Studien syftade till att synliggöra barns uppfattningar om fenomenet rolltagande i pjäs. Barnen i studien var i ett sammanhang där manus, givna roller och repliker var utgångspunkten, med läraren som regissör. Läraren som ledde arbetet var i dialog med barnen kring repliker, handlingar och placering på scen men hade ringa ämnesspecifik dramakunskap vad gällde regi och föreställningsprocess. Forskningsfrågorna för studien var: Hur uppfattar barn att gå i roll i pjäs? Vilka faktorer, enligt barn, underlättar och försvårar rolltagandet i pjäs? Vilka strategier använder barn när de ska gå i roll i en pjäs? Tidigare forskning visade vuxnas perspektiv på regi för barn, där upplevelse, tilltro till sitt inre uttryck, samspel i gruppen för avslappning och utbyte av varandras impulser på scen sågs som centralt. Barns rolltagande i pjäs krävde lekliknande förhållanden, där barnen kunde komma åt sin inre motivation och känna självkontroll i rolltagandeprocessen. Formen var bland annat improvisation där intuitionen i samspel med kropp och intellekt skapade förutsättningar åt barnet att komma till ett individuellt och äkta uttryck framför att barnet bara markerade handling och roll. Studien byggde på en fenomenografisk metod och analysverktyg. Intervjuer gjordes med 39 barn, och samtalen fångade upp barnens uppfattningar om rolltagande i pjäs. Dessa transkriberades och analysen av materialet gjordes i ett första steg utifrån delar och deras inbördes relation till varandra. Kategorier detta gav utgjorde studiens utfallsrum. Kategorierna och deras relation till barnens process för rolltagande i pjäs samt en extern spegling, rolltagande i lek, hjälpte till att synliggöra barnens uppfattningar av fenomenet som helhet. Studiens resultat visade att barnen använde strategierna identifiering AV, MED och SOM rollen. Attraktionskraften hos rollen var betydelsefull så som rolig eller omfattande, vilket skapade en inre motivation till att vilja ha rollen, i likhet med rollek. Närvarande i processen fanns prestation som en känsla av utmaning eller utsatthet. Vad gäller barnens rolltagande i pjäs, utkristalliserade sig en inbördes hierarkisk ordning. Den första nivån bestod av barn som, utifrån identifiering AV och MED rollen, valde att vara sig själv inför publik. Den andra nivån utgjordes av barns som försökte att identifiera sig SOM rollen, men valde att visa rollen inför publik. Den tredje nivå utgjordes av barn som identifierade sig SOM rollen och valde att leva rollen inför publik. De barn som identifierade sig SOM rollen använde strategierna köra – att på ett mer fysiskt och intuitivt plan leva rollen, tänka – att utifrån ett mer intellektuellt plan leva rollen, känna – att på ett mer intuitivt plan leva rollen. För barn som hade förmåga att på egen hand förstå rollen och kunde omsätta det i kroppen fungerade pjäsarbete, med bestämt manus och en lärare utan fördjupad ämneskunskap, för att kunna leva rollen. För andra barn i studien blev dessa förutsättningar ett hinder för att kunna förstå och leva rollen.