This thesis explores the home as a foreign place in the three films The Foster Boy (Der Verdingbub, Markus Imboden, 2011), Undine (Undine, Christian Petzold, 2020) and Synonyms (Synonymes, Nadav Lapid, 2019). The theoretical framework draws on the concepts of Heimat and home as well as on aspects of diaspora, exile and nomadism, which are combined in a conceptualisation to which I refer to as ‘the foreign home’. Relevant literary sources are Hamid Naficy, David Morley, Peter Blickle and others. The film analysis discusses how the foreign home is narrated and expressed on the narrative itself as well as on the stylistic and aesthetic level. The discussion of the foreign home occurs in reference to an underlying storytelling structure in which the home and the non-home become one place, the foreign home. The underlying storytelling structure entails five different sections that reveal the foreign home and its gradual development. These sections are: leaving home and moving on, the space and the objects of the new home, modes of displacement, adjustment to the new home, and hostility and opposition in the new home. The analysis is conducted based on these sections. This research contributes to the study of home in film and focuses especially on the opposite relationship of the home as a foreign place in film.

Att publiken upplever olika känslor är betydelsefullt för filmers framgång, därför är det viktigt hur de olika filmiska uttrycksmedlen används och samarbetar med varandra för att väcka en viss känsla hos publiken. Syftet med den här studien är att undersöka hur scener kan gestaltas för att stimulera åskådarnas känsloupplevelser. Genom att analysera två olika scensekvenser ur filmen One Day utifrån ett multimodalitetsperspektiv och samspelet mellan olika semiotiska resurser kommer en bredare förståelse ges för filmiska uttrycksmedels användning, samverkan och mening. Resultatet av analysen visar hur Emmas död framställs i båda scener genom känslor, bland annat sorg och hopp som de olika filmiska uttrycksmedlen skapar och även hur det går att använda dem i andra filmgenrer för att väcka en specifik känsla genom att ändra på semiotiska resurser, till exempel ljus eller bildkomposition etcetera.

Uppsatsens syfte är att undersöka hur ett material som produceras kan tänkas speglas i upplevelsen av den bakomliggande filmklippningsprocessens rytm och arbetsmiljön inom vilket den tar form. Materialet som studeras utgörs av dokumentärfilmerna Almost There (2016), The Raft (2018) och Corona Film Club (2021), inom vilka den isolerade individen, det isolerade kollektivet, samt vad som kan ses som en kombination, skildras. Filmernas användning av visuella grepp studeras i en formanalys, där fokus riktas mot den varierande rytmen och den fysiska inramningen i bildkompositionen. Vidare utfördes kvalitativa intervjuer med filmernas upphovsmän och klippare, där tankar kring visuella grepp och rytmskapande behandlades. I uppsatsens narrativa analys sammankopplades upplevelserna av processerna och belyste orsakssamband. Den forskning som lyfts fram i studien redogör för den skildrade isoleringens visuella grepp samt klipparens kognitiva och perceptiva funktioner där användningen av kinestetisk empati diskuteras som grundläggande för dennes intuitiva förmåga att formge rytm. Sammantaget landar studien i att klippningsprocessernas klipprum och rutiner till stor del liknat varandra men att en rytmisk spegling i stället går att se i hur filmerna formgivits i en beständig eller föränderlig arbetsmiljö, där de bearbetats av en och samma klippare eller samklippts av fler.

This study is an adaptation analysis focusing on the portrayal of Sweden in Jan Troell´s film The Emigrants (1971) and Eric Poppe´s film The Emigrants (2021), which is based on the book by the same name, written by Vilhelm Moberg. Both the films and book are discussed and analyzed to find similarities and differences between them. The purpose of this paper is to identify the changes and similarities that have been made due to the different contexts of the adaptations and how they reflect the Swedish society in which they were released with the fallacies in contemporary adaptation theory that points out wrong assumptions about the similarities of this classic story.   All through this study I have shown the context specific attributes that have contributed to the differences between the contexts of the adaptations but also reported the similarities in the overall story. The context in the representation of Sweden has changed a lot between the different adaptations, many of them appear more clearly when you look closer at the time in Swedish society in which they were released. Context specific differences are behind much of this, through the adapter's interpretation of the source text. The representation of Sweden as a nation can be based on this, but also through Vilhelm Moberg´s, Jan Troell´s and Erik Poppe´s choice to emphasize specific societal problems as a central part of their interpretation. The fallacies in contemporary adaptation theory have shown that the assumptions about how The Emigrants have been adapted are in some cases incorrect. This paper can shed light on the changes and similarities that take place when a work is adapted into different time periods in a nation's history.

Det finns många olika animatonstekniker och vanligtvis använder filmer och TV-serier bara en, men vissa blandar olika animationstekniker i olika utsträckning. Ett sådant verk är den första säsongen av TV-serien Arcane, som konstant blandar digital 2D- och3D-animation. Denna uppsats undersöker hur blandad animation påverkar bildberättandet, med fokus på hur en blandning av 2D- och 3D-animation kan användasför att gestalta karaktärspsykologi. Uppsatsen analyserar Arcane utifrån ett multimodalt perspektiv med syftet att få en djupare förståelse för animationsteknkernas egenskaper och samspel. Analysen visar att Arcane använder sina två aimationstekniker på många olika sätt i olika sammanhang, vilket skapar ett brett utbud av olika meningar. Vidare varierar animationstenikernas förekomst beroende på vilken karaktär en given scen kretsar kring. Genomgående i hela säsongen är att vid flera tillfällen används kontrasten mellan animationsteknikernas utseenden för att illustrera motsättningar mellan element animerade med olika tekniker. Slutsatsen som kan dras är att verk animerade med flera tekniker kan använda båda teknikernas unika egenskaper efter önskemål och behov. Dessutom kan verken använda kontrasten mellan två animationstekniker för att skapa ytterligare meningar. Alltså kan verk animerade med flera tekniker variera sitt visuella berättande mer och skapa fler olika meningar än verk animerade med bara en teknik.

This thesis studies the film adaptation of Stephen King’s The Shining (US 1977) by Stanley Kubrick (US 1980). The focus of this study lies on Kubrick’s approach towards the settings and the characters. How can we study the role of the auteur in the adaptation process and the differences between source text and film adaptation? How can we understand King’s negative reaction to Kubrick’s ways of altering and differentiate the storytelling? The summary presents a discussion of what adaptations can create and what the process from source text to film looks like. This thesis contributes to adaptation studies and their discussions of media specificity.

Uppsatsen betraktar och analyserar kvinnliga karaktärer i fyra olika slasher-skräckfilmer utifrån metodvalen: Jens Eders karaktärsklocka, karaktärsanalys och bildsemiotisk analys. Filmerna, Alla helgons blodiga natt, Scream, Evil Dead och X, är specifikt utvalda utifrån fyra olika decennier där den grundläggande faktorn som följs är utveckling av kvinnliga karaktärer. Uppsatsens fokus ligger på Final Girl-karaktärerna som analyseras i samband med sina sociala kretsar och miljöer. De kvinnliga karaktärerna jämförs med varandra för att förhoppningsvis finna en insikt om vem den moderna Final Girl är och en utveckling i kvinnlig karaktärsbyggnad. Som ett resultat har analysen åstadkommit kunskap om den klassiska gentemot moderna Final Girl utifrån en utveckling baserat på relation till sex, sexualitet och självständighet. Den moderna Final Girl bryter mot den gamla tropen och anpassar sig till dagens samhälle. Dock, samtidigt, så får Final Girls som The Dumb Blonde, inte lika stor utveckling i den moderna slasher-filmen men fortsätter att förbli sanna till sina gammalmodiga troper, något som förhoppningsvis också kommer att förändras med tiden.

Uppsatsen undersöker hur sexualisering av kvinnliga karaktärer tydliggörs i tonårsfilmer, mer specifikt filmerna Mean Girls och Clueless. Studien analyserar filmernas kvinnliga karaktärer utifrån fyra huvudkategorier av sexualisering; kläder, utseende, beteende och omgivning. I uppsatsen undersöks även hur sexualiseringen förändras i takt med att de kvinnliga karaktärerna genomgår en karaktärsutveckling. Studien utgår från teoretisk kunskap om bland annat femme fatale, den manliga blicken och stereotyper för att uppnå slutresultatet. Resultatet visar att sexualiseringen dels ligger i hur karaktären klär sig, med exponerande plagg där hud och former betonas. Dels även i hur den kvinnliga karaktären beter sig, hur hon är självkritisk och anpassar sig efter mäns önskan. Utseendet sexualiseras genom tydliga krav på bland annat en smal kroppstyp och omgivningen kommer undan med att behandla de kvinnliga karaktärerna som lustobjekt. Karaktärerna blir mer sexualiserade efter att de genomgått en utveckling och blivit populära, detta eftersom karaktärerna tillåter sig själva att bli sexualiserade för mäns uppmärksamhet och för att upprätthålla populariteten.

Syftet med studien är att undersöka hur blottlagd exposition (informationsförmedling) i filmdialog påverkar en filmpubliks intresse att se vart en fiktionsberättelse leder. Studien är centrerad runt ett experiment där en testpublik fick lyssna på två för undersökningen producerade dialogscener vari expositionen var blottlagd i den ena och dramatiserad i den andra. Därefter fick testpubliken svara på enkätfrågor som undersökte deras upplevelse av scenerna. Svaren på enkätfrågorna analyserades till sist i samband och jämförelse med konventionell manusteori. Uppsatsens resultat pekar på att dialog med blottlagd exposition till viss del övermättar publikens behov för information och förståelse, vilket förminskar deras intresse att se vart en fiktionsberättelse leder. Resultaten visade dock även att brister i förståelse, trots att de kan öka intresse, förhindrar publikens förmåga att engagera sig i en fiktionsberättelse.

Syftet med denna uppsats är att undersöka och förstå hur scenens olika dramaturgiska delar samspelar för att skapa en dramaturgisk känsloväckande scen. Denna scendramaturgi innefattar scenbeskrivning, karaktärsbeskrivning och actiontext. Uppsatsen analyserar filmen och manuset The Truman Show (1998) vilket gjordes med hjälp av berättarteoretiska begreppen två-sidig emotion och emotionell rytm som användes för att nå syftets slutsats, vilket visar ett återkommande mönster av emotionellt meningsbärande ord eller meningar som används för att beskriva emotionella tillstånd hos karaktären. Det är tydligt att huvudkaraktärens känslor återkommer i en logisk följd och det sker en upptrappning av dessa känslor som leder till svaren karaktären sökte i början av berättelsen. Slutsatsen förklarar och diskuterar att shooting-scriptmanus som skrivs med emotionellt meningsbärande ord eller meningar och utan kamerans närvaro tydliggör karaktären och omgivningens känslor. Detta antyder att manus i alla versioner bör beskriva bildmässiga tillstånd eller situationer med hjälp av meningsbärande ord eller meningar för att knyta samman berättelsen i enhelhet.