kunskap och fortbildning inom ämnet hos pedagogerna för att kunna säkerställa barnens välbefinnande. Barnomsorgen har gått från att ha varit en förvaringsplats för barn till förvärvsarbetande föräldrar till en verksamhet med pedagogiska mål och riktlinjer. Även synen på barn har drastiskt förändras från att barnen tidigare setts och behandlats som ”små” vuxna till att få lagar och rättigheter som är mer anpassade för barn.

Este estudio se basa en la premisa de que la interpretación es una actividad social y que por tanto necesita describirse y explicarse en referencia al contexto cultural, político y social del escenario en que el intérprete opera. Se estudian los aspectos sociopolíticos de la interpretación en el Tribunal Militar Internacional para el Lejano Oriente (TMILO, 1946-1948) mediante una investigación archivística e histórica de la organización de la interpretación y un estudio de caso del comportamiento de los lingüistas (especialistas del idioma) que trabajaron en el proceso de interpretación. Tras exponer resumidamente la organización de la interpretación, este estudio analiza las características propias de interpretar en el TMILO. En primer lugar, investiga por qué el tribunal organizó la interpretación de forma que tres grupos diferentes social y étnicamente se encargaban de tres funciones diferentes: los ciudadanos japoneses actuaban de intérpretes en el procedimiento, los nisei (Japoneses- americanos de segunda generación) monitorizaban la actuación de los intérpretes, y oficiales militares caucasianos, en calidad de peritos lingüísticos, decidían las discrepancias en las traducciones e interpretaciones. Este estudio desvela que la carencia de lingüistas americanos competentes condujo al uso de ciudadanos japoneses como intérpretes; y que dicha estructura jerárquica funcionaba como una muestra de autoridad y para impedir la "mala fe" que, supuestamente, albergaban los intérpretes japoneses y los monitores nisei. En segundo lugar, se aplica el concepto de "normas negociadas" para examinar cómo se desarrollaron los procesos de interpretación durante el primer año del TMILO en que ninguno de los lingüistas había recibido formación como intérprete profesional y los usuarios de la interpretación no estaban familiarizados con su funcionamiento. Este examen subraya el aspecto interactivo de la creación de normas y las limitaciones cognitivas del intérprete como un factor de dicho proceso. Por último, se examina la ambigua y compleja posición de los monitores nisei. Fueron contratados por un gobierno que les había tratado injustamente como "enemigos ajenos", en un juicio contra los antiguos líderes de la patria de sus padres; y usaban habilidades arraigadas en su herencia para trabajar como monitores.Se estudia el comportamiento de los lingüistas durante los testimonios de Hideki Tojo y otros testigos japoneses centrándonos en la naturaleza de las interjecciones de los monitores y de los intérpretes y las interacciones entre los lingüistas y otros participantes del juicio. Algunos de los resultados apoyan la hipótesis que conecta el comportamiento de los lingüistas con su posición provisional en la constelación de poder de este escenario.En último lugar de la jerarquía, los intérpretes japoneses hablan en contadas ocasiones por cuenta propia y casi nunca ponen objeciones a las interjecciones aparentemente innecesarias o incluso erróneas de los monitores. Dada la situación intermedia de los monitores en el sistema de interpretación, sus aparentemente excesivas interjecciones en japonés pueden explicarse como una muestra de autoridad hacia los intérpretes japoneses y como un mensaje al tribunal (que no entendía japonés) de que estaban trabajando con eficacia corrigiendo errores de interpretación. La menor frecuencia de interjecciones en inglés por parte de estos monitores puede ser debida a la consideración por la preocupación de sus patrones por la falta de tiempo. El perito lingüístico no se involucraba en ninguna actividad espontánea, pero su presencia al lado de la fiscalía y sus anuncios de resoluciones de disputas lingüísticas en el tribunal debe haber reforzado la imagen de que el ejército estadounidense estaba al mando.Los resultados de este estudio refuerzan la idea de que la interpretación es una práctica social. La influencia de los aspectos sociopolíticos del escenario se hace evidente en la organización de la interpretación. Además, la información disponible sugiere que el comportamiento de los lingüistas era consecuente con su posición relativa en la jerarquía. El autor espera que algunos de los temas tratados en este estudio, como la confianza, la ética, las relaciones de poder y las normas negociadas, sean revisados para una mayor comprensión de los temas relacionados con el idioma en nuestra sociedad actual. / This study is based on the premise that interpreting is a social activity, which therefore needs to be described and explained with reference to the social, political and cultural context of the setting in which the interpreter operates. Sociopolitical aspects of interpreting at the International Military Tribunal for the Far East (IMTFE, 1946-1948) are studied through historical and archival research of the interpreting arrangements and a case study on the behavior of linguists (language specialists) who worked in the interpreting process during the testimonies of Hideki Tojo and other Japanese witnesses. Three sets of concepts are applied to analyze three salient features of interpreting at the IMTFE. Based on the notions of "trust, power and control", the historical and political context of the IMTFE and the social and cultural backgrounds of each linguist group are examined to explore why the tribunal devised the interpreting arrangements in which three ethnically and socially different groups of linguists engaged in three different functions: interpreter, monitor and language arbiter. The concept of "negotiated norms" is applied to discuss the interactional aspect of how the interpreting procedures developed over the initial stage of the trial, with the interpreters' cognitive constraints as a factor in that process. Cronin's notion (2002) of "autonomous and heteronomous interpreters" is drawn on to discuss the complex position of the Japanese American linguists who worked as monitors. The nature of interjections by the monitors and interpreters and the interactions between the court and each linguist group during the interpreted testimonies of Japanese witnesses are examined. Findings of this analysis support the hypothesis which links interpreters' choices, strategies and behavior to their awareness of where they stand in the power constellation of the interpreted event.

Syfte och frågeställningar Syftet med denna studie var att genom intervjuer kartlägga samordnarnas arbete för fysisk aktivitet på recept(FaR®) i sex landsting. Tre av de landsting vars invånare i genomsnitt har bland den lägsta respektive högsta socioekonomiska statusen i Sverige. Statusen är baserad på disponibel inkomst, nivå av utbildning, antal mottagare av ekonomiskt bistånd och introduktionsersättning till flyktingar, arbetslöshet samt arbetslösa i arbetsåtgärder. Intervjuerna genomfördes för att undersöka om, och i så fall i vilken utsträckning, den socioekonomiska statusen hos invånarna har en koppling till FaR-samordningen och mängden förskrivna FaR i landstinget. Med detta var tanken att se om något tyder på att invånarna i de landsting vars invånare har lägre socioekonomisk status missgynnas. Metod • Vilka hinder respektive förutsättningar för FaR-samordningen finns i de sex landsting som ingår i studien? • Finns det tecken på koppling till den socioekonomiska statusen hos invånarna och FaR-samordning enligt samordnarna? • Hur ser omfattningen gällande antalet förskrivna FaR ut i respektive landsting? Som metod i studien användes kvalitativ ansats med halvstrukturerade intervjuer där sex informanter med rollen att samordna FaR i landstingen intervjuades. Resultat Generellt har ökning av intresse för förskrivning och FaR skett. För de med sämre socioekonomisk status finns hinder med FaR som är lättare att åtgärda jämfört med de andras. De med bättre status visar överlag ett bredare intresse samt insikt i problematik medan intresset att öka förskrivning lyfts mer hos landstingen med sämre status. De med bättre status har inte FaR-samordning med viktiga nätverk så som de andra landstingen. Slutsats Det finns för och nackdelar kopplat både till lägre, högre och oberoende av socioekonomisk status i studien. Samordning är en nyckelfunktion som framförallt finns i de landsting som har lägre socioekonomisk status och insikt gällande socioekonomisk status är mer omfattande för landstingen med bättre socioekonomisk status.

Revisorsprofessionen har funnits under flera hundra år. Under senare år påstås revisorstjänstens karaktär dock ha förändrats. Rådgivning har blivit en större del av revisorns tjänsteutbud. Efter skandaler i stora företag, till exempel Enron, ifrågasattes revisorns roll och ställning med fokus på revisorns oberoende och medverkan i bolagsbeslut. Diskussionen resulterade i diverse utredningar vilka lett fram till den oberoendereglering som finns idag. Syftet med denna uppsats är att göra en distinktion mellan revisorns olika rådgivningstjänster samt att klargöra vilka oberoenderegleringar som gäller för vilka typer av rådgivning. För att besvara syftet har de befintliga distinktionerna samt oberoenderegleringarna undersökts. Två intervjuer med godkända och auktoriserade revisorer har också genomförts för att få en verklighetsanknytning till problematiken. Den uppdelning som kan urskiljas är revisionsnära rådgivning samt fristående rådgivning. Den fristående rådgivningen kan delas upp i två typfall. Typfall 1 där den sker till revisionsklienter och typfall 2 där den sker till klienter för vilka ingen revision görs. För alla uppdrag revisorn antar gäller kravet på god revisorssed med vilket Far:s EtikR 1 följer. Far EtikR 1 säger att revisorn alltid skall agera oberoende. Då revisorn tar sig an ett uppdrag skall detta testas med analysmodellen. Denna gäller för alla uppdrag inom definitionen revisionsverksamhet under vilken fristående rådgivning inte faller. Uppsatsen ifrågasätter huruvida fristående rådgivning i typfall 2 ens bör behöva hållas oberoende och ett förslag till en ny distinktion av rådgivningstjänsten, med hotet mot revisorns oberoende som grund, läggs fram.

ABSTRACT Aim: The aim of this study was to evaluate and study the effects of a tailored behavioural skills intervention on the amount of FaR® prescribed, and to describe self-efficacy over time for prescribing FaR® in participants from primary health care units. Method: A quasi-experimental single-case design with multiple–baseline across time and settings was used. Each baseline had an ABC design, baseline (A), intervention (B) and post-intervention (C). The intervention was introduced across two different PHCUs at different times. It was seven participants included. Primary outcome measurements were repeatedly collected for participants in settings. The method was based on behavioural medicine principles. Key concepts from SCT theory was used in the intervention. Result: The result seemed to demonstrate an effect on the prescribing behaviour in terms of a slightly increased amount of prescribed FaR® during the intervention phase, even though not for all participants. It was no or short latency for the changed behaviour during intervention. Adopted behaviour was not maintained in the post-intervention phase. Self-efficacy for prescribing FaR® varied. The variation of overall self-efficacy between baseline and post-intervention was from -10% to 81%. Conclusion: This study indicated that a tailored skills training programme might have the potential to change the prescribing behaviour among professionals in primary health care. An intervention lasting for eleven weeks seemed not enough to maintain the achieved performance. No conclusion could be done on self-efficacy. Keywords: Quasi-experimental single-case design, physical activity on prescription FaR®, behavioural medicine, implementation, primary care.

Sammanfattning Syfte och frågeställningar Syftet var att ta reda på vilken undervisning och vilka kunskaper läkarstudenter får om FaR på svenska läkarutbildningar samt vilka hälsopedagogiska verktyg studenterna får med sig från utbildningen för att kunna arbeta med metoden i sin framtida yrkesroll. Följande frågeställningar formulerades; Vilken utbildning om FaR ingår i de olika läkarutbildningarna i Sverige samt vilka likheter och skillnader kan utläsas? Vilka åsikter har de programansvariga vid läkarutbildningarna om utbildningen som studenterna får gällande FaR? Hur uppfattar läkarstudenterna FaR som arbetsmetod och vad anser de om den utbildning som ges om metoden? Vilka hälsopedagogiska verktyg får läkarstudenterna med sig från utbildningen för att arbeta med FaR och hur ser de på hälsopedagogik kopplat till läkaryrket? Metod En kvalitativ ansats användes för att besvara dessa frågor. En kartläggning om vilken utbildning kring FaR som i dagsläget sker, vid sex av sju läkarutbildningar i Sverige, gjordes för att skapa en överblick i ämnet. Dessutom genomfördes telefonintervjuer med fem programansvariga vid dessa lärosäten samt en fokusgrupp med fyra läkarstudenter från Karolinska Institutet. Resultat och slutsats Kartläggningen visade att mängden utbildning som läkarstudenterna får om FaR skiljer sig åt mellan lärosätena och det var därmed svårt att dra slutsatser kring likheter och skillnader då det inte gavs konkreta svar om exakt hur mycket utbildning som ingår. De programansvariga var generellt positiva till FaR som metod men synen på hur FaR skulle integreras i läkarutbildningen skiljde sig åt. Även läkarstudenterna var positiva till FaR som arbetsmetod men ansåg att de får lite utbildning om metoden generellt och hur den ska användas. Trots att studenterna fått undervisning i MI upplevde de det som svårt att motivera patienter till ökad fysisk aktivitet. De efterfrågade också mer kunskaper om hur de bör individanpassa fysisk aktivitet till olika sjukdomstillstånd. Hälsopedagogik var inget som specifikt framkom i deras utbildning men åsikterna var att området behöver utvecklas inom hälso- och sjukvården och är relevant att ha kunskaper om som läkare. Att ge läkarstudenter mer utbildning i metoderna FaR och MI skulle kunna hjälpa framtida läkare att bättre stödja patienter att själva förebygga ohälsa genom att anamma hälsosamma vanor.

Studien avser att undersöka på vad personal inom förskolan har för kunskap om omsorgssvikt och anmälningsskyldighet eftersom Socialstyrelsens sammanställning visar på att vart tionde barn är utsatt för någon form av omsorgssvikt.  Litteraturdelen behandlar bland annat Lundéns (2010) avhandling angående omsorgssvikt och vilka tecknen är hos förskolebarn. Vi använder oss även av Bowlby (2010) och Gerhardt (2007) som beskriver hur viktigt det är med små barns anknytning till förälder eller annan anknytningsperson.   I studien görs tolv kvalitativa och kvantitativa intervjuer med personal som arbetar inom förskola. Undersökningen visar att förskolepersonalen inte har så stor kunskap om begreppet omsorgssvikt och känner sig osäkra på hur de ska gå tillväga vid en eventuell anmälan. Resultatet visar att det behövs kontinuerlig fortbildning både vad det gäller att uppmärksamma omsorgssvikt hos barnen på förskolan och hur personalen ska gå tillväga vid en anmälan till socialnämnden.