Isotretinoin är ett licensläkemedel som främst används för att behandla svår akne hos patienter som inte har blivit hjälpta av andra behandlingar och akne med risk för ärrbildning. Att akne är en mycket vanlig hudsjukdom visade man bland annat i en svensk undersökning där en av tre ungdomar har besvär som kräver behandling. Ca 85% av alla tonåringar har akne. Isotretinoin är det effektivaste medlet mot akne idag. Konventionell behandling med isotretinoin i doser mellan 0,5-1,0 mg/kg .dag är effektiv men ger ibland svåra biverkningar. De dos-relaterade biverkningarna är anledningen till att många inte klarar av att fullfölja behandlingen. Syftet med detta litteraturarbete var att undersöka om alternativ behandling med låg-dos isotretinoin (0,20-0,4 mg/kg.dag) kan minska biverkningarna men ändå ge lika bra resultat som den konventionella behandlingen samt att undersöka om läkemedlet är lämpligt att användas även vid mild och måttlig akne så att många fler kan få hjälp att bli fria från sina besvär. Via Linnéuniversitetets bibliotek gjordes en sökning i databaserna Pubmed och Meshdatabase för att hitta relevanta artiklar för detta arbete. Enligt de studier, som har granskats i detta litteraturarbete, är låg-dos behandling med isotretinoin ett bra och möjligt alternativ för patienter med mild till måttlig akne och ger färre och mildare biverkningar i jämförelse med konventionell behandling. Även svår akne kan med fördel behandlas med lägre doser isotretinoin, vilket är ett bra alternativ till patienter som inte klarar av konventionell behandling. Det krävs dock fler studier som kan bekräfta redan tillgängliga studier och deras resultat.

Bakgrund: Övervikt och fetma har ökat i världen de senaste åren. För att behandla dessa tillstånd finns idag endast ett godkänt läkemedel och det är orlistat. Liraglutid, som är en långverkande GLP-1 analog, kanske kan vara ett alternativ till orlistat. Idag är Liraglutid ett läkemedel som används som tilläggsterapi vid behandling av diabetes mellitus typ 2 (DM2). Flera studier visar att Liraglutid har en viktminskande effekt som troligtvis beror på en kombination av effekter. Dessa effekter involverar troligen aptitregleringen som styrs av hypotalamus och effekter på magtarmkanalen.    Syfte: Syftet med detta arbete är att undersöka vilken viktminskningseffekt liraglutid har när det används som monoterapi hos patienter med eller utan DM2.                                                                                                            Metod: Detta arbete är en litteraturstudie. Sökning efter randomiserade kliniska studier skedde på PubMed. 6 studier inkluderades i arbetet.                                                                                                                                 Resultat: Patienterna som gick ner mest i vikt fick liraglutid dosen 3,0 mg. Dessa patienter var individer med fetma utan DM2 och gick i medel ner 7,2 kg efter 20 veckor samt 7,8 kg efter 1 år. Patienter som behandlades med liraglutid i doser från 1,2 mg till 2,4 mg gick ner mellan 2,1 kg (1,2 mg i 52 veckor) och 6,3 kg (2,4 mg i 20 veckor). Bland patienterna med diabetes mellitus typ 2 gick gruppen behandlad med 1,9 mg liraglutid ner mest i vikt (-2,99 kg). Lägre doser från 0,045 mg till 0,75 mg gav inte lika stora resultat på viktminskning. Slutsats: Liraglutids viktminskningseffekt är dosberoende. Patienterna som gick ner mest i vikt fick högsta dosen och också instruktioner om att hålla en kalorisnål diet. Grupperna som fick de lägsta doserna av liraglutid tappade inget eller väldigt lite i vikt. Både patienter med och utan DM2 gick ner i vikt. I behandlingen utav DM2 kan viktminskningseffekten vara till värde på grund av kopplingen till övervikt och fetma. För att rekommendera liraglutid som ett läkemedel för behandling av övervikt och fetma kan det troligtvis krävas fler studier där viktminskning är ett primärt effektmått och fler studier som undersöker säkerheten av läkemedlet i högre doser hos patienter både med och utan DM2.

Över hela världen anses huvudlusen (Pediculus humanus capitis) vara den vanligaste ektoparasiten hos människa. I Sverige säljs det ca 100 000 förpackningar med avlusningsmedel varje år, så problemet är uppenbart. Resistensutveckling hos huvudlöss tros vara en viktig orsak till ökningen av dessa parasiter. I maj 2010 kom Läkemedelsverket ut med nya behandlingsrekommendationer där medicintekniska produkter är förstahandsval. Malation respektive permetrin ligger på en tredje respektive fjärdeplats i denna rekommendation. Ivermektin är ett annat medel som har använts bland annat mot skabb men även som massbehandlingar i områden med låg socioekonomisk status. Syftet med denna studie var att undersöka effekten av dimetikon, malation, permetrin och ivermektin som behandling mot huvudlöss. Effekten av behandling av huvudlöss varierar mellan olika preparat. Andelen lusfria efter 1-2 behandlingar med dimetikon varierade mellan 60-97 %. För malation och permetrin varierade behandlingsutfallet mellan 33-85% respektive 12-67 %. Ivermektin visade sig vara mest effektiv (95 %) då det gavs som en oral dos på 400 µg/kg kroppsvikt. Effekten i samtliga studier mättes genom att bedöma hur många individer som var lusfria efter behandlingen.  Slutsatsen i detta arbete är att inget av de behandlingsalternativ som lyfts fram visar på hundraprocentig effektivitet. Den varierade effekten av malation och permetrin orsakas sannolikt av en ojämnt geografisk utbredd resistensutveckling runt om i världen. Dimetikon är ett bra alternativ då risken för resistensutveckling anses som låg och den har en god effekt mot huvudlöss.  Ivermektin kan vara ett alternativ vid svårbehandlade fall av huvudlöss men bör användas med försiktighet då redan resistensutveckling har påträffats hos skabb.

Lipid-based formulations (LBFs) can be an effective formulation strategy to improve the bioavailability of lipophilic drugs. However, conventional single-compartment in vitro lipolysis assays often underestimate LBF performance in vivodue to the absence of absorption sink. Recently, a two-compartment setup separated by an absorptive membrane provided good in vivo in vitro relationship (IVIVR). The goal of this study was therefore to investigate the use of the artificial membrane “LiDo” in two-compartment assays with regards to digestive enzymes, donor volume and different pH-control methods. The in vivo relevance of the assay was investigated using a single LBF and carvedilol, varying drug-to-formulation ratio and physical state of carvedilol. These formulations were already examined in vivo in a previous study. Digestion was performed using three different enzymes: porcine pancreatin, porcine lipase and Novozyme 435. Due to the incompatibility of pH electrodes with LiDo membrane, high strength lipolysis buffer was tested as alternative to the normal lipolysis buffer. The latter cannot counteract pH decreases caused by lipid digestion and requires dynamic titration.  In vitro assays were conducted in full-size as well as small-size setup. The barrier integrity was evaluated using Lucifer Yellow as a membrane marker. It was found that use of porcine pancreatin best reflected in vivo drug plasma exposure. In contrast, no relationship was observed between in vitro data obtained from lipolysis assays with lipase and Novozymes 435 and in vivo data. Results from assays with lipase may not reliably compare to assays with Novozyme 435 where the latter showed tendency to aggregate in low donor volume, resulting in poor lipid digestion. The outcomes from assays performed in the small-scale setup did not produce good IVIVR either. This outcome could be caused by insufficient agitation in the donor compartment, leading to poor dispersion of LBFs. However, “LiDo'' membrane retained its integrity during lipolysis by all three enzymes. Hence, we can demonstrate further evidence on the utility of LiDo membrane for in vitro lipolysis-permeation.

No description available.

Bakgrund: Akut koronart syndrom (AKS) är samlingsbegrepp för instabil angina, icke SThöjningsinfarkt (NSTEMI) och ST-höjningsinfarkt. AKS är en vanlig folksjukdom hos äldre och ungefär hälften av alla över 65 år har kranskärlssjukdom. Kranskärlssjukdom förorsakar cirka 30% av alla dödsfall och är den ledande dödsorsaken globalt. Huvudorsaken till AKS är ateromatös plack som rupturerar och resulterar en ocklusion av kärlen. Perkutan koronarintervention (PCI) utförs som en terapeutisk procedur för att öppna kranskärlen. Efter PCI med stent behövs dubbel trombocythämning under en begränsad tid (1 månad till 1 år) för att motverka reocklusion, därefter behandlas patienter enbart med acetylsalicylsyra (ASA). ASA är det klassiska trombocythämmande läkemedlet och utnyttjas i stort sätt inom hjärt-och kärlsjukdomar. Syfte: Att undersöka nytta-risk balansen med långtidsbehandling av ASA efter AKS jämfört med avbrytande av behandling efter ett år och om tillägg av PPI kan minska blödningsrisken som ASA medför. Metod: En systematisk litteratursökning gjordes i databaserna Pubmed och CINAHL år 2019 respektive 2020. Relevanta studietyper var metaanalyser, kohort, fallkontrollstudier och observationsstudier. Studiernas relevans och kvalitet granskades med hjälp av SBU:s granskningsmallar. Resultat: Nio studier inkluderades, där studieperioden var mellan 6-48 månader. Kvaliteten på dem inkluderade studierna bedömdes vara medelhög. Det framkom att ASA minskar successivt risken för reinfarkt och kardiovaskulär död med en RR på 0,80 i sekundärprevention. Blödningsrisken som ASA medför är högre hos äldre patienter men genom tillägg av protonpumpshämmare kan detta motverkas. Det framkom även att avbrott med ASA behandling ökar risken för reinfarkt och kardiovaskulär mortalitet med >30%. Slutsats: En livslång ASA behandling är viktigt för äldre patienter som upplevt AKS och avbrott av behandlingen ökar risken för reinfarkt och kardiovaskulär mortalitet. Detta påstående framkom 2 av dem inluderade artiklarna med hög respektiv medelhög kvalite. Ett avbrott av ASA behandlingen bör inte därför vara aktuellt för äldre. ASA:s effekt är viktigt och önskvärd efter AKS hos äldre, den sammanlagda nytta-riskbalansen är positiv och det vetenskapliga underlaget för detta påstående är måttligt starkt. Blödningsrisken kan minskas genom att kombinera PPI med ASA, dock behövs fler studier i större population för att stödja detta påstående.

Transportörer av SLC38 familjen finns i kroppens alla celltyper, men de uttrycks särskilt i celler som växer aktivt eller i celler som utför betydande aminosyrametabolism såsom levern, njurarna och hjärnan. SLC38 familjen delas in i, beroende på transportegenskaper, System A och System N. De  kallas även natriumkopplad neutrala aminosyratranportörer (sodium coupled amino acid transporter), vilket förkortas SNATs. Familjen SLC38 består av 11medlemmar vilka kodas av generna SLC38A1-SLC38A11. SLC38A10 (SNAT 10) är en aminosyratransportör med preferens för l-alanin, l-glutamin, l-glutamat, d-aspartat och l-serin. SLC38A10  uttrycks i både hämmande och  stimulerande nervceller samt uttrycks intracellulärt, till skillnad från många  andra medlemmar av SLC38 familjen. Man har visat att SNAT10 till skillnad från alla andra aminosyratransportörer uttrycks i endoplasmatiskt retikulum (ER) och Golgiapparaten och därifrån utövar en betydande stimulerande effekt på global proteinsyntes. SLC38A10 kan förmedla både upptag och utflöde av aminosyror, bland annat glutamin. SLC38A10 visade sig ha 20-25 % aminosyraidentitet i de transmembrana regionerna med flera medlemmar i SLC38 familjen och förutsägas ha 11 transmembrana helixar. SNAT10 är rikligt uttryckt i mushjärnan i många hjärnregioner. Den här studien har undersökt SLC38A10’s roll i att reglera metabolismen i nervceller. Detta har gjorts genom att undersöka vad som händer med andra proteiner och transskript i cellen när SLC38A10 slås ut. Detta hjälper till att placera SLC38A10 i signalvägar ochgenom att idntifiera vilka signalvägar som påverkas. Studien använde bioinformatiska metoder och sökte  i olika databaser såsom Gene Gards, David, och Reactome för att hitta information om de andra proteiner och transskript vilka ändrades när SLC38A10 slogs ut (KO). Resultaten är baserade på en lista av 47 gener som signifikant hade ändrat uttrycksnivåer som svar på SLC38A10 KO. 14 gener på listan var uppreglerande och 33 var nedreglerande. Studien utgick från den genlistan, identifierade vilka funktioner de har och vilka signalvägar de ingår i. Resultatet blev att tre signalvägar med stor representation av transkript identifierades och dessa var, Proteinöversättning, Aminosyrametabolism och mTOR signalering. Resultaten indikerar en betydande minskning av proteinsyntes och lipidsyntes i celler där SLC38A10 knockades ut, vilket antyder en roll för SNAT10 i protein- och lipidmetabolism

No description available.

No description available.

No description available.