Det opraktiska är det enda praktiska i längden syftar till att ge en bild av vad och hur lärare tänker kring lärande i allmänhet och sitt eget lärande i synnerhet. Utgångspunkten för undersökningen var en uppdragsutbildning i form av en 10-poängskurs, i vilken 134 lärare deltagit. Med hjälp av en enkät, som besvarades av 123 av dessa och sju samtal i lika många pargrupper, skapades ett material, som här presenteras som en tematisk berättelse. Lärarna utgår från sin vardag och sin undervisning och exemplifierar sina tankar om lärande och sina pedagogiska credon med utförliga exempel eller berättelser. De ser att de finns i en lärande organisation, i vilket arbetslaget utgör både möjligheter och hinder. De ser också att de själva kan välja att vara förändringsagenter eller bromsklossar och hittar ofta förklaringar till det förra i en över tid förvärvad erfarenhet och därmed säkerhet och till det senare i sina tidiga skolerfarenheter och i sin utbildning. De betonar det individuella ansvaret för att förkovra sig men förkastar storskaliga satsningar och efterlyser i stället tid och möjligheter till pedagogiska samtal och fortbildning som går över tid. I den ovannämnda genomgångna kursen är det framför allt skrivandet kopplat till samtal och litteraturstudier, som satt djupa spår.