The Revenant (Alejandro González Iñárritu, 2015) is a film that invites the audience to rediscover the gaze of nature that has been a part of cinema since its birth. Nature is often treated as a tool to broaden our understanding of the inner world of humans but it is rarely explored in the manner that allows us to deepen our understanding of nature. Ecocinema is, to a large extent, concerned with how films communicate environmental processes, although the place of nature within this field may be contentious. This thesis aims to explore how the gaze of nature is being constructed in The Revenant in order to expand our understanding of the position of nature in film. The approach involves a close reading of the film where a selection of scenes were rendered by psychoanalytic film theory within the context of ecocinema. Particular attention was given to the concept of spectatorship, where investigations into how cinema positions us as subjects are crucial. The gaze of nature can shape the identity of ecocinema and position itself as a function of the unconscious that allows viewers to process their traumas related to the ecological crisis we are facing. This gaze facilitates an emotional and cognitive encounter with repressed realities. Through the lens of this gaze, nature is positioned as a subject with its own function and identity, of which humans are not independent but merely a small part.

One thing that has inspired me about film music is that it has always managed to easily pull me into a different reality. In this essay I have gone deeper into different methods of convey- ing storytelling through music. I have composed nine songs to four different filmmakers materials. This was performed at KMH the 6th of April. I did some thorough research before composing, which affected my way of approaching the music. The methods I used was proven helpful for me, not only in a compositional stage, but useful also in my vocal interpretation, when conveying the material to a band and when thinking about how the concert was going to be executed. I will use these methods further in my work as a singer and composer.

Anita  (Torgny Wickman 1973) is a typical example of a film produced as part of a wave of Swedish softcore sex films created with an eye on the substantial overseas profits to be made in market curious to witness onscreen Swedish Sin.  Following an extremely brief and limited release in Sweden the film disappeared from popular cultural perception until resurfacing in the late 1990s as an object of nostalgic cult curiosity.  Taking cues from New Cinema History disciplinary methods, cult theory and touching on theories of the dispositif, this thesis maps the manner in which Anita is popularly and academically regarded as a text throughout differently delineated eras of its lifespan. By drawing on its appearance in film listings, popular press, national press and fanzines, and through its various releases and restoration this work builds to an understanding of how uses of this text move from populist via nostalgia through cult to historical canon, and the way in which these uses offer new perspectives on Swedish film history.

This thesis investigates temporal dimensions of reenactment in experimental filmmaking, with a particular focus on the prominent use of this practice in the cinema of Portuguese director Pedro Costa. The research analyzes the non-professional actors’ performances in Costa’s films and broadly explores the implications of cinematic in-person reenactment, a term coined by Ivone Margulies. More specifically, the analysis sets out to challenge the predominant discourse of documentary reenactment by bringing closer attention to the intricate expression and materiality of cinematic temporality in these films, an approach that is also informed by Gilles Deleuze’s notion of the crystal-image. This concept, I argue, enriches our understanding of temporality in relation to reenactment, and ultimately also the impact Costa’s images have in providing us with a more attentive acknowledgment of the cinematic screen event. The aesthetics activated in these works exemplify what I call aesthetics of ambiguity. Contributing to the scholarly debate on reenactment within cinema studies, this work offers new perspectives on the phenomenon from the conceptual, aesthetic, and phenomenological examples of these films. The aesthetics of Costa exemplifies the temporal ambiguity that manifests itself in instances of in-person reenactments. I argue that this aesthetics challenge – and possibly also enrich - the predominant discourse of cinematic reenactment, by loosening its traditional connection to documentary filmmaking and examining it beyond categories of the real and the fictional.

Det finns ett filmiskt berättande som gör att jag blir ett med dess universum. De ögonblicken intresserar mig. Jag märker att de innehåller ett visuellt utelämnande. Luckor av tomhet som gör att filmen skapar ett djupare intryck inom mig. Ett intryck som varar. Jag är nyfiken på hur dessa moment kan byggas upp, hur det går att arbeta konstnärligt, dramaturgiskt och tekniskt med dessa. Jag vill utveckla konstnärliga metoder som jag kan använda som filmfotograf i fiktion såväl som dokumentär. För att utforska detta så skapar jag en kortfilm, vanten.   En ingång till mellanrummet. Jag är i det här arbetet intresserad av bildspråk, jag är intresserad av hur vi skapar olika visuella världar när vi berättar med filmfotografi. Jag är här inte främst intresserad av det som för berättelsen framåt, utan av det andra. Den aspekt av bildspråket som på något sätt lämnar rymd. Rymd som kan få vara tom, eller fyllas i av betraktaren.   Min utgångspunkt är att mellanrum finns i allt berättande, att dessa skapar det utrymme som behövs för att det gestaltade ska nå fram till tittaren. Det är en central funktion såväl i litteratur, film, teater och andra konstformer. Vi använder oss ständigt av utelämnande då vi berättar någonting, vare sig det är med bild eller ord. Om vi berättar någonting så utesluter vi någonting annat. Om vi riktar kameran åt ena hållet, så registrerar den inte det som händer i andra riktningen.  Det här är också något som är helt omöjligt att isolera helt från filmen i sig, det är snarare något som är helt integrerat i den filmiska gestaltningen. Det är därför svårt att tala om det här som ett fenomen helt särskilt från filmen.  Dessutom är det något som jag upplever att vi sällan talar om, även om många säkert skulle hålla med om att det kan vara en viktig aspekt av berättandet. Det är lätt hänt att vi bara fokuserar på det som är det centrala för handlingen, särskilt när vi är många som behöver samarbeta för att skapa ett berättande. Det är ofta enklare att tala om andra delar av filmiskt berättande, som är mer praktiska, tekniska eller lättare att definiera och det finns då också en risk att det som är svårdefinierat nedprioriteras.  Jag vill genom detta arbete ge den här aspekten av filmiskt berättande fokus. Och förhoppningsvis så kan jag fortsättningsvis också ha det som ett redskap, och dessutom kommunicera kring det, med de jag arbetar.

This thesis examines how visual music in Swedish silent film served as an allusion to sound, either as a cinematic effect or as an intertwined part of the film narrative. Drawing on the concepts of synaesthesia and visual music, a discussion on how both concepts relate to each other serves as the key method for analyzing a selection of films. By defining synaesthesia in relation to concepts such as Gesamtkunstwerk and photogénie, the analysis examines different synaesthetic expressions through visual music in Swedish silent film. This thesis argues that Swedish film was influenced through several forms of art and ideas from different cinematic cultures. By comparing synaesthetic expressions through visual music in Swedish silent film and other cinematic cultures, this thesis suggest that the concepts were used in different ways to define cinema as a unique form of art.

The aim of this thesis is to study the films of the Coen brothers at the intersection of the auteur film and the genre film, by conducting a literature review of the current research on their films. By means of a hermeneutic approach, mainly focusing on the term of genre, four major themes have been established based on the literary review: genres and conventions, hybridization of genre, other art cinema features, and the spectator as auteur. The analysis of the previous research shows that all Coen films have strong genre affiliations, foremost pertaining to classic Hollywood genres such as film noir, screwball comedy, and western. Furthermore, the Coens use gamesome strategies such as hybridization and allusions, which can be regarded as art cinema features. The meaning making is thus to a large degree left to the audiences, allowing them to be placed in the position of the “auteur”. These gamelike strategies and the fact that audiences are given the role as sort of co-creator constitute key auteur features in the filmmaking of the Coen brothers, who could thus be defined as auteur filmmakers rather than mainstream genre filmmakers.

Berättelsen "Handelsresande Bredners försvinnande" är ett mysterium som tar läsaren till 1920-talets Västergötland. Huvudkaraktären Jonna Sahlin får under ett besök på pensionat Morgonstund höra talas om en gäst, Georg Bredner, som försvann spårlöst år 1928. Tillsammans med sin familj börjar hon nysta i mysteriet för att ta reda på vad som hände Bredner den där varma sommardagen för länge sedan. Handlingen, som utspelar sig på den fiktiva platsen Björketorp på den västgötska landsbygden, är en kombination av mysrysare och pusseldeckare, med övernaturliga inslag. / "The disappearance of Georg Bredner" is a mystery that takes the reader back to 1928. During a lunch at a guesthouse, the main character Jonna Sahlin, gets to hear about a guest who disappeared without a trace. Together with her family she begins to unravel what happened to Bredner that warm summersday long ago. The action, that takes place in Björketorp, a fictional place in the westgothic countryside, is a combination of a thriller and a detective story.

Denna uppsats är en undersökning av hur multimodalitet används för att gestalta livlösa objekt som karaktärer med egna perspektiv och känslor. Uppsatsen syftar till att bidra med nya insikter för nutida och blivande filmskapare för hur kontext byggs upp av olika semiotiska resurser samt modes. Metodvalet för denna uppsats är en kvalitativ analys av IKEAs reklamfilm Lamp (2002) samt Röda Korsets A Chairful Life (2023) genom att observera och undersöka användningen och betydelsen av kamerarörelser, kameravinklar, ljud, musik, ljussättning och färgsättning. Resultatet av analysen grundas i tidigare forskning och teori och visar att kontext är avgörande för hur gestaltningen av objekt uppfattas. Kontexten iscensätts med hjälp av olika semiotiska resurser samt modes och grundar sig i en kunskap om sociala normer och situationer som framkallar betraktares egna erfarenheter, vilka projiceras på audiovisuella verk. I Lamp har flertalet förstapersonsperspektiv-vinklar använts, vilket skapar visionen av att lampan ser och känner. Musiken i Lamp går i moll från början till slut och är sorglig och nedstämd, vilket är ett kraftfullt manipulationsknep. Dessa kamerarörelser tillsammans med musiken och den blåa och kalla ljussättningen skapar en kontext och situation vari lampan upplevs som levande. I A Chairful Life saknas förstapersonsperspektivet, men där används istället lyriken i musiken för att ge ett budskap. Ljus- och färgsättningen tar även stor plats för meningsskapandet, med ett mörker som representerar bortglömdhet i kontrast till resterande scener vars ljussättning lyser upp hela bilden och färgsättningen går i varma och gula toner. Varje semiotisk resurs och mode som används i dessa reklamfilmer skapar mening och i samspelet mellan dessa formas kontexter som är avgörande för hur objekten gestaltas.

På senare år har dokumentärfilmsgenren hamnat i skottlinjen för en kritik som riktar sig mot sanningsrelativism och falska nyheter. Den här uppsatsen undersöker hur svenska dokumentärfilmare förhåller sig till de krav på äkthet och transparens som förväntas av dem, och i vilken mån dessa krav avspeglar sig i filmarnas arbete. Intervjuer med fyra svenska dokumentärfilmare ligger till grund för uppsatsen och frågorna som ställts står i direkt koppling till den debatt som florerat de senaste åren kring huruvida dokumentära berättelser i likhet med journalistik och nyheter riskerar att bli sanningsrelativa. Forskning visar på ett samband mellan dagens medieklimat och urvattnandet av sanningsbegreppet genom framväxten av exempelvis trollsidor och ”fake news”, vilket delvis också förändrat samtalet om sant och falskt på den dokumentära arenan. Resultatet av undersökningen visar att filmarna tagit intryck av den förändrade diskurs som på senare år växt fram kring dokumentärfilmens autenticitetskrav, men att detta inte förändrat deras sätt att närma sig sitt material och hur de ser på sin yrkesroll. Däremot finns en stor medvetenhet kring vikten av en öppen dialog, transparens kring den kreativa processen och värdet i en informerad publik.